För ett halvår sedan publicerade jag en fingerad intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson där jag framställde honom som motsatsen till det PK-istiska mähä som den allmänna opinionen tycks vilja göra honom till, nämligen i stället som en luttrad och lite cynisk makthavare som sa, ungefär, att vi får grilla korv med buset eftersom den svenska opinionen inte tål det kalla stål som skulle behövas.

Kallt stål betyder i det här fallet exempelvis att polisen använder mer våld varvid det är oundvikligt att polisen dödar fler människor. Sverige ligger enligt min bedömning kanske 25 år efter Rio de Janeiro i eskalerat våld i utanförskapsområden och no go-zoner. Allt som sker hos oss verkar ha skett där för några decennier sedan.

I en annan text jämförde jag hur många som dödas av poliser i Sverige, Brasilien och, för att få lite balans, USA. Här är de sammanfattande slutsatserna:

I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

Den här artikeln handlar egentligen om att politiker ljuger och om att även den ilsknaste journalist måste göra sina hemläxor för att kunna slå in poänger. Men låt mig börja med lite fakta.

Teveprogrammet Uppdrag Granskning har nyligen ”kartlagt alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren”. Av dessa dömda visade sig 58 procent vara födda utomlands.

Låt mig börja med tre observationer.

Den första observation är att Pridefestivalen gillar alla riksdagspartier utom sverigedemokraterna. Det märkte man på festivalens partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm där alla riksdagens partiledare – plus ledaren för Fi – fick vara med men inte Jimmie Åkesson. SD-ledaren representerades i stället av en uppblåsbar plastelefant. Här hymlar inte Pride. Ordföranden Sandra Ehne i festivalstiftelsen (som också är ordförande i RFSL; organisationerna verkar hänga mycket nära ihop) säger att ”de enda vi inte samarbetar med eller pratar med i vårt påverkansarbete är Sverigedemokraterna”.

Den andra observationen, som är min egen privata och kanske inte delas av andra, är att själva Prideparaden var en osmaklig föreställning. Där fanns hel- eller halvnakna, ofta feta och motbjudande kroppar, som skamlöst bjöd ut sina skavanker till beskådande, ofta med obehagliga attribut som kedjor. (Alla var inte sådana. Det fanns också människor man kunde betrakta med behag.)

Jag tror att det i allmänhet finns mer mening i saker än vad som framträder på ytan. Att jag blev äcklad beror, tror jag, på att syftet var att sådana medelklassare som jag skulle bli äcklade. Företeelsen är känd från slutet på 1800-talet under beteckningen ”épater les bourgeois” – chockera medelklassen – och var mottot för de självutnämnt ”dekadenta” poeter som gjort det till sin livsuppgift att väcka anstöt hos vanliga människor, exempelvis Charles Baudelaire och Oscar Wilde. Tricket fungerade den här gången också.

Jag har mycket erfarenhet. Erfarenhet är en sorts kunskap som uppstår genom livet, framför allt när man gör fel. Inget ger så mycket lärdom som just fel. Att jag har mycket erfarenhet beror på att jag gjort många fel (och jag hoppas att jag inte gjort mitt sista misstag).

Mina flesta misstag beror på att jag litat på folk. Kanske är jag ovanligt godtrogen, kanske är tilliten till andra ett speciellt svenskt karaktärsdrag (som skulle kunna förklara varför vi i Tyskland kallas die dummen Schweden – om vi nu gör det; konceptet är möjligen en skröna).

Men jag har lärt mig att till nöds hantera min godtrogenhet. Min utgångspunkt är att jag inte litar på någon förrän, och då endast preliminärt, vederbörande har sagt två eller flera saker som stämmer med vad jag själv lärt mig om världen. Om vederbörande säger något som förvånar mig ställer jag kontrollfrågor för att veta som jag ska ta honom på allvar eller tyst avfärda honom som en normalpladdrare som man inte behöver bry sig så mycket om (även om han är en hygglig karl som jag gärna dricker en öl med).

Inget är helt säkert utom skatterna och döden, sa Benjamin Franklin. Det känns som en väl underbyggd ståndpunkt. Det betyder rimligtvis att man kan hysa tvivel i två andra för vår tid betydelsefulla och kontroversiella frågor, nämligen klimatet och migrationen. Är dessa företeelser allvarliga problem eller är de inte det?

Många människor har benfasta övertygelser om klimatet och migrationen (eller åtminstone endera frågan) för vilka de ofta anför tydliga vetenskapliga bevis. ”The science is settled”, försäkrar klimatalarmisterna, ”jorden är dömd till undergång om genomsnittstemperaturen stiger mer än två grader över förindustriell tid.” (Av en händelse träffade jag nyligen en israelisk irrigationsexpert som hävdade att tvågradersgränsen redan passerats med råge i Israel och att man vidtar praktiska motåtgärder, till exempel att starta konstbevattningen tidigare inför sådden.)

I migrationsfrågan tycks vetenskapen – som jag misstänker i frågor som dessa till stor del styrs av tidsandan och forskarnas egna intressen – alltmer ambivalent. För några år sedan ansågs migrationen synnerligen gynnsam, ja nödvändig, för länder som Sverige, idag är det mer fifty fifty.

