Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Isabella Lövin

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

Fortsätt läsa →

Mina två politikerkontakter
Jan-Olof Sandgren

Politiker behöver ibland påminnas om att det finns en opinion, eller tipsas om vart vinden blåser. Deras faktaunderlag kan också vara ofullständigt så att det inte klart framgår vad en omröstning handlar om. För att kunna fatta ett klokt beslut måste de i så fall googla, eller lita på att någon uppmärksam medborgare gör det.

Det var i den andan jag en gång skickade ett mess till Hanif Bali. Han hade nämligen uttryckt sympati för frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU (som sedan lades i malpåse av Trump). Kritiker hävdade att avtalet gav Världsbanken befogenheter att utdöma skadestånd i mångmiljardklassen, och därför handlade mer om överstatlighet än handel. Jag ville förvissa mig om att Hanif inte hade missat den informationen.

Andra gången jag kontaktade politiker var för ett par veckor sen, när jag mailade EU-parlamentariker Cecilia Wikström för att protestera mot EU:s planer att införa ”länkskatt”.

Både Cecilia och Hanif svarade. Även om förutsättningarna inte är desamma, illustrerar de två helt olika sätt att kommunicera med medborgare.

Cecilia börjar med att tacka för mitt mail och förklarar hur roligt hon tycker det är med engagerade medborgare. Sedan redogör hon i detalj för hur ärendet bereds inom EU och kommer att behandlas i alla instanser. Hon förklarar mycket pedagogiskt vad förslaget innebär och vilka delar hon själv är kritiskt mot, liksom vad den liberala gruppen ALDE har för ståndpunkt…

Fortsätt läsa →

Blåskrabbor
Patrik Engellau

För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

På förekommen anledning läste jag artikeln igen. Den förekomna anledning är ett annat anfall mot vår svenska ursprungsnatur som politiskt korrekta människor oroar sig över, nämligen blåskrabbornas ankomst.

Blåskrabban – eller som den egentligen heter Hemigrapsus sanguineus – är en variant av den inhemska tångkrabban, men den har en mer fyrkantig ryggsköld. Men blåskrabban är jättefarlig eftersom den är invasiv, vilket betyder just jättefarlig. Den är, enligt PK-isterna, en oönskad invandrare från Asien. Den har rest med omedvetet flyktingsmugglande fartyg utanför ”inseglingsrännan till Göteborgs hamn, där många fartyg tömmer sina barlasttankar och larver kan ha följt med”.

Fortsätt läsa →

Staffan Heimersons utrikes ärenden: Flugan på väggen
Staffan Heimerson

”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”

Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.

Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.

Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”

Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Jimmie Åkesson

Jimmie Åkessons tal i Almedalen 7 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 – ’Glasklart’ budskap.

K – Kunskap (bevismedlen)                             9 – Åkesson klarade ’faktakollen’ väl. Även DN’s.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8 – Åkesson är tekniskt driven – men har mer att ge.

A- Artistisk förmåga (språket)                        7 – Mycket bra anpassning till SDs målgrupper.

Sammanvägt betyg:                                         8,25

Hela talet genomsyrades av starkt självförtroende.

Övergripande kommentar:

Låt oss konstatera följande: Jimmie Åkesson är en god talare. Och, en ännu bättre debattör.

2018 års tal är nog Åkessons bästa Almedalstal. Det är i alla fall min uppfattning. Han levererade – på en väl anpassad nivå – det som hans väljare ville höra. Kanske till och med över SD-sympatisörernas förväntningar.

När jag hörde talet så kom jag att tänka på ett gammalt talesätt: Som man bäddar får man ligga. I Jimmie Åkessons och SDs fall så kan vi ändra lite grann på detta talesätt: Som sju-klövern har bäddat får SD ligga (…och när man gör så, alltså gör om ett gammalt talesätt, så kallas det noema på grekiska…). För det är ju ingen tvekan om att SD gynnas väldigt mycket av andra partiers genuina ovilja – och ibland oförmåga – att tala om många medborgares verklighet. Men, problem försvinner inte för att man inte vill tala om dem. Ibland tänker jag på den gamla anekdoten om mannen som tappat sina nycklar sent på kvällen och som desperat gick och letade efter dem.

