Gästskribent Hans Bergström: Var finns försvaret av den nya svenska modellen?

Hans Bergström

Val har många funktioner och konsekvenser. Till de minst betydelsefulla hör förverkligandet av de program och proklamationer som partier saluför i parti och minut, mest i syfte att nå ut via medierna. Partiledningar vill uppfylla vallöften, men verkligheten efter ett val blir regelmässigt helt annorlunda än vad som antogs före val. Konkreta förhandsplaner behöver ofta förskjutas eller förverkas. Viktigast för bilden av en regering fyra år senare är för det mesta sådant som få hade en aaaaning om när den kom till. Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt: bostadssituationen, skolan, vården, utgifterna, polisen, gängbildningen?

Tre funktioner av val som är viktigare än valprogram är:

-Att utkräva ansvar för skötseln av landet.
-Att ge en idériktning för vadhelst som kan dyka upp av problem framöver.
-Att sätta gränser för vad troende aktivister i partierna kan tänkas hitta på.

På det här finns åtskilliga exempel i svensk politisk historia.

Många som röstar på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval torde göra det för att det är enda sättet att utkräva ansvar för den huvudlösa invandringspolitik som började med överenskommelsen Alliansen/Miljöpartiet 2011 och fortsatte med den rödgröna regeringen 2014. Detta är en rationell valhandling, givet att sju partier delar ansvaret.

Idériktningen har betydelse för allt vad en regering gör, även när den är i minoritet. Den exekutiva makten är stor i Sverige, inte minst ifråga om de processer som dras igång. Reepalu-utredningen hade överhuvudtaget inte existerat – med dess förvridna inverkan på debatten om skolan, bort från de verkliga problemen – om inte Alliansen i september 2014 tvingat Stefan Löfven i famnen på Jonas Sjöstedt.

Väljarna stoppar aktivister

På gränssättning finns också åtskilliga exempel. Ett är ”planhushållningsvalet 1948” – en socialdemokrati som i krigets ransoneringar såg en start på drömmen om planhushållning stoppades av framförallt Bertil Ohlins effektiva motstånd. Ett liknande exempel är valet 1976, som satte stopp för en annars obönhörlig process mot införande av löntagarfonder i Sverige. Memoarer från främst Thage G. Petersson och Kjell-Olof Feldt belägger att partiledningen inte hade ork att på egen hand stå emot LO:s krav och den alltjämt internt förliga vinden från 1968. Det krävdes två valförluster för att de formellt partiansvariga skulle få utrymme att återta makten över frågan.

Socialdemokraterna skulle som exempel också kunna anföra valet 1985, då den i grunden pragmatiske Ulf Adelsohn stupade på ”knattefotbollen” och talet om ”systemskifte”. Borgerliga aktivister fick en varning om att svenska folket i grunden omfamnar sin välfärdsstat, med dess statsbidrag till kommunerna och mångfald av subventioner, likaväl som sin marknadsekonomi.

Gränssättandet har möjligen blivit viktigare, i och med partiernas försvagning. Mindre breda partier, med färre och mer aparta medlemmar, innebär en växande risk om aktivister får styra partierna. I sin memoarbok ”Kris och framgång” (Ekerlids) varnar Lars Leijonborg för detta fenomen, att vad han kallar ”sekterister” tar över partierna. Det kan hända även socialdemokratin när den halveras från 50 procent till 25 procent.

Den amerikanske ekonomen Mancur Olson menade i sin analys av den svenska framgångsmodellen att en orsak till att högskattestaten inte orsakat mer skada varit att socialdemokratin haft en så statsbärande roll att den inte hade råd att låta egna aktivister förstöra en rationell hantering av ekonomin. Med parti=stat blev statens väl också partiets väl. Den tiden är nu gången, och kommer aldrig tillbaka.

Det är upp till väljarna att sätta gränserna, att säga ”stopp” när en tendens hos aktivister tenderar gå för långt. Denna funktion hos väljarkåren är omistlig. Aktivister känner inga andra gränser än sin fanatism. Det starkaste motargumentet från partiledningar är förlust av makt ty, som en statsvetare uttryckt det, ”if winning is not everything, losing is not anything”.

Partiledningar har svårt att bemöta verklighetsfrämmande aktivister med ideologiska argument, då aktivisterna drar partiets grundideologi till dess yttersta. Men kravet att möta och vinna väljarna vinner ofta slaget. Ty att vinna och inte förlora val är ett av alla medlemmar erkänt huvudmål. ”Vi ska inte lägga upp rumpan bar”, som Gunnar Sträng sa till en socialdemokratisk partikongress på 1970-talet när den ville socialisera bankerna. Denna hänvisning till risk i val var det enda argument som bet.

När ett parti förlorat ett val på att gå för långt i aktivisternas riktning, ger det utrymme för mer krass eftervalsanalys och korrigering av kursen. Partier vill gärna dölja sådana anpassningar, men var förvissad om att de sker efter en förlust.

Gränser att inte överskrida

Vilka är dessa gränssättande funktioner hos 2018 års val? Det är inte svårt att se de två främsta svaren.

Det ena gäller storleken på den invandring som inte är meritbaserad. Ännu en fördubbling av Sverigedemokraterna sänder ett budskap som inte kan missförstås.

