Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Den 11 september beslöt Europaparlamentet med mer än två tredjedels majoritet att det finns en ”klar risk” att Ungern åsidosätter artikel 2 i Lissabonfördraget varför en process mot Ungern enligt artikel 7 ska inledas.

I artikel 2 stadgas att:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 7 måste man läsa flera gånger för att begripa så låt mig förklara vad jag tror att jag begripit. Europeiska rådet, som består av medlemmarnas statschefer samt en ordförande (Donald Tusk) och kommissionens ordförande (Jean-Claude Juncker), kan ingripa på två sätt mot medlemsländer som anses bryta mot artikel 2. Det mildare ingreppet är att säga ajabaja. Det hårdare är att begränsa medlemmens rättigheter, till exempel rättigheten att rösta i EU. Ett annat möjligt straff är att dra in bidrag.

I Brasilien har på senare år skett något mycket märkvärdigt som innebär att åklagare och domare plötsligt börjar tillämpa lagar som funnits sedan länge vilket bland annat resulterat i att man, för första gången på femhundra år, faktiskt sätter dit höga politiker för korruption. Till exempel sitter förre presidenten Lula da Silva i fängelse (men försöker ändå, helt utsiktslöst, att få domstolar att godkänna att han ska få ställa upp i presidentvalet i oktober).

Haha, kan du skratta, typiskt u-land att inte tillämpa de lagar som gäller! Men skratta inte för mycket för även Sverige har liksom Brasilien på senare år försiktigt börjat inrätta en ny ordning där juristerna spottar upp sig och inte längre lydigt accepterar sin traditionella roll som maktens nickedockor. ”En helt ny filosofi börjar slå igenom bland svenska jurister”, säger min juristvän. ”Juristerna kan för första gången tänka tanken att makten inte alltid har rätt.”

Jag ska ge två mycket aktuella exempel, som för övrigt är nästan identiska, på hur juristerna blir alltmer styva i korken.

Allt går tillbaka till Montesquieus maktdelningslära enligt vilken den beslutande (riksdagen), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna) makten ska balansera varandra och ingen gren av staten vara helt överordnad de övriga. I USA och Tyskland har man exempelvis författningsdomstolar som kan pröva lagars förenlighet med respektive lands grundlagar och, om författningsdomstolarna så tycker, upphäva den lagstiftande maktens beslut.

På valvakan i teve visades en sensationell graf över röstningen i ett invandrartätt valdistrikt i Stockholmstrakten. Socialdemokraterna hade fått en bit över sjuttio procent av rösterna. Det där satte myror i huvudet på mig. Är det på samma vis i alla invandrartäta områden? Hur har i så fall socialdemokraterna lyckats med ett sådant konststycke?

Jag beslöt att försöka ta reda på fakta och lämna frågan om socialdemokraternas eventuella machinationer till någon annan gång.

Hur vet man vilka områden som är invandrartäta? Nu är det så lyckligt att Tino Sanandaji för fyra år sedan på uppdrag av mig gjorde en uppföljning av Mauricio Rojas tidigare beräkning av antalet utanförskapsområden vid olika tidpunkter.

Ett utanförskapsområde definieras här som ett område där färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade och att andelen elever som gick ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda). Som definition på ”område” valdes valdistrikt (utom i storstäderna, där indelningen gjordes lite annorlunda av skäl som jag inte besvärat mig med att förstå).

När folk före valet frågade mig vad jag trodde skulle hända sa jag ärligt att jag inte visste men att det troligen inte skulle hända någonting. Det kommer att klargöras i valet, sa jag också. Nu har valet avhållits. Allt har blivit klarare. Mycket riktigt kommer det sannolikt inte att hända någonting. Det betyder att jag tror att det tills vidare kommer att fortsätta med ungefär samma politik som under den gångna mandatperioden.

Det är visserligen möjligt att Alliansen med hjälp av hittills oräknade utlandsröster kan sega sig förbi de rödgröna och därför bilda regering. Många tycker att det vore stort nog för att skåla i champagne. Det går att förstå på samma sätt som man lätt kan förstå att AIKs anhängare jublar om AIK vinner allsvenskan. Men den fotboll som AIK spelar är nästan identisk med den fotboll som Hammarby spelar så för den som inte är emotionellt bunden till något lag är det egalt vilket lag som vinner. Med det menar jag att erfarenheten från de senaste mandatperioderna visar att det inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika partiernas ambitioner.

Att PK-ismens idégods ursprungligen utvecklades vid amerikanska universitet och därifrån spred sig över världen tror jag är ovedersägligt. Men när dessa tankefrön med atlantvindarna kommit till vårt land, var har de då fått sitt starkaste fäste (bortsett från på universiteten, vilket är självklart med tanke på ursprunget)? Två huvudkandidater anmäler sig: politikerväldet samt media. Vilken av dessa utövar det ideologiska ledarskapet i deras gemensamma strävan efter att föröka sin makt och sitt inflytande?