Fortsätt läsa →

En bra sensation
Patrik Engellau

Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö har nyligen vägrat följa svensk lag, nämligen den i den så kallade begränsningslagen (2016:752) per den första juli i år inskjutna paragrafen 16 f. Det är sensationellt och enligt min mening upplyftande och hoppingivande.
Låt mig presentera min tolkning. Jag tror att jag har fattat rätt och ber om ursäkt ifall jag missat något.

En god princip vid konstruktionen av en stat är att statens olika funktioner ska kunna balansera varandra exempelvis enligt Montesquieus maktfördelningsteori som går ut på att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara oberoende av varandra och därmed förhindra maktmissbruk. I USA kallas systemet ”checks and balances” och har där fungerat bra i nästan ett kvarts årtusende. Min känsla är att Sverige är det land i västvärlden som har vinnlagt sig minst att bygga in balanserande krafter i sitt statsskick. Regeringen har närmast diktatoriska befogenheter. Riksdagen är lydig och den dömande makten osjälvständig. Till exempel har vi inte ens en oberoende författningsdomstol som kan bedöma nya lagars förenlighet med grundlagen. Vad vi har är Lagrådet som får nya lagar på remiss från regeringen och som ofta, utan följdverkningar, blir överkört.

Den här gången har Lagrådet blivit överkört i normal ordning, men den här gången har det fått konsekvenser. Migrationsdomstolen i Malmö har vägrat följa paragraf 16 f som Lagrådet tog avstånd från. Migrationsdomstolen i Malmö har gjort något av en revolution. Den har valt att följa Lagrådets uppfattning i stället för regeringens och den lydiga riksdagens.

Fortsätt läsa →

Etablissemanget behöver nazisterna

Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.

Eliten i Sverige har omvandlat landet på detta för mig skrämmande sätt, inte för att de tänker på folkets bästa – vi har ju aldrig fått uttala oss om vad vi tycker om ett inflöde med 100 -150 000 beviljade uppehållstillstånd per år. Genom att bygga upp en ”invandringsindustri” har de skapat en plattform åt sig själva för maktinnehav och framtida karriärmöjligheter, medan folkets uppgift är att stå för fiolerna. Detta har väl sällan varit så tydligt som nu, när hela pk-eliten tillsammans med organisationssverige hamrar på samma självspelande piano om hur den lilla sekten Nordiska Motståndsrörelsen har tagit över Almedalen, se ”Därför är vi både rädda och förbannade” i Expressen.

Det är förunderligt att detta narrativ har fått pågå så länge. Jag minns att jag undrade hur länge s-märkta politiker skulle kunna hålla på att förfasa sig över att det var ”högerextrema” (ofta ett ord för militanta invandringsmotståndare), nazister och skinnskallar som låg bakom attacker och trakasserier av judar i Malmö, se ”Judehatet är vardag i Malmö” i Expressen.

Fortsätt läsa →

Svenskarna och deras åsikter #5: Ökar eller minskar det grova våldet?

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den femte i serien, återger väljarnas inställning utifrån frågan: Tror du att det grova våldet – rån, våldtäkter, skjutningar och annat, under nästa regering kommer att öka, minska eller vara på ungefär dagens nivå? (Detta var den fråga som respondenterna fick svara på. I diagrammen är den förkortad).

En av tre tror att det grova våldet kommer att öka medan hälften så många, en av sex tror att det skall minska. Flest, nästan fyra av tio, tror att det kommer att vara på ungefär oförändrad nivå.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Ebba Busch-Thor

Ebba Busch-Thors tal på Almedalen 6 juli 2018.

A – Ambition (= budskap (röd tråd)               8 – Välanpassat för målgruppen.

K – Kunskap (bevismedlen)                              8 – Bra även här. Bra variation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                    9 – En av de bästa retorikerna inom politiken.

A- Artistisk förmåga (språket)                         9 – Mkt bra användning av retoriska hjälpmedel.

Sammanvägt betyg:                                          8,5

– Busch-Thor gjorde ett bra jobb – men, räckte det för att stanna i riksdagen?