Därmed har jag kommit till min försöksvisa och obevisade observation. Objektivt finns alltså inte, tror jag, någon oomkullrunkelig sanning i dessa frågor. Det finns i båda fallen folk som är djupt troende åt det ena eller andra hållet, men någon slutgiltig sanning har vi ännu inte (om det någonsin kommer några slutgiltiga sanningar i detta slags spörsmål). Men det hindrar inte att även tvivlare och osäkra människor tvingas ta ställning. Det är det som är demokrati, det vill säga att folket ska säga sitt i frågor som samhället måste förhålla sig till även om det saknas expertkunskap eller där en möjlig sanning ligger bortom expertkunskapen.

Vi bör sluta betrakta PK-ismen som en serie stolliga och osammanhängande teorier som ett antal offentligfinansierade aktivister – varav de flesta har statlig eller kommunal anställning – artikulerar för att dessa människor har kulturmarxistiska eller andra slags vänsterböjelser. PK-ismen har inget med traditionell marxism eller vänster att göra. Till exempel föraktade Marx sådana utslagna och eftersatta grupper som särskilt värnas av PK-ismen och kallade dem nedsättande för trasproletariat och ansåg dem odugliga till allt nyttigt samhällsbygge.

En del av PK-ismens påstådda sanningar håller naturligtvis inte för intellektuell granskning. En särskilt dum sanning är exempelvis det där om att alla utsagor om samhället är lika bra eftersom det inte kan fastställas någon absolut och evig sanning. Det är som att säga att alla höjdhoppare hoppar lika högt eftersom man inte vet hur högt ett höjdhopp kan bli. Trots PK-isternas föreställningar är vissa utsagor om samhället mer användbara än andra. Att en grundskoleelev har en egen teori om världens skapelse ger inte vederbörande vetenskaplig status även om vetenskaparna är osäkra på hur skapelsen gick till.

Men PK-ismens sociala funktion är inte att presentera vetenskapligt hållbara teorier, den är att legitimera maktutövning. Där påminner den om marxismen. Marxismen sa inte så mycket om verkligheten, men den dög fint till att stötta kommunistpartiets diktatur. Så är det även med PK-ismen. Dess påståenden må vara världsfrämmande men dess uppgift är inte att ge mänskligheten intellektuell ledning utan att lägga ett fundament för politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets maktutövning. Härskarteknik och vetenskapligt sanningssökande är olika saker.

Ibland har jag funderat på vad som hände när den vite mannen på sina upptäcktsresor träffade folk från andra kulturer. Columbus, till exempel, vad gjorde han när han kom iland på Bahamas och träffade lokalbefolkningen? Sträckte han fram handen och sa god dag, jag heter Christofer?

Av en lycklig tillfällighet råkade jag komma över en ögonvittnesskildring av ett motsvarande kulturmöte som inträffade åtta år senare, nämligen när portugisen Pedro Alvares Cabral år 1500 med en flotta på ett dussin skepp landade i det som sedermera kom att kallas Brasilien.

Ögonvittnet hette Pero Vaz de Caminha och var skrivare hos Cabral. Skildringen är ett brev som Pero skrev hem till kung Manuel den Store.

På långt håll såg portugiserna en liten grupp människor på stranden. Cabral sände iland sin närmaste man Nicolau Coelho i en roddbåt. När Coelho kom fram hade det samlats ett tjugotal representanter för lokalbefolkningen. De var ”bruna, nakna utan något som täckte deras blygd. De hade pilbågar och pilar i händerna. Coelho signalerade åt dem att lägga ifrån sig pilbågarna och det gjorde de”. De kastade en huvudbonad av papegojfjädrar till Coelho och han kastade sin röda mössa tillbaka. Det verkade fungera som ett slags ömsesidigt förtroendeskapande åtgärder.

Hur kommer det sig att det svenska politikerväldet har lyckats göra så mycket mer skada för den nettoskattebetalande medelklassen – verklighetens folk, som Göran Hägglund sa – än motsvarande makthavare i andra likartade länder?

Skada? Måste jag belägga tesen om politikerväldets skadegörelse? Det får räcka med ett illustrativt exempel och då ska jag inte ta migrationskrisen ty det vore för enkelt. Jag tar skolan i stället. Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, refererar till den framgångsrika skolgrundaren Barbara Bergström i Svenska Dagbladet:

Trots [att] hennes skolor fungerar bättre än andra har hon haft stort besvär med skolmyndigheterna. Hennes erfarenhet är att Sveriges skolor skulle kunna vara bättre utan Skolinspektionen som har 500 och Skolverket som har 600 anställda till en förvaltningskostnad per år på 1 500 miljoner kronor förutom de kostnader som uppkommer i skolorna som följd av deras verksamhet.

Hennes slutsats är hård: ”De har stört vår verksamhet i en skala och med en regularitet som har åstadkommit allvarlig skada under åren”, och de har ”med maktens verktyg drivit linjer i fråga efter fråga som varit negativa för svensk skola och som senare visat sig gå på tvärs med kvalificerad forskning”.