Det andra rör huruvida ”den nya svenska modellen” ska överges. Många verkar inte ha uppfattat hur långt till vänster Socialdemokraterna har drivits i sitt motstånd mot familjernas valfrihet. Det var länge en öppen fråga huruvida partiledningen skulle inta en öppnare attityd efter att Reepalu-förslaget fallit i riksdagen den 7 juni. Ungefär: ”Vi gjorde ett allvarligt försök tillsammans med Vänsterpartiet; nu har det röstats ner, och då får vi pröva efter valet hur vi kan komma vidare i samtal över blockgränsen. Överenskommelsen från Friskolekommittén kan bilda en bas för samtal.” I stället har partiledningen under sommaren gått ännu längre vänsterut i frågan.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten den 2 augusti begär Anna Ekström och Margot Wallström totalt stopp för nya ”vinstdrivande” friskolor, att principen om ”lika villkor” ifråga om skolpengen ska överges samt att friskolor inte längre ska få ha sin egen kö. Ekström twittrar samtidigt om att förbud ska införas mot informationsmöten och annan information riktad till föräldrar.
Den reella innebörden är att hela det friskolesystem som beslutades av riksdagen 1992 ska upphävas. Framgångsrika skolhuvudmän som Internationella Engelska Skolan, Kunskapsskolan, Vittra och Pysslingen ska i lag förbjudas att starta nya skolor. Detta även om kommuner skulle vilja ha hjälp med det enorma behov som föreligger av utbyggnad.

I attackerna på ”vinst” och företagande finns nu ingen skillnad mellan en person som Margot Wallström, utsedd som ett av fyra ”vallokomotiv” för S, och Vänsterpartiets företrädare. Intervjuad i Aftonbladet (22/7) deklarerar Wallström att hon finner friskolereformen ”oförlåtlig”. Hon jämför föräldrar som söker bästa skola för sina barn med ”vargar som går runt med vassa armbågar och en peng”.

De tre stadierna av välfärdsstat

Det finns anledning att påminna om den längre historien bakom valrätten som en del av en ny svensk välfärdsmodell. Man kan med fog hävda att den bildar ett tredje steg i utvecklingen av den svenska välfärdmodellen.

Ett första steg var att etablera en universell välfärd på låg nivå. Det skedde med folkskolans införande. Det följdes av Karl Staafs införande av folkpension 1913. Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 och som del av koalitionen med Bondeförbundet byggdes försiktigt vad som kan kallas en ”småfolkets välfärdsstat”. Sverige fick inte en modell för marginella grupper, byggd på inkomstprövning, ej heller en välfärd knuten till kyrkor eller ”familjeförsörjare” eller korporationer (bortsett från arbetslöshetsförsäkringen i facklig regi, som var ett resultat av ”kohandeln” 1933). Landets homogena struktur bidrog förstås till detta.
Ett andra steg togs i slutet av 1950-talet med ATP-reformen samt en sjukförsäkring byggd på principen om inkomstbortfall. Högre inkomst skulle nu ge högre ersättning. Bakgrunden var behovet för det socialdemokratiska arbetarepartiet att nå de växande grupperna av tjänstemän.

Redan 1948 förklarade partisekreteraren Sven Aspling: ”Vill vi i fortsättningen förbli ett majoritetsparti får vi även se till att vi skapar oss ett väljarunderlag som möjliggör detta.” Och så skedde, när väl koalitionen med Bondeförbundet bröts. Omvandlingen till en ”medelklassens välfärdsstat”, med högre förmåner och skatter, var synnerligen medveten som partistrategi. Det har visats av sociologen Gösta Esping-Andersen liksom i statsvetaren Torsten Svenssons doktorsavhandling ”Socialdemokratins dominans”.

Den växande och alltmer välutbildade medelklassen visade sig beredd att betala höga skatter så länge skatterna motsvarades av leveranser från den snabbt växande staten. Men den nöjde sig inte med de enhetslösningar som myndigheter levererade. När tillväxten halverades från omkring 1970 och samtidigt skolan utsattes för ”progressivismens” härjningar kom en motreaktion. Lärarnas ställning och löner urholkades dramatiskt med den medvetna statliga löneutjämningen efter 1968, i kombination med 80-procentiga marginalskatter utan inflationsskydd. Ett helt nytt paradigm för skolpolitiken förde bort fokus från kunskaper och fostran.

”Tyst vanmakt” hos föräldrarna

1985 tillsatte dåvarande ”framtidsministern” Ingvar Carlsson den svenska Maktutredningen, som kom att ledas av professor Olof Petersson. I boken ”Medborgarnas makt” (1989) visade utredningen att svenskarna ansåg sig ha minst inflytande över sina liv på de områden som dominerades av stat och kommun.

”Det område som kommer klart sist när det gäller de berörda medborgarnas egen bedömning av sina påverkansmöjligheter är skolan. Föräldrarna har överlag en mycket negativ bedömning när det gäller möjligheten att påverka undervisning, skolmiljö eller valet av skola.”

Maktutredning beskrev en utbredd ”tyst vanmakt”. Den varnade därtill för tron att ”brukarinflytande” inom vård och skola var en framkomstväg. Dels tenderar kollektiva former av påverkan att domineras av den talföra medelklassen. Dels ställer denna form av påverkan hårda krav på ”en redan hårt pressad tidsbudget”.