Övergripande kommentar:

KDs största problem är självklart – totalt sett – deras kommunikation. Eller kanske rättare – deras oförmåga att få kommunikationen att nå ut. KD syns helt enkelt inte i debatten. Varken nationellt, regionalt eller lokalt. I TV-debatterna får man ofta en undanskymd roll. Svårigheten att få ut sina budskap brett är dock inget nytt. KD har i princip alltid fått kämpa i motvind. Därför blir det något av en paradox att det parti som kanske har haft tre av politikens allra skickligaste retoriker – enbart sett till retorisk teknik – under de senaste 45 åren. För jag tror inte att någon kan förneka att Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch-Thor höll/håller hög nivå som talare.

Fortsätt läsa →

Lite hemmagjord statistik
Patrik Engellau

Rätt ofta stöter jag på människor som hävdar att faran är över när det gäller migrationen. Regeringen har stramat åt, säger de. Statsministern har bestämt att Europas lägsta nivå ska gälla. Och se bara hur antalet asylsökande har minskat från 163 tusen år 2015 till 26 tusen förra året!

Då svarar jag att det där inte är sant. Någon svensk åtstramning har inte inträffat.

Gränskontrollerna gäller inte folk som vill söka asyl. Asylsökande behöver inga dokument, det är bara att förflytta sig till Migrationsverkets mottagning och ta en kölapp. För övrigt har det totala inflödet till Europa minskat mycket mer än inflödet till Sverige så troligen ökar Sveriges andel av migrationen till Europa. Det där senare har jag inte haft säkra bevis för, så jag har framfört det med viss försiktighet.

Nyss råkade jag emellertid snubbla över vad som känns som rätt hyggligt bevismaterial i form av ett stapeldiagram från nyhetsbyrån Thomson Reuters som verkar tillförlitligt och i varje fall är tekniskt välgjort. Kolla själv

Fortsätt läsa →

EU och den nationella identiteten
Lennart Bengtsson

Den 3 juli 2018 slog Sverige Schweiz i en åttondelsfinal och blev därmed kvartsfinalist i VM fotbollen. Glädjen gick upp i taket och inte en människa brydde sig om Almedalsspektaklet längre. Extra synd var det om Björklund och det liberala partiet som samma dag profilerade sig för en starkare bindning till EU med anslutning till Euro och kanske ett förenat Europa i sikte. Detta en dag då nationalismen i Sverige till och med överträffade ett norskt syttende maj och inte bara SD gladde sig.

Man frågar sig hur det skulle bli möjligt att ytterligare stärka den europeiska integrationen och samtidigt skapa en europeisk identitet när alla känner sig 100 procent svenska, tyska , spanska, engelska etc. Alla vill behålla sitt språk, sin konstitution, sitt parlament, ja precis allt som det är och i vissa länder har det ju varit så sedan urminnes tider. Har det liberala partiet och Björklund egentligen tänkt igenom vad de vill åstadkomma och om detta är möjligt eller ens önskvärt? Jag är inte övertygat att så är fallet.

Att bli europé är nämligen inte lätt. Man måste vara beredd att lämna sitt land och finna en ny eller extra identitet. Det förutsätter att man bor och lever tillräckligt länge i ett annat land än sitt eget, lär sig landets språk och dess kultur och dess historia. Det krävs också att man förstår och bryr sig om landet och dess invånare. Det räcker inte med att åka dit på semestern, äta lite spännande mat, besöka några historiska platser och prata lite engelska med de olika urinnevånarna var man än råkar befinna sig på den europeiska kontinenten och sedan åka hem igen.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Stefan Löfven

Stefan Löfvens tal i Almedalen 5 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 (nästan värt 10) En tydlig röd tråd. Sammanhållet. Bra tänkt

K – Kunskap (bl a bevismedlen)                    8 Mkt bra balans mellan bevismedlen.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8  Bästa jag har hört från Löfvén.

A – Artistisk förmåga (språket)                      7 Bra – utan att vara lysande.

Sammanvägt betyg:                                          8,0

Bästa tal jag personligen har hört från Stefan Löfvén. Ett ’statsministertal’.

Övergripande kommentar:

Gårdagens tal – tror jag – gick ’rätt in’ i varenda socialdemokrat. Men, jag tror att även många icke-socialdemokrater blev berörda. Exempelvis bör såväl centerväljare och liberaler som de flesta kristdemokratiska anhängarna ha sympatiserat med mycket av det som statsministern tog upp i sitt tal.