Jag hävdar alltså att skolans problem inte är ett tillfälligt olycksfall i politikerväldets arbete utan ett systemfel. Det är på motsvarande sätt på snart sagt alla områden som politikerväldet lyckats infektera med sin värdegrund. Varför har Sveriges medelklassare och gråsossar, som sett handskriften på väggen, gått med på det? För det har vi ju. Fördärvet har skett inför våra ögon och uppenbarligen med vårt goda minne. Hur har det varit möjligt?

Det fanns en gammal damfrisering som bara gick allt sämre år för år. En dag kom det några moderna människor till frissan, som hette Berit, och föreslog att göra om salongen till något modernt, till exempel ett ekologiskt kafé som heter Coola Nikita med rättvist kaffe och surdegslimpa från en garanterat oreformerad före detta kolchoz i Estland. Servitrisen skulle ha en ring genom näsan och rosalila hår. Berit fick gärna vara med i egenskap av innehavare av hyreskontraktet fast då var hon tvungen att tatuera sig. Det hela blev förstås en braksuccé.

Om du skulle beskriva Coola Nikita, skulle du då framställa etablissemanget som 1) en gammal damfrisering eller 2) ett nytt koncept inom kafénäringen? Att jag frågar beror på att många svarar enligt det första alternativet när de ska förklara PK-ismen. De säger att PK-ismen uppstod när ett gäng marxister på sextiotalet upptäckte, ungefär som Berit, att efterfrågan vek på deras intellektuella produkt och att de därför gjorde om produkten till något modernare som var lättare att sälja, rättvist kaffe, till exempel. Ibland kallar de PK-ismen för kulturmarxism för att på en gång säga att det inte handlar om marxism men ändå handlar om marxism ungefär som om för att understryka en koppling mellan Coola Nikita och Berits nedlagda frisersalong.

Själv har jag svårt för den tolkningen även om personunionerna via Frankfurtskolan faktiskt existerade. Gamla marxister som Herbert Marcuse och Jürgen Habermas vässade sina läror för en ny tid ungefär som när Berit lät tatuera sig. Men det nya samhällsprojekt som sög åt sig och av egen kraft utvecklade PK-ismen hade inget med socialismen att göra. Rätt svar är enligt min uppfattning därför alternativ 2).

Samtiden ägnar rätt mycket tankekraft åt att försöka klura ut vad olika nationer avser med sin politik. Vad vill till exempel Putin när han träffar Trump? Och vad vill Trump?

På senare år har jag utvecklat en mycket avancerad hypotes. Jag vet att den inte är hundraprocentigt träffsäker, men jag tror att den med fördel skulle kunna användas som första gissning för att sedan fördjupas och kompliceras i de fall där den ger svar som inte verkar stämma med verkligheten.

Hypotesen är att nationen faktiskt har de ambitioner som den säger att den har, kort sagt att den menar vad den säger. Jag håller med om att den vid första påseende verkar otillåtet naiv. Ljuger inte alla nationer om sina avsikter? Kanske inte.

Vi kan prova på några fall ur nutidshistorien och se hur hypotesen funkar. Jag börjar med svensk utrikespolitik. Den är just innevarande mandatperiod enligt egen utsago feministisk.

Utrikesminister Wallström blev för några månader sedan i radio tillfrågad vad hon menade med feministisk utrikespolitik. Hon svarade att hon menade just feministisk utrikespolitik, till exempel att fler kvinnor skulle gå på fredsmäklarkurs hos FN. Det känns helt övertygande på mig. Fler förhoppningsvis välbetalda jobb i FN åt kvinnor. Det är precis vad jag tror om utrikesminister Wallström.

När folk börjar tala illa om begreppet bruttonationalprodukt reser jag ragg eftersom det inte finns något bättre mått på ett lands ekonomiska framgångar. De som talar illa om BNP har normalt, misstänker jag, något ont i sinnet. Om de inte vill maximera BNP så vill de säkert i stället maximera något annat, troligen sin egen makt eller något ditåt.

Men det hindrar inte att man bör skärskåda även sina favoritidéer, särskilt om det finns något som skaver. Följande fakta skaver en aning.

År 2017 var Sveriges BNP per capita 457 300 kronor. Tjugo år tidigare, 1997, var vår BNP per capita 315 300 kronor i 2017 års (och alltså jämförbara) priser, se här. På tjugo år hade BNP per capita således stigit med nästan 50 procent. Den stora frågan är om vi känner oss 50 procent mer ekonomiskt välmående nu än för tjugo år sedan.

Jag känner mig inte 50 procent mer välmående. Det är där det skaver. Min känsla är förstås helt subjektiv och kanske inte alls representativ för hur folk i allmänhet upplever saken. Jag frågade min svärson. Han känner sig definitivt 50 procent mer välmående. Han pekar på att internet öppnat en helt ny värld och att man kan se vilka filmer som helst på Netflix och att all elektronik har blivit billigare och bättre samt att det finns sushi överallt. Kanske är de här känslorna åldersbestämda. Svärsonen var ju bara en pojkvasker med veckopeng för tjugo år sedan.