Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

Av skäl som måste förklaras men som jag för tillfället lämnar därhän kämpar politikerväldet för integration. Politikerväldet är vår tids härskare och kontrollerar därför, tills vidare, tänkandet i nationen. Vad politikerväldet vill är definitionsmässigt moraliskt korrekt och vad det inte vill är enligt samma logik moraliskt fel. Därför anses integration vara bra medan segregation följdenligt är dåligt. (Blotta påpekandet av detta faktum kan rendera mig nya kölhalningar och rådbråkningar.)

Problemet är att medelklassen, det verklighetens folk som utgör en majoritet av befolkningen, sjunger integrationens lov eftersom detta är påbjudet medan det i sin egen dagliga praktik verkar för segregation.

När utomeuropeiska migranter flyttar in i ett bostadsområde börjar ursprungsbefolkningen snart flytta därifrån enligt en internationellt observerad princip som kallas ”white flight”. Det påstås räcka med att det utomeuropeiska inslaget uppgår till fem procent för att de vita ska börja fly. Jag tror att detta är sant för jag har personer i min bekantskapskrets som gjort ”white flight” eller pratar om att göra det.

Det är samma med skolor. Den rimligt dygdiga och nettoskattebetalande medelklassen vill inte att deras barn ska hämmas i sin skolgång av att det integreras migrantbarn som stör undervisningen exempelvis genom att inte tala svenska. Såklart att det även finns välanpassade migrantbarn, men blotta rädslan för att avigheter ska tillstöta kan förmå medelklassen att sätta sina barn i migrantfria friskolor. Vem kan anklaga medelklassen för detta? Ska de riskera sina barns framtid för något riskabelt och möjligen utsiktslöst projekt som politikerväldet har hittat på?

Nu vänder vi på kuttingen och betraktar det hela med migranternas ögon. En del migranter är högutbildade, integrationsbenägna och passar snabbt in i det svenska samhället bara de lär sig texten till ”Helan går” och ”Du gamla, du fria”. Men andra har inga som helst planer på att sjunga nationalsången. De värnar om sin medfödda och hitförda kultur och de har ingen lust att ändra på den. De vet att integration betyder underkastelse under den svenska kulturen och därför kämpar de mot integration. De vill segregation. Av samma men motsatta skäl som svenskarna vill de placera sina barn i friskolor, i det här fallet muslimska friskolor. Att bevara sin kulturs renhet betyder segregation.

Hur politikerväldet ska kunna försvara och genomdriva sitt integrationsprojekt om det vägrar att sätta stopp för fortsatt invandring av personer som inte lämpar sig för integration och inte vill låta sig integreras överstiger mitt förnuft. Integrationsprojektet utmanas från ena sidan av majoriteten av svenskarna, från den andra av, tror jag, majoriteten av migranterna.

Varför insisterar politikerväldet på att fortsätta integrationsprojektet? Jag kan inte hitta något annat skäl än att politikerväldet vill försvara sin ideologi och föreställning om att representera en humanitär stormakt – på den nettoskattebetalande medelklassens bekostnad – för att därmed bevara sin maktposition.