Jag tyckte att det var intressant att Stefan Löfven i talet ’vävde in’ sin egen historia här och där. Hans egen familj, hans uppväxt, skoltiden, med mera ’dök upp’ här och där i talet. Min första tanke gick till Barack Obamas acceptance speech som hölls sent på valdagens kväll i USA, tisdagen den 4 november. Obama avslutade då sitt tal med att tala om en svart, 106 år gammal kvinna: Ann Nixon Cooper. En kvinna som hade lagt sin röst på Obama. Och på ett helt fantastiskt sätt så kopplade Obama denna gamla kvinnas liv till USAs historia under hennes livstid. Och för varje årtionde som hon levt, så beskrev Obama en stor händelse i USAs historia. Till slut blev åhörarnas upplevelse att Ann Nixon Cooper blev så mycket mer än ’bara’ en gammal kvinna – hon blev en ’metafor’ för USA. Om du som läser detta inte har sett/hört Obamas tal så rekommenderar jag att du går in på denna länk och lyssnar/tittar.

Fortsätt läsa →

Fortsatt icke-västlig massinvandring till Sverige

Svenska politiker sprider gärna via media bilden att inflödet av migranter till vårt land har minskat radikalt. Regeringen hävdar att det är resultatet av deras beslutsamhet. Men är det verkligen så? Finansministern uppmanar människor att söka asyl någon annanstans
och statsministern hävdar bestämt sedan drygt ett år tillbaka att vi numera för en restriktiv asylpolitik eftersom ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”.

Så länge som man begränsar synfältet till dem som söker asyl här just nu är minskningen tydlig. Men ser vi till den totala bilden av hur många icke-västliga migranter som fortsätter att komma hit så förändras perspektivet. Det krävs en hel del siffror för att man ska kunna förstå sammanhanget, men jag ska försöka att förklara.

Under slutet av 2015 drabbades Sverige av en migrantvåg utan historiskt motstycke. Sammanlagt sökte 163 000 personer från länder utanför Europa asyl här, varav 70 procent var män. Ingen vet heller hur många som därutöver illegalt tog sig in i landet under denna kaotiska period.

Regeringen tvingades ett halvår senare att stifta en tillfällig lag som ska gälla under tre år. I korthet går den ut på att skärpa kraven för asyl- och anhöriginvandring med bland annat tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det handlade om att skapa ett andrum för en andfådd regering.

Fortsätt läsa →

Domprosten som inte hängt med
Mohamed Omar

Det har länge varit känt att Svenska kyrkan är vänstervriden organisation som sätter vänsterpolitisk aktivism före evangeliet och klassisk kristendom. Förra året kom Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan som berättade om hur vänstern tog över kyrkan.

På Almedalen fick vi se denna 68-kyrka in action. Den borgerlige debattören Thomas Gür, en vänlig och lärd man, hade kallat till en pop up-seminarium om integration utanför Visby domkyrka. Mötet föll dock inte kyrkans domprost Mats Hermansson i smaken. Han lät därför ringa i klockorna för att sabotera mötet.

”Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap”, förklarar Hermansson. ”Vi diskuterade vad vi skulle göra, och vår första åtgärd var att ringa polisen. Sedan bedömde vi att det var fara å färde. Så ringde han i stället i kyrkklockorna i Visby domkyrka, mitt under Almedalsveckan”

Pop up-seminariet hade titeln ”9,5 teser om integrationen – så får vi bukt med problemen fram till valet 2038”. Budskapet var att vi behöver överge den havererade mångkulturalismen för en assimilationspolitik. Svensk kultur är det sammanhållande kittet.

Gür och mötesdeltagarna undrade förstås vad som pågick. Varför dånar klockorna? Man frågade domprosten som svarade att han ringde för att varna för ”fara å färde”, sen smet han iväg för att slippa förklara vad han menade. Själv påstod han att han fick ”knuffa sig fri”, men det är ren lögn. Händelsen filmades.

