Gästskribent Peter Ljungqvist: Vilka vallöften är värda att tas på allvar?

Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Och tanken att se sig om i hela den valda församlingen och överväga om inte SD skulle kunna vara en möjlig samtalspart, den får man inte tänka om man tillhör M. Det är ett intressant förhållningssätt i en demokrati, men knappast något som kan anses demokratiskt. Borde inte alla röster vara lika värda? Har vi inte hört tal om lika värde i något annat sammanhang nyligen?

Varför talas det inte om steriliseringarna i socialdemokratins Sverige under 50-talet? Hörde jag någon fråga om allas lika värde?

Men så över till Jan Björklund, Liberalernas partiledare. När rösterna är räknade så är han vald till en ny fyraårsperiod, och han har i likhet med andra partiledare varit ute och strött vallöften kring sig. Ett av de mer bisarra löften som han ställt ut riktades till hans barn, nämligen att han aldrig skulle göra sig beroende, direkt eller indirekt, av SD. Detta gör Björklund nu offentligt. Barnen har troligen inte ens rösträtt. Väljarna är bortglömda direkt efter valet. Allas lika värde?

Detta är intressant, för detta kan revolutionera hela processen kring val i Sverige. Här hos oss är barn nästan lika heliga som kor i Indien, och man bryter inte ett löfte som man gett till barn, och särskilt inte om man är politiker. Löftena till barnen skiljer sig från de man lämnar till väljarna. De senare, de som gick till valurnorna, kan man ignorera så snart resultatet är klart. Löftet om att rensa Stockholm från tiggare var inget värt, för det gick till väljarna. Inte till barnen.

Så fortsättningsvis är det partiföreträdarnas löften till sina barn, som skall utgöra valfläsket. Låt SIFO ta reda på vad barnen blivit lovade, och låt väljarna rösta därefter. Då kommer uttalad politik också att bli genomförd politik.

Sedan kan Generationen Fem Myror är flera än Fyra Elefanter försöka lura sin omgivning (väljarna) med att Alliansens 143 riksdagsledamöter är fler än de 144 riksdagsledamöter som S, V och MP har tillsammans. För att 143 skall bli fler än 144 måste Alliansen räkna in Elefanten i rummet. Men det törs man inte på grund av löftena till barnen.

Rätt barnsliga politiker.

Peter Ljungqvist är en civilingenjör som kommit att ägna sig mest åt försäljning av system och ekonomiska lösningar, sådant som kräver en förståelse för behov hos kunder och en realistisk uppfattning om vad som egentligen kan levereras. Numera förbluffas han av politikernas okänslighet för sina kunders intressen (det vill säga väljarnas) och deras förmåga att bortse från verkligheten. 

19 reaktioner på ”Gästskribent Peter Ljungqvist: Vilka vallöften är värda att tas på allvar?

  1. Jan Andersson skriver:

    Vi har blivit tillvanda att få frågan vad vi tycker (i allmänna val) men de förståndiga har alltid gjort som de vill till allas bästa. Mamma och pappa frågar barnen vad de vill ha till middag. Alla ropar ”glass” men får köttbullar i alla fall. Nu är det tvärtom, barnen ropar ”köttbullar” men mamma och pappa säger att det blir ingen middag, de har gett alla pengar till de fattiga barnen i Afrika.

    Liked by 1 person

  2. MartinA skriver:

    Det intressanta är att Björklund har köpt ”sina barn” utomlands. Hans uppfattning om barn är ‘narcisistisk, barn för honom är någonting som ger honom själv en känsla, små upplevelseautomater. Det betyder inte biologisk fortplantning. De känslor han utrustats med för att uppnå fortplantning har blivit huvudmålet, inte känslornas syfte.
    Våra politiker saknar kontakt med verkligheten. Resultatet blir därefter.

    Liked by 8 people

    • MartinA skriver:

      Men hur någon kan göra såna som Kristersson eller Björklund till ledare för ”nationen” är för mig en gåta. Jag tror att svenskarna i övrigt har precis lika litet verklighetskontakt som de här två ”ledarna”. Resultatet blir därefter. Mitt personliga vallöfte var att köpa stuga i skogen och hamstra mat och ammo.

      Liked by 5 people

  3. Jaxel skriver:

    I krönikan refereras hänvisningar till