Utredningen skrev:

”Under 1990-talet förväntas tillgången på tid utanför marknaden minska ytterligare för mellangenerationens män och kvinnor. Många av de offentliga tjänsterna tillkom ursprungligen för att just avlasta medborgarnas tidsinsatser”.

Utredningen, som kom med sitt slutbetänkande 1990, summerade sina slutsatser:

”En huvudfråga när det gäller att finna en ny balans mellan ett samhällscentrerat och en individcentrerad syn är hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet. Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap”.

Ingvar Carlsson var vid mitten på 1980-talet inne på liknande tankegångar, berättar han i sina memoarer ”Så tänkte jag”:

”Ännu allvarligare var att den offentliga sektorn inte erbjöd medborgarna den valfrihet som borde vara möjlig. Det var inte så konstigt att vi fick dras med en viss fyrkantighet under den enorma utbyggnaden av skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg på 1950- och 60-talen. Men jag tyckte att nu i början av 1980-talet borde den offentliga sektorns anhängare gå i spetsen för att förnya innehållet i verksamheten.”

”Principen att medborgare som efterfrågade offentlig service blev hänvisade en daghemsplats, en skola eller en vårdcentral skulle inte längre gälla”, förklarar Ingvar Carlsson hur han tänkte som ordförande för en arbetsgrupp inom partiet. ”Vi ansåg att medborgarna på egna villkor borde få ta i anspråk de resurser de medverkar till att finansiera.”

Men Ingvar Carlssons tankar bromsades i de beslutande organen, och de sista åren av 1980-talet kom att upptas av ekonomiska kriser. Berlinmurens fall 1989 och Europas frihetsvåg stärkte ett klimat även i Sverige av att det var tid för frihetsreformer. Folkpartiet, under ledarskap av Bengt Westerberg, hade temat ”Befria Sverige” på sina valaffischer 1991. Innebörden var förstås, som Lena Andersson noterar i boken ”Sveas son” att frigöra individerna. I denna anda tillkom friskolereformen, de handikappades rätt att välja sina egna assistenter, slopandet av Lex Pysslingen och vidgad etableringsrätt av enskilda förskolor, med mera.

En ny balans mellan stat och individ

Sverige fick så en utvecklad social modell, som kan benämnas ”den tredje svenska modellen”. Starka socialförsäkringar gällde alltjämt. Solidarisk finansiering kvarstod. Frihet att välja sådant som skola och vårdgivare tillfördes. Ingens valfrihet skulle begränsas av tjockleken på plånboken. ”Pengsystem” säkrade det. En ny balans nåddes mellan kollektiva beslut och individuell valfrihet, så som Maktutredningen beskrev.

Socialdemokraterna fann sig i denna nya modell, även om den för aktivister inte bar en tydligt socialistisk prägel. Göran Persson tog som statsminister rentav initiativ till att ersättningen till friskolor höjdes från 85 till 100 procent av snittkostnaden för de kommunala skolorna. ”Lika villkor” skulle råda, oavsett familjernas val av skola. På så sätt kunde staten också ställa samma grundläggande krav på alla skolor, oavsett huvudman.

Med nu 25 år av denna egenmaktens svenska välfärdsmodell – högt skydd förenat med valfrihet – kunde man tro att den hunnit bli en etablerad. Men så kom den påtvingade överenskommelsen med Vänsterpartiet efter 2014 års val. Det som var påtvingad politik förvandlades via argumentering till övertygelse. Den allmänna vågen av misstro mot ”marknad” efter Lehman Brothers-kraschen spelade in, ett slags motsvarighet till effekten av DDR:s sammanbrott för tron på planhushållning. Den Stefan Löfven som hade rykte om sig att förstå företagande verkade bli aktivisternas fånge. ”Jag är deras ledare, jag måste följa dem.”

S-ledningen överger modellen

Det är tydligt att vad politiker som Anna Ekström, Margot Wallström och Ardalan Shekarabi nu tänker sig är ett övergivande av hela valfrihetsmodellen. Av de tre möjliga alternativen – lotteri, påtvingad närhetsprincip och bussning – är det bussning som lockar. Barn ska uppdelas i sociala kategorier, och sedan kvoteras in på skolor, oavsett föräldrarnas önskemål och skolornas lämplighet. Så många procent somalier, så många handikappade, så många afghaner, så många etniska svenskar, så många nyanlända. Den folkliga reaktionen kommer att bli stark när man vågar uttala planerna, efter valet om man vinner, men det är i dessa banor man tänker. Föräldarnas valrätt beskrivs nu konsekvent och med avsky av Anna Ekström som ”dagens marknadsstyrning av skolan”.

Socialdemokratins ledning tycks ha försatt sig i en situation liknande den Olof Palme, Thage G Petersson och Kjell-Olof Feldt befann sig i mot slutet av 1970-talet i löntagarfondsfrågan. Bara väljarnas straff, eller rädslan för detta straff, kunde återge makten till partiledningen att agera pragmatiskt.

I valet 1976 sänkte Thorbjörn Fälldin, Per Ahlmark och Gösta Bohman tillsammans löntagarfonderna och hjälpte samtidigt S-ledningen ur dess inre fångenskap.

Var finns motsvarande kraftfulla allians inför valet 2018, till försvar för medborgarnas egenmakt i den nya svenska modellen? Väljarnas gränssättande makt förutsätter att några tunga politiska aktörer tydligt markerar var gränsen går.