Fortsätt läsa →

Man måste hålla sig i skinnet
Patrik Engellau

Det ligger nära till hands att fastna i stämningsläget att allt går åt pipan i Sverige. Jag måste hela tiden vakta mig själv för att inte göra det. Det är så lätt att peka på alla felen – till exempel migrationen, infrastrukturen, no go-zonerna, skolan och försvaret och så vidare – och förutsäga ragnarök. Det känns särskilt tillfredsställande att oja sig över migrationens effekter eftersom sådan klagan under det senaste året – och särskilt sedan årsskiftet – har blivit socialt tillåten. Som i ett kosläpp galopperar åsikter som tidigare hållits fjättrade inom en trång åsiktskorridor råmande och pruttande ut över tidigare förbjudna ängder.

Men man får vakta sig. Åsikter på kosläpp är inte alltid tillförlitliga, inte ens när man själv framför dem med stark egen övertygelse. Låt mig exemplifiera med den svenska sjukvården. Visserligen har jag själv inte särskilt tydligt framhävt dess eventuella brister men jag har läst och trott på skildringar av dess otillräcklighet.

En bekant till mig råkade nyligen ut för en bilolycka. Han körde av vägen och kan inte förklara varför. Kanske hade han somnat ett ögonblick. Han såg bilen fara ut i terrängen och i nästa sekund låg han hängande i bilbältet ihoptryckt av krockkuddar inuti en demolerad Volvo. Han hade inte en skråma annat än en bula i pannan som antagligen åsamkats honom av en expanderande krockkudde. Efter någon minut hörde han en röst som frågade hur han mådde.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Annie Lööf

Annie Lööfs tal i Almedalen 4 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)     8    Bra röd tråd – väl sammanhållet tal.
K – Kunskap (bevismedlen)                    8    Annie Lööf har höjt sin nivå.
T – Teknik (d v s retorisk teknik)           8    Tekniken har förbättrats avsevärt.
A- Artistisk förmåga (språket)                8    Helt OK – dock ett förbättringsområde.

Sammanvägt betyg:                                 7,5 Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal.

Övergripande kommentar: För fem-sex år sedan skrev jag – ganska elakt ska erkännas – följande kommentar som sammanfattning av ett av centerledarens framträdanden: ’Annie Lööf höll ett tal’. Därför känns det bra att i år kunna skriva ovanstående ord: ’Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal’. Lööf har verkligen utvecklats som talare under åren som partiledare. Scennärvaron är utmärkt, felsägningarna är borta, manushanteringen är bra, taltempot är bra liksom pauseringarna. Engagemanget och inlevelsen skapar kontakt med åhörarna.

I början av Annie Lööfs partiledarkarriär liknade jag henne ibland med en ’kroppsspråks-’, ’må-bra-’ eller ’skratta-dig-frisk-talare’ eftersom de budskapsmässigt då hade jämförbara upplägg: budskap och nytta lika med noll. Men sedan 4-5 år har Annie Lööf lämnat den kategorin – med ackuratess!

Fortsätt läsa →

Det är Las, dumbom!
Anders Leion

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

Fortsätt läsa →

Piska och morot
Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var chef för Volvo i en tid – nittonhundrasextiotalet – när man ännu inte var så ideologiskt sofistikerad utan mest tänkte på hur bilar skulle kunna skruvas ihop så effektivt som möjligt och hur motvilliga norrlandsbönder skulle förmås att ta löpandebandarbeten på industrier i södra Sverige. Idéer som att ”medarbetaren är den främsta resursen” och ”vi måste förmå papporna att ta barnledighet” och ”hållbarheten är vår ledstjärna” hade ännu inte slagit rot i näringslivets tänkande eftersom näringslivet framför allt ägnade sig åt att leverera vattenklosetter och mopeder till människor som tidigare hade haft torrdass och sparkstötting.

Jag gick på Handelshögskolan i Stockholm och läste amerikanska böcker om ledarskap och hur man bäst skulle motivera arbetskraften så jag passade på att fråga farbror Gunnar hur han motiverade arbetskraften på Volvo. Han såg förvånad ut som om han aldrig tänkt på det. Sedan sa han: ”Tja, det är väl med piska och morot”. Jag fick en vag känsla av att han misstänkte att man höll på med onödigt och världsfrånvänt filosoferande på Handelshögskolan.