(Går det att besvara en sådan fråga så att ens insikter och förståelse ökar? ”Förståelse” är knepig sak. Hur ska man veta att man ”förstår”? Jag tror att förståelse är den känsla som inträder när man kan dra en parallell mellan en ny och obekant företeelse och egna, tidigare gjorda och välbekanta erfarenheter. Om någon kommer till mig och föreslår att ett plus ett är lika med två och begär att jag ska förstå det så är jag benägen att nicka bifall eftersom det stämmer med mina erfarenheter. Om jag exempelvis har dragit upp en fisk ur havet och sedan drar upp en till så ser jag att det blir två fiskar när jag lägger dem bredvid varandra och funderar över resultatet.

En gång skulle jag förklara denna tankegång för min dotter. Hon invände att det efter hennes erfarenhet i så fall var naturligare att anse att 1 + 1 = 3 eftersom familjen sedan hon själv väl blivit född bestod av en person, pappa, plus en person, mamma, som plötsligt blivit tre. Efter att ha begrundat detta enades dottern och jag om att det fanns en betydelsefull tidsfaktor att ta hänsyn till och att matematikens regler kanske inte gäller fullt ut på lite längre sikt.)

I fredags kväll var det slutdebatt på teve mellan riksdagens åtta partiledare inför valet idag. Jag har ett problematiskt förhållande till den svenska televisionen och särskilt problematiskt blir det när det ska hållas politiska debatter. Men jag tänkte att det är ju strax val, så jag stålsatte mig och sjönk ned i soffan.

Det blev så illa som jag hade förväntat mig. Jag undrar om inte tevejournalisterna tror att politisk debatt är någon sorts titelmatch i boxning. Åtminstone regisseras och orkestreras debatter på så vis. De tävlande filmas när de anländer till arenan. De vinkar leende till publiken. Jag får hela tiden en känsla av att de har boxhandskarna på. Sedan blir det nedräkning till matchens början, sekund för sekund. Journalister intervjuar journalister om de tävlandes dagsform och vad publiken bör vara uppmärksam på. Sedan börjar matchen. Nya journalister har nu tagit vid som matchledare och domare.

Jan Björklund och en del andra partiledare vill förbjuda religiösa friskolor. Med religiösa friskolor menar de alla friskolor som har koppling till något slags religion, kristen, muslimsk, hinduisk eller judisk. Till detta säger exempelvis kristdemokraterna nej, ty de vill försvara kristna friskolor eftersom dessa knappast gjort ens en fluga förnär.

Vad Jan Björklund och hans meningsfränder egentligen vill är rimligtvis att förbjuda muslimska friskolor, men det törs de, på rätt goda grunder, inte säga. Björklunds uppgivna skäl för förbudet är att religiösa friskolor ”medverkar till att spä på en segregation i våra förorter som redan är stor”. Segregationen skulle bestå i att de religiösa friskolorna, såväl kristna som muslimska, har hög andel utlandsfödda.

Det här är en äkta politisk fråga vilket betyder en fråga där två eller flera rimliga men motsägelsefulla grundprinciper faktiskt finns. Man måste därför göra avvägningar. Men för att kunna göra avvägningar måste alla korten upp på bordet. Grundprinciperna måste artikuleras och framläggas och balanserade avvägningar göras. Detta ligger inte för den svenska politiska diskursen och därför ska jag försöka ställa debatten i ordning efter bästa förmåga.

Vi kan börja med sakläget. Bara det är tillräckligt kontroversiellt för att svenska politiker ska rygga från några närmare omnämnanden. Jag tror alltså att Jan Björklund anser – vilket han kanske skulle förneka – att problemet egentligen är de muslimska skolorna, inte de andra religiösa friskolorna. Att bara muslimska skolor är problem kan jag inte bevisa men jag tror att det i sådana skolor säkert kan förekomma både ord och handlingar som inte stämmer med någon känd svensk värdegrund medan motsvarande knappast inträffar i kristna friskolor.

Vet du hur det går till när vinden vänder? Man kunde tro exempelvis att det ena sekunden blåste åtta sekundmeter från syd och nästa sekund tio sekundmeter från nordväst, det vill säga att vinden alltid var väldefinierad ehuru den kom från olika håll. Men så är det inte. När vinden avser att vända brukar den först bedarra, sedan, efter några minuter eller några timmar, liksom pröva olika riktningar – vilket känns förvirrande för skepparen, som lite bortkommet prövar olika skotningar, alla lika misslyckade – och därefter ställa in sig med nytt sikte och eventuellt öka styrkan om den upplever det nya hållet som tillfredsställande.

I det mänskliga samhället motsvaras vinden av den allmänna opinionen (hävdar jag just nu eftersom det känns som en hållbar metafor). Under stabila förhållanden påminner den allmänna opinionen om en passadvind. Den blåser alltid åt samma håll och med samma styrka. Så har det, tror jag, varit under alla nu levande svenskars livstid fram till för några årtionden sedan. Vi kan förstås alltid gräla om var brytpunkter ligger, men det är vad mig anbelangar just nu överkurs.

Stabiliteten låg i att allt handlade om höger och vänster enligt den samhällstolkning som kom att förkroppsligas av det så länge statsbärande socialdemokratiska partiet. Vinden var den samhällsomvandling som hade sitt ursprung i det ursprungligen marxistiska men sedermera reformerade tankegods som upplyste det socialdemokratiska partiet. De andra partierna och samhällsintressena som försökte blåsa åt andra håll rådde, med sina klena lungor, inte på socialdemokratins mäktiga monsun.