Hans Bergström är docent i statsvetenskap, f d chefredaktör DN, verksam i Internationella Engelska Skolan, grundad av Barbara Bergström.

41 reaktioner på ”Gästskribent Hans Bergström: Var finns försvaret av den nya svenska modellen?

  1. Steen Raaschou skriver:

    ”Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt” Når man kender FNs befolkningsprognose for dette århundrede, blev man nok knapt så ovverrasket. 2015 var endda kun et lille forskvulp på den mennesketsunami, som vi ønske at invadere Europa. At mange politikere ikke kender prognosen, betaler vi en meget dyr pris for, men Europa hjælper ikke den 3 verden ved at begå selvmord

    https://www.amren.com/features/2015/07/an-african-planet/

    Liked by 2 people

  2. Fredrik Östman skriver:

    Den huvudlösa politiken började med socialdemokratins maktövertagande 1932. Specifikt för okontrollerad massinvandring och folksjälvmord inleddes processen 1975 med den landsförrädiska grundlagsändringen. 2011 eller 2014 skedde inget signifikant i frågan.

    Liked by 6 people

  3. Maniscalco skriver:

    En intressant artikel av en mycket påläst debattör. Tyvärr befarar jag att ”den svenske väljaren” inte ser framåt i dessa frågor. Man ser inte hur mycket V med hjälp av den ”vänstra falangen” (Wallström, Shekarabi, Ekström, Palm m fl) drivit S mot statlig styrning och fostran av medborgarna.
    Jag bävar därför inför ett valresultat med V runt 10%, en skadeskjuten socialdemokrati med stöd av MP och godhetsaktivisterna i C och L. Betänk fyra år till med högre skatter, nya miljöpålagor, nedläggning av privata vård-/skola-/omsorgsföretag, genustrams och ”feministisk” biståndspolitik. Därtill naturligtvis en växande elefant i rummet-migration/integration.
    Rösta bort eländet!! Välj M, SD el möjligtvis KD. De enda som (teoretiskt sett i alla fall) försöker vända skutan. MED är också ett parti som vill. Tyvärr är de ännu för små och en röst på dem har, tyvärr, stora förutsättningar att indirekt stärka de rödgrönliberala blocket:DÖ-ligan

    Liked by 1 person

    • Ii. Waging war skriver:

      M? Det är ju debilt. Reinfeldt är ju Sveriges värsta landsförrädare alla kategorier, ingen kommer i närheten, och alla de som nu är i M-toppen var hans lydhundar.

      Liked by 8 people

      • Björn skriver:

        Ja, det som Reinfeldt gjorde mot vårt lilla ”ömtåliga” land, kan inte klassas som annat än värsta sortens landsförräderi! Våra dömda ”storspioner” orsakade inte en miljondels så mycket skada på landet som denna man och hans underhuggare! Ulf Kristersson m.fl medskyldiga, är trots detta fortfarande kvar i M:s ledning!!!!

        Liked by 3 people

    • Jan Molin skriver:

      @Maniscalco: M är i grunden ett landsförrädarparti! De var med i trojkan som redan 1975 sålde ut Sverige genom mångkulturpropositionen 1975:26. Läs på ”petterssonsblogg.se” en bra sammanfattning om detta. Förrädartrojkan bestod av V, S, M, F(idag L) och C.
      KD stod utanför, och den blivande Sveriges motståndsrörelse SD fanns ännu ej utan bildades 1988, och utmålades naturligtvis som rasister, fascister och nazister omedelbart och fortfarande! Att plädera för ett fortsatt fritt Sverige hatades!
      De har ju nu gjort att vi ÄR ett mångkulturland i och med den ovan nämnda proppen från 2010. Men det ska vi väl ändra tillbaka fortast möjligt. Endast svenska folkets okunskap om denna partiernas förrädarpolitik står i vägen. Vi har ju all media emot oss, men alterativa medier växer sakteligen.

      Liked by 1 person

  4. Lars Bernhoff skriver:

    Tack, det här var det bästa jag läst om hur dagens politik har växt fram baserat på framgångar och motgångar. Alliansens gigantiska taktiska missgrepp att knuffa ett försvagat socialdemokratiskt parti i gapet på Vänstern framstår i denna artikel i all sin hemska tydlighet.
    Bergströms kunnighet i Sveriges historiska utveckling 1900-tals historia på en övergripande nivå ger hans sammanfattningar en väldig tyngd.
    Med sitt eget engagemang i skolans möjligheter och begränsningar blir det uppenbart vad som är hotat. Om socialdemokrater som med sin betoning av jämlikhet varit med och förstört förutsättningar för kunskapsinlärning och infört principer om att eleven själv ska förstå vad som är viktigt har starkt bidragit till att undergräva lärarnas roll. Problemet med lärarbrist är något vi nu lever med. Kunskapsbrist i internationell jämförelse är avslöjat i bl.a. Pisamätningar. Bergströms skola har oerhörda framgångar. Dess framgångsrecept är det som många skolor försökt undvika eller inte klarat att själva kopiera. Att Shekarabi och Wallström skulle ge Sverige bästa vägen framåt är förstås inte sannolikt. Att Ekström blivit ett skolkunnigt vapen för att genomföra fel politik skrämmer.
    Sossarna har tagit lärdom efter förluster visas i Bergströms artikel. Låt oss hjälpa till med det ytterligare en gång.