De incitament som människan utsätts för indelas i piskor och morötter. Piskor är, vilket hörs på namnet, obehagliga saker. De kan vara just piskor typ den niosvansade katten med vilken man pryglade olydiga sjömän på 1600-talet. Men under mer civiliserade skeden av människans historia har piskorna varit mer mentala. En modell är den regelrätta utskällningen som för extra effekt kan utdelas inte privat till den felande utan offentligt inför alla hans kollegor, typ löjtnanten som ryter åt en försumlig soldat medan soldatens kamrater står på raka led med armlängds lucka och lyssnar. Det ansågs tidigare särskilt verkningsfullt eftersom det var så förnedrande.

Fortsätt läsa →

Salafismen är ett importerat problem
Mohamed Omar

Här på Det Goda Samhället har jag skrivit om salafismen sedan våren 2015. Jag försökt visa att denna riktning inom islam är ett problem. Nu har Försvarshögskolan, på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) släppt en rapport som kartlägger salafismen i Sverige: ”Mellan salafism och salafistisk jihadism – påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället”.

Jag har läst rapporten, som skrivits av bland andra terrorforskaren Magnus Ranstorp. Den innehåller ingenting som jag inte kände till tidigare. Mycket har redan kartlagts av journalisterna Per Gudmundson och Magnus Sandelin. En del fanns i Hanna Gadbans bok Min jihad från 2015, annat i Johan Lundbergs Ljusets fiender från 2013. Men rapporten samlar alla relevanta fakta på ett ställe och ger en bra bild av läget.

Vad är salafism? Ordet ”salaf” är arabiska och betyder ”föregångare”. Salafismen är en väckelserörelse inom sunnitisk islam. Man vill gå tillbaka till vad man tror är dessa föregångares ursprungliga islam, en religion som är ren från sentida tillägg och påfund. En central gestalt inom salafismen är Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792). Hans folk bekämpade – både genom predikan och heligt krig, jihad – den tidens islam i Arabien. Hans lära finns sammanfattad i boken Kitab at-Tawhid, Enhetens bok, en bok som fortfarande studeras av dagens salafister. Där görs en mycket sträng tolkning av monoteismen, Guds enhet.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen Jan Björklund

Datum:               3 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)          9          Bra – väl sammanhållet och bra röd tråd.

K – kunskap      (bevismedlen)                    8           Jan Björklund alltid påläst!

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                9            Bra teknik – som förväntat.

A- Artistisk förmåga (språket)                     9            Många riktigt bra formuleringar

Ett, ur rent retoriskt perspektiv, riktigt bra tal av L-ledaren.

Sammanvägt betyg:                                        8,75

Fortsätt läsa →

Vem är Jimmy Durmaz?
Jan-Olof Sandgren

Några av mina starkaste fotbollsminnen daterar sig till sent 60-tal. I brist på storbilds-TV gjorde sig många besväret att åka in till stan och lösa biljett på Viktoriavallen i Nybro. För att se allsvensk fotboll kunde man åka till Fredriksskans i Kalmar eller Värendsvallen i Växjö. Ibland fick man nöja sig med ståplats och var man inte av full vuxenlängd kanske man inte såg så mycket. Ändå var det en härlig känsla att stå och trängas bland några hundra upphetsade karlar i 90 minuter. Jag kommer ihåg hur jag fascinerades av att vuxna, normalt sett sansade män, kunde skrika rakt ut i luften:

”Fitta!”, ”Passa Bengtson! Idiot!”, ”Offside för helvete!”, ”Vad är det för en bög till domare!”, ”Få arslet ut vagnen din jävla neger!”, ”Min mamma springer fortare!”.

Sådär höll det på i 90 minuter. Efteråt var alla överens om att man haft det ganska trevligt. Hade någon PK-ideolog varit närvarande, eller haft tillgång till en utskrift med alla kommentarer och kunnat analysera dem i lugn och ro, kanske hen kommit fram till att vi var en samling fascister och psykopater. Men nu klarade vi oss, internet var ännu inte uppfunnet.

Om vi tänker oss 400 män på Värendsvallen, extrapolerade till 400 000 män framför storbildsskärmar, som kommunicerar med varandra via sociala medier. Då har PK-ideologerna ett helt annat material att arbeta med. Och med lite god vilja kan man dra vittgående politiska slutsatser.