    Liked by 2 people

  5. Eva Danielsson skriver:

    Tack för en bra sammanfattning av ”den svenska modellens” historia. En nyttig påminnelse och en tankeställare om risken med att partiernas aktivister ges utrymme.
    Nuläget är väl att framträdande partirepresentanter tillhör aktivisterna. Annie Lööf själv som partiledare för Centernt och Ceciliorna i Bryssel för Liberalerna t ex. Och Margot Wallström, Anna Ekström, Morgan Johansson, Anders Ygeman, Ardalan Shekarabi m fl för socialdemokraterna med en stor skara tillskyndare i korridorerna, Annika Söder, Jonas Bergström m fl plus sidoorganisationerna med Ulf Bjereld för Tro o solidaritet, Sara Gunnerud för Ibn Rushd. Och så vidare. Kända personer blandat med mer anonyma. Med stor makt och med extrema mål och metoder för att föra socialdemokratin och vårt land mot en hägrande socialistislamistisk globalism med ”grön” planhushållning. Där de förstås tänker sig få tillhöra den styrande eliten. Om detta vill de inte berätta för då skulle de förlora så gott som alla sina väljare.

    Vi som har vuxit upp med och känt på förtrycket från staten p g a bristande valfrihet och en politik där makten går före allt annat och kollektivet alltid går före individen, är skräckslagna för vad de nutida politikerna håller på med. Med utomeuropeisk massinvandring och klimathotsalarmism som verktyg.
    Vi hade en guldsits ekonomiskt och socialt för femtio år sedan och hade kunnat utvecklas till ett fantastiskt land. Ett svenskt Schweiz. I stället för att som nu gå mot ekonomisk och social undergång.

    Globalistaktivisterna verkar inte motas av någon, varken inom partierna eller från andra partier.
    Vi har ett demokratiskt underskott i Sverige med ett politikervälde som utser sig själva och tilldelar sig själva löner och förmåner och inte kan ställas till svars på riktigt ens vid allvarliga feltramp och övergrepp. Transportgate är ett exempel och ”afghanamnestin” och ”vinster” i välfärden är andra.
    Det behövs ett icke-politiserat rättsväsende, universitetsvärld, riksbank m m, förutom en författningsdomstol värd namnet och ett stärkande av de grundlagar som reglerar individens rättigheter i förhållande till staten.

    Vilket vem som helst kan begripa hemma vid köksbordet. Frustrationen är hur vi, folket, ska kunna hejda maktgalningarna, de fanatiska aktivisterna, som är våra etablerade politiker förutom en liten svag opposition som inte vill vinna valet.
    Förhoppningsvis kan valet ändå perforera något av politikerväldets arrogans för sina väljare. Men jag är inte särskilt optimistisk.

    Liked by 15 people

    • kvellulvblog skriver:

      Tack för detta inlägg ED . Skönt att läsa att det finns fler som förstår hur vår Politikokrati fungerar. Att kalla den för Demokrati är lika vilseledande som DDR . Någon lösning lär inte komma detta val, men för de unga kommer nya tillfällen att upprätta en demokrati som är värd namnet. Fortsätt däför Din kritik också efter valet!

      Gilla

  6. svenne skriver:

    ”Partiledningar har svårt att bemöta verklighetsfrämmande aktivister med ideologiska argument, då aktivisterna drar partiets grundideologi till dess yttersta. Men kravet att möta och vinna väljarna vinner ofta slaget”.

    Förr var ju ”ideologiska argument” basen för de debatter och diskussioner som skedde mellan företrädare för olika partier och här fanns även klassgränser med som en viktig komponent i ställningstagandet. Nu befinner vi oss ju i den situationen att det ofta blir en konfrontation mellan de äldre, klassbaserade, argumenten mot nya religionsbaserade dito, och företrädare för de senare är ju inte alltid helt ofarliga ”aktivister”. Många gånger sympatiserar ju nu de som betraktar sig som ”arbetarklass” med en mycket auktoritär religion trots att Marx ansåg att ”religion är opium för folket”.

    Detta har skapat en sörja av ”verklighetsfrämmande aktivister” som det inte går att sätta en etikett på enligt den ”svenska modellen”. Detta gör att politikerna – liksom olika myndigheter – inte kan bemöta detta fenomen med vare sig logiska resonemang eller verkningsfulla insatser av något slag. Frågan är om ”väljarna vinner slaget” med tanke på de politiker som nu styr Svea rike. Jag är inte optimistisk angående detta.

    Gilla

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    Så är det. Fundamentalismen är lika lockande som synden. Tyvärr finns denna inbyggda galenskap hos de flesta människor. Det är som att väcka onda andar till liv. Vi får hoppas att de statsbärande partierna inser att när de ger upp pragmatismen så har de framtiden bakom sig. För att göra detta klart är det nödvändigt att på lämpligt sätt straffa dem för deras vanskötsel av landet under det senaste 8 åren i valet den 9 september. Om inte kommer de att fortsätta som ingenting har hänt.

    Vill aktivisterna förvandla Sverige till ett DDR så skall de ha klart för sig att det inte kommer att finnas ett Västtyskland som tar hand om spillrorna när det socialistiska korthuset faller samman. Om man tvivlar på detta är det bara att studera historien.

    Liked by 11 people

    • olle reimers skriver:

      Det som är så lockande med fundamentalismen är att den gör allting så enkelt. Det är bara att köpa den och sedan aldrig behöva ifrågasätta den.

      Fundamentalismen är och förblir grundstenen för vänsterideologierna: den väg som till oss alla lycka bär.

      Det är här Jordan Peterson kommer in i bilden. Hans ”12 rules for life” är ett credo mot fundamentalism och för individens eget ansvar för nödvändigt handlande och för förändring.

      I fallet Wallström/Ekström handlar det, som i alla fundamentalistiskt motiverade rörelser om deras maktpositioner. Anledningen till deras framgångar inom ”politiken” är att de aldrig avvikit från sin fundamentala grundinställning. Bara justerat den med lite pragmatiska utflykter till positioner som de fått lte pengar för.

      Fundamentalister kan inte rubbas ur sin tro. Bara förfltytas från sina positioner..

      Gilla

  8. Östrahult skriver:

    Läget idag är väl att om vi talar om skolan att den verkliga eliten inte bryr sig, de räknar med att Manillaskolan och Lundsberg kommer att finnas kvar. De som har anledning bry sig, den nettoskattebetalande medelklassen, är utmanövrerade och saknar företrädare

    Gilla

  9. Fredrik Östman skriver:

    Det oväntade är ju inte att vänstern har gått åt vänster, det har den ju velat och avsett hela tiden, vilket inte minst illustreras av episoden med Gunnars Strängs bara rumpa. Men Kossackvalet 1928 och den följande retoriska omstruktureringen med Ådalen -31 som fokalpunkt är förstås ännu uppenbarare. Alla som gick på den enkla finten gjord det fullkomligt medvetet och avsiktligt. Ingen kan påstå sig ärligt ha trott att socialdemokraterna någonsin har haft något som helst ärligt och långsiktigt intresse av att bevara och upprätthålla demokratin som sådan.

    Nej, det oväntade är att det som var mitten eller högern har gått så kraftigt åt vänster. Ödesvalet var, som här också påpekas, 1985 års val, där folket entydigt tog avstånd från alla tankar på ett systemskifte och där Moderata samlingspartiet snabbt anpassade sig till detta och inledde en vandring åt vänster av det vidrigaste slag, påskyndad efter den globala kontrarevolutionen kring 1990.

    Många av de ståndpunkter som idag intages av Centerpartiet, partiet som brukade kallas Folkpartiet och Moderata samlingspartiet hade 1985 betraktats som vänsterextremism av ett slag som låg till vänster om den avgrund C.-H. Hermansson mätte ut. Sådan är liberalismen.

    Liked by 5 people

  10. Klas Bengtsson skriver:

    En utmärkt beskrivning av utvecklingen i Sverige. Tyvärr har aktivisterna kapat gråsossarnas S. En av de mest aktiva aktivisterna är Ulf Bjereld, statsvetarprofessor i Gbg, ordförande i Tro och solidaritet och adjungerad ledamot i S-VU, aktiv i Ship to Gaza (fd medlem i Kommunistiska partiet) och en av de ledande lobbyisterna bakom gymnasielagen. Så här skriver han till en som är orolig för att gymnasieamnestin ska stupa pga domstolarna: ” Nadja: Det är viktigt att kraven når fram till den politiska ledningen. Utnyttja därför de kontakter du har i partiet för att föra kraven/informationen ”uppåt” i systemet. Kontakta personer som sitter i partistyrelse (eller motsvarande) för att höra hur de agerar för att föra frågan framåt. Ta kontakt med dem före och efter partistyrelsesammanträde(eller motsvarande) för att höra hur de tänker och vad de har sagt och gjort. Eller se till att din lokala organisation tar uttalanden i frågan, Det är ett par sätt.”
    En röst på SD är naturligtvis en kraftfull protest mot migrationspolitiken. Problemet är bara att det också är en röst på en helt orealistisk statsbudget och ett stort antal inkompetenta företrädare i kommuner och landsting. Den som inte tror det kan ju studera hur det gick med den ursprungliga riksdagsgruppen.

    Gilla

    • Eva Danielsson skriver:

      Hellre oerfaren inkompetens av SD än illvillig Socialistislamistglobalism med totalitärt styre och ”grön” planhushållning. Hellre unga arga män från AfS än grötmyndiga kommunister som tror att vi har glömt deras blodiga historia.

      Liked by 9 people

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Härligt Eva, tror tyvärr inte de ”andra” förstår vad Du säger och det är lika bra det.
        Ett bevis om något på att Sverige behöver ”grovsaneras”!!!

        Liked by 1 person

    • Jan Molin skriver:

      Har du något bättre förslag än att besätta poster i riksdagen, kommuner och landsting än nuvarande system? Det är ju där man måste lära sig, dvs den hårda vägen? Alla ungar kan inte läsa, räkna och skriva när de börjar skolan men det är där dom måste vara för att gå vidare undan för undan!