Fortsätt läsa →

Självklarheter
Patrik Engellau

Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Tja. Jo. Möjligen har vi någon sorts teoretisk och till och med moralisk – på grund av att vi betalat skatt – rätt att begära att statens våldsapparat återtar kommandot, klubbar buset och skapar trygghet för oss. Men egentligen?

Det finns en massa människor – och detta är det härskande politikerväldets existensberättigande – som anser sig ha rätt att bli omhändertagna på ”samhällets”, vilket betyder skattebetalarnas, bekostnad. Politikerväldet ombesörjer detta genom att beskatta medborgarna och omhänderta dessa som inte anses – och inte anser sig – kunna omhänderta sig själva. Någon annan tar hand om dem.

Vi nettoskattebetalande medelklassare tycker egentligen inte om den ruljangsen av det enkla skälet att det är vi som betalar för den. Men samtidigt har vi inte kurage att protestera särskilt öppet eftersom en stämning härskar i nationen av innebörd att den som inte vill betala för sådant är en snål, ond och elak människa, troligen rasist eller nazist tillika.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen Jonas Sjöstedt

Datum:               2 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)                       8                        Den röda (!) tråden OK – möjligen väl många teman.

K – Kunskap      (bevismedlen)                                 5                        Sjöstedt kan bättre – vilket visas i debatt. Men inte igår.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                       6                        Behärskar tekniken – men igår mest ideologi.

A- Artistisk förmåga (språket)                           5                        Sjöstedt ’glänste’ inte – som han kan när han vill.

Sammanvägt betyg:                                             6,0                     Mer ideologi än uppvisning av teknik/artisteri.

Fortsätt läsa →

Karl Kämpe
Mohamed Omar

Förr fanns det en litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma anda som Walter Scott skrivit om England på Rickard Lejonhjärtas tid.

Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev historiska spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och Frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Fortsätt läsa →

Demokratin, Makten och Tidsandan
Patrik Engellau

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Sådär brukar jag tänka, säga och skriva. Men jag har mina dubier. Dessa dubier framträder när jag funderar på mina egna erfarenheter under mitt liv som någon sorts samhällsdebattör och offentlig tyckare.

Min erfarenhet är att det som faktiskt sker, de politiska beslut som i verkligheten fattas, inte bestäms i huvudsak av att åsikter stöts och blöts, att debattörer sätter sig in i motståndarnas argument och att kontrahenterna på något balanserat, prestigelöst och eftertänksamt sätt enar sig om vilken väg som verkar den rätta med hänsyn till alla omständigheter.

Fortsätt läsa →

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Ulf Kristersson

Datum:       1 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)    9  Bra röd tråd. Fokuserade på få politikområden.

K – Kunskap (bevismedlen)                6  Faktakollen kunde ha varit något bättre.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)        8  Tekniken bra – hög retorisk förmåga.

A- Artistisk förmåga (språket)            7  ’Lagom’ konstfullt – och kanske lever något citat vidare…

Sammanvägt betyg:                         7,5

Fortsätt läsa →

Återigen om att marxismen och postmodernismen är olika djur
Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).

Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.

Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”

Fortsätt läsa →

Gästskribent Christer Hanefalk: Retoriska analyser av partiledarna i Almedalen

Jag är utbildad i retorik och jag kommer här på detgodasamhället.com att göra retoriska analyser av partiledarnas tal i Almedalen. På förmiddagen, dagen efter respektive tal, ska det finnas en talanalys här.

Jag har god erfarenhet av att göra sådana analyser. Under åren 2006 till och med 2014 gjorde jag det med publicering i DN, TV4, Dagens Samhälle med flera. Jag tappade lusten att fortsätta efter 2014, men nu känner jag att det är dags för en – mycket tillfällig – ’come back’ 2018. Det politiska läget känns ’kaotiskt’ på många sätt och jag tycker att det ska bli intressant att följa och analysera talen just i år. Och – jag kommer att analysera talen, exklusivt, för Det Goda Samhället.