      Gilla

  11. Ii. Waging war skriver:

    Det hela började långt tidigare och har varit planerat av en elit i EU länge. Jag tycker att själva det faktum att man valde förintelsen som en central del av EUs ”värdegrund” är mycket avslöjande. Jag minns att vi tog emot om jag minns rätt 20,000 om året från Jugoslavien, och Finland samma år tre personer eller något liknande. Det är ju helt abnormt. Det är uppenbart att Sverige från början av en liten krets människor var utvalt att bli en europeisk spjutspets och vad några nu kallar en ”humanitär stormakt”. En humanitär stormakt skall förstås som motsatsen till Hitler, men problematiskt nog inte motsatsen till Stalin, (vilket forum för levande historia upptäckte när de ville undersöka likheter mellan koncentrationslägren och Gulag) så vänsterprinciper överlevde intakta och fortfarande så fokuserar hela etablissemanget på förintelsen som det man skall ha i ryggen, men styr samtidigt rakt emot Gulag. Genom att fokusera på förintelsen så har naturlig sammanhållning mellan människor blivit det nya onda och allt som står i motsats till de värden som byggt väst hyllas, från invasiva politiska ideologier som islam, till våld, våldtäkter och HBTQ. Någon kanske säger att våldtäkter inte hyllas, men det är handling som spelar roll, inte ord.

    Så folk måste vända sig bort från denna pk-ideologi för den pekar mot vänstertotalitarism i form av pk och kaos och islam i lika mått, folk röstar därför SD, men det är uppenbart att det endast är AFS som har svaret så detta är nästa parti som kommer att växa i takt med mera invandrat våld. Men politikerna har velat detta hela tiden, de går över lik, och flyger till Tonga och äter gåsleverpastej i businessclass. Vi får äta kaka, dvs få våra barn våldtagna.

    Liked by 3 people

  12. MartinA skriver:

    ”flyktingvågen 2015”

    Det enda jag vill höra från en f d chefredaktören för DN var med och skapade? Vi var många som förstod hur den också påverkade allt så tidigt som för tio år sedan. Och det var många som förstod hur den påverkade trettio år innan det.

    Det går inte att utkräva ansvar mot etablissemanget genom val. Så vi får vänta tills Hans Bergströms samhällsbygge raseras av sitt eget vansinne. Nästa lågkonjunktur så blir det åka av.

    Liked by 3 people

  13. Pelle skriver:

    Gällande flyktingvågen 2015 ska det stå som följer istället för det alltför ofta upprepade mantrat om vem som visste vad när: Vilken svensk väljare hade 2014 kunnat ana att regering och myndigheter skulle stå helt handfallna och se på när 100 000-tals okända män i vapenför ålder okontrollerat strömmade över gränserna? Vem hade kunnat ana att den svenska statens representanter t.o.m. skulle klappa händerna och jubla över ett sådant förlopp? Jag kommer för alltid att betrakta hösten 2015 som etablissemangets gigantiska fyllefest, en fyllefest av helt okontrollerat svinande där Löfven, Romson, Lööf, Kinberg Batra, Eliasson, Björklund, Sjöstedt, m.fl., m.fl. söp och knarkade simmande i sina egna spyor uppfyllda av hybris tills det tog slut i en enda blackout. Att mer eller mindre samma gäng ens har mage att visa upp sig på valaffischerna igen övergår mitt förstånd.

    Liked by 7 people

    • Sixten Johansson skriver:

      En applåd för den beskrivningen, Pelle! Lika ofattbart var det att journalister, akademiker och deras blint följande mobb hade mage att fortsätta ljuga för andra och fortsätta att ljuga för sig själva. Rusiga vältrade de sig i kaskader av hyckleri, bottenlös egoism och psykoinfantilism.

      Men när det gäller största delen av svenska folket, så handlar det om ett så fruktansvärt svek från maktelitens sida att folket omöjligt har kunnat ta in vidden av sveket i sin hjärna och sitt hjärta. Det är som när vuxna föräldrar i decennier begår övergrepp på sina egna tillitsfulla och utlämnade små barn. Makteliten har offrens blod på sina händer, men inte bara som anstiftare och medhjälpare åt andra gärningsmän. Maktelitens män och kvinnor, som förutsätts vara vuxna och fylla rollen som folkhemmets föräldrar, har själva samvetslöst förgripit sig på alla sina egna barn, det svenska folket.

      Liked by 3 people

  14. Mikael Birk skriver:

    Det är häpnadsväckande hur maktpolitiskt, taktiserande och cyniskt SAP under den senaste mandatperioden vinglat från tuva till tuva. Med ett moraliserande språkbruk har partiets företrädare fördömt politik och utspel från konkurrerande partier, samma politik och konkreta åtgärder har sedan omfattats av partiet och packats om som ”traditionsenlig socialdemokratisk politik”, enligt Löfven.
    Den kriminalpolitik och migrationspolitik som SAP saluför i slutet av mandatperioden, under valrörelsen, är samma politik som partiet ägnat eoner av fördömanden åt unde tre års tid.
    I valrörelsen svänger partiet samtidigt till höger och triangulerar desperat avseende nyfunnen plikt- och
    arbetarmoral, krav på kunskapsmål i skolan, stramaste immigration, populistisk kriminalpolitik.

    I valfrihetsfrågan eller frågan om egenmakt gäller numera tillsvidare som Bergström beskriver en onyanserad, dogmatisk vänstergir. I den övergripande retoriken svänger partiet som vanligt åt vänster och plockar som vanligt fram den vulgärretoriska trop som ytters vilar på antagandet att ekonomin är ett nollsummespel. I ett debattklimat som ivrigt påhejas av det politiska etablissemanget framställs fakenews som något i sig helt nytt och systemhotande, samtidigt producerar LO valfilmer som är så bottenlöst faktaresistenta att man baxnar och drabbas av ställföreträdande skam.
    Nu skrivs historien om och vi får veta att den naiva gränslösa värld som en viss statsminister predikade om på Medborgarplatsen helt enkelt var talepunkter som givits statsministern av alliansen. Löfven ärvde bara en dålig politik och kunde ingenting göra.

    SAP är ett maktpolitiskt amöbaparti utan kärna, vars janusansikte demaskerats under mandatperioden. Hur vet socialdemokratiska företrädare ens vad dom ska driva för politik dag för dag och hur kaotiskt, ängsligt, cyniskt depraverande måste inte det partiinterna spelat vara. Nu driver valgeneraler från Sveavägen 68 s-ministrarna framför sig som desperata dammsugarförsäljare och alla hoppas på en Perssonsk gamechanger: – ” Alla som röstar på SAP får en lott i A-lotteriet”.

    Liked by 1 person

  15. Samuel af Ugglas skriver:

    Varför behöver Bergström offra så mycket tankemöda på socialismens vedervärdigheter.
    Varför ställer han inte frågan om varför den svenska Grundlagen/RegeringsFormen inte skyddar den enskilde medborgarens LIV och EGENDOM mot övergrepp från korrupta politiker?
    Svenska folket har inte och kommer knappast att få möjligheten att sparka en politiker som missbrukar sitt mandat efter den 9 September om de inte väljer SD eller AfS.
    Svensken måste lära sig göra avkall på allt ”mutgodis” socialisterna fördelar med hjälp av utplundrade skatter. Invandrarna lär förhoppningsvis lära oss traven.

    Liked by 3 people

  16. Magnus Rosensparr skriver:

    Reblogga detta på Magni Värld och kommenterade:
    ”Vi ska inte lägga upp rumpan bar”, som Gunnar Sträng sade till en socialdemokratisk partikongress på 1970-talet när den ville socialisera bankerna.

    Ja, det är sant att han uttryckte sig så vid just det tillfället, men vid ett annat mindre uppmärksammat tillfälle föll hans ord så här; ”Steg för steg ska vi socialisera det här landet, men vi behöver inte basunera ut det på gator och torg.”

    På grund av sin konstruktion har det socialdemokratiska partiet alltid varit i behov av starka ledare. Branting, Hansson, Erlander, Palme och Persson blev det – därefter ingen. SAP har aldrig någonsin tidigare varit så svagt, bräckligt och ledarlöst som idag, inte ens 1917 när det sprack.

    Men när partiet skulle kunna ha fått nådastöten, klarar man sig istället vidare för att borgerligheten har drabbats av en kollektiv intellektuell härdsmälta. Alliansen har spelat bort sig själv och alla sina möjligheter att utgöra ett seriöst alternativ till socialisterna/kommunisterna, vilka inte uppnått sin nuvarande position på egna meriter utan på grund av en handlingsförlamad och fullständigt oduglig borgerlighet.

    Folkets hopp står nu till Sd, AfS och MED, men dessa kan knappast uppnå erforderligt antal mandat för att kunna ta makten. Möjligen kan det uppnås i valet 2022, men då har skadorna på landet nått oanade proportioner.

    Arma fosterland!

    Liked by 3 people

  17. Samuel af Ugglas skriver:

    Bergströms fantastiska beskrivning av hur det går till bakom ryggen på svenska väljare får mig att kräkas och skämmas. Det är inget nytt i och för sig men det är bara att hoppas att väljarkåren förstår hur ruttet den svenska statsledningen agerar och historiskt har agerat..
    Som en klok kommentator hävdat ovan, det spelar ingen roll hur klantiga och oerfarna SD, AfS eller KD agerar efter en eventuell valframgång så kan det inte att bli sämre än vad socialisterna ställt med för det svenska folket!
    Därvidlag är Bergströms analys i det närmaste perfekt och förtjänstfull, tack för det!!!

    Gilla

  18. olle reimers skriver:

    Hans Bergström är en av Sveriges genom tiderna skickligaste journalister med sin gedigna kunskap och genomtänkta analys.

    Här sätter han en än gång fingret på en kärnfråga i svensk politik som, blottad på detta sätt, blir uppenbar för alla som läser hans artikel.

    Någonstans på vägen har man kanske fått för sig att den socialistiska fundamentalismen har förändrats och blivit mer pragmatisk. Det är, som Hans Bergström påpekar, enbart en illusion.

    Vänstern och socialismens hela grund är fundamentalism. Det finns bara en sanning och dit är vi på väg. Alla små avsteg på vägen har varit taktiska reträtter för att inte förlora väljarkåren.

    När nu vänstervågen i frihetens hemland på jorden, USA, växer sig allt starkare, ser fundamentalisterna sin chans.

    Valfrihet passar inte i ett socialistiskt samhälle; det måste ni väl förstå?
    ,

    Gilla

  19. kvellulvblog skriver:

    Denna artikel borde utges i alla tidningar och media, både konventionella och nya innan valet. Tyvärr är det för få väljare som läser och låter sig påverkas, men alla bör få möjligheten att förstå hur Sverige styrs och har styrts. Den ironiska inledningen om hur många som aaanat i september 2014 vad som skulle ske, kan inte nog betonas.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.