Metoden jag kommer att använda kallas AKTA – som kan uttolkas Ambition (vilket budskap/vilken Ambition hade talaren), Kunskap (visste talaren vad han/hon talade om – klarade bevisen som användes en enkel faktakontroll), Teknik (visade talaren prov på god retorisk teknik) och Artisteri (var talet roligt, konstfullt, fullt av fyndiga formuleringar osv).

När man gör retoriska analyser av politiska tal så är grundregeln att man förhåller sig neutral vad gäller det politiska budskapet. Låt oss ta ett exempel: Jimmie Åkesson höll en Almedals-söndag för ett antal år sedan ett riktigt bra tal. Hans tal följde det retoriska ’regelverket’ mycket bra. Hade talet hållits av Stefan Löfvén så hade många höjt det till skyarna. För vem vill inte stå på brottsoffrens sida? Och vem bland vänsterpolitiker vill inte bli förknippad med Per-Albin? För att nu nämna två saker som förekom i Åkessons tal den gången.

Fortsätt läsa →

Staffan Heimersons utrikes ärenden: När jag befriade Managua
Staffan Heimerson

”Managua, Nicaragua is a beautiful town” var titeln på en populär jazzlåt i slutet av fyrtiotalet.

Det lilla centralamerikanska riket bjöd på fördelar: ”You buy a hacienda for a few pesos down”, ”you ask a señorita for a ‘leetle’ embrace” och ”there’s coffee and bananas and a temperature hot”.

Om detta paradis någonsin existerat – det har det sannolikt inte – är det under alla förhållanden numera svunnet. Nicaragua har beskrivit en i Latinamerika vanlig kurva – från caudillo via revolution och demokrati till nydiktatur och svindleri.

Jag följde detta på närmaste håll sommaren 1979. Den sittande familjediktatorn Anastasio Somoza, ett råskinn och en tjuv, utmanades efter tolv år vid makten, av en ungdomlig, marxistisk, Fidel Castro-inspirerad gerilla, sandinistas.

För krigskorrespondenter var Managua a wonderful town med drama utanför husknuten: Somoza bombade sin egen huvudstads slumområden i jakt på muchachos, pojkrevolutionärer. Staden såg redan innan ut som Dresden 1945; efter en jordbävning hade centrum inte återuppbyggts. Allt stängt, utegångsförbud, livsmedelsbrist. Vid stadens kärna låg – och ligger – en stor insjö i vilken vita människoätande sötvattenshajar opererar. Där dumpades oppositionsmännens kroppar.

Fortsätt läsa →

En utrikeskorrespondents iakttagelser
Patrik Engellau

De flesta utrikeskorrespondenter verkar få en stor del av sin kunskap om värdlandet genom att prata med taxichaufförer vilket naturligtvis är tidsbesparande. Taxichaufförer träffar man ju i alla fall så man kan slå två flugor i smällen. Jag är som en utrikeskorrespondent i Invandrarsverige och får mycket riktigt mina uppfattningar om hur invandrare tänker genom att prata med taxichaufförer. (Det är rätt svårt eftersom de talar så dålig svenska vilket är förvånansvärt med tanke på att de nog utgör den grupp bland migranterna som har de tätaste kontakterna med ursprungsbefolkningen. Hur ska det då vara med de andra som jag aldrig träffar?)

Till exempel blev jag häromdagen körd av en irakier som började klaga på politiker. Han sa att politiker aldrig är att lita på för de lovar en sak och gör en annan. Det där fick mig att undra lite. Var det hans erfarenheter från Irak som han projicerade på svenska politiker enligt principen att politiker är politiker och att alla politiker är likadana överallt? Eller hade han gjort seriösa empiriska bedömningar av svenska förhållanden under det tiotal år han varit här? Eller hade han bara slentrianmässigt anslutit sig till ett allmänt politikerförakt?

Språksvårigheter gjorde att vi inte kunde fördjupa oss i det där. Jag började då berätta djupt kända men kanske lite romantiserade berättelser om hur det var förut i Sverige innan politikerna bildat en egen, statsunderstödd klass och fortfarande var beroende av partimedlemmarna och när gränsen mellan partimedlemmar och valda ombud fortfarande var helt permeabel och politiken därför kändes som en betydelsefull angelägenhet där medborgarna faktiskt hade inflytande. Demokrati, liksom.

Fortsätt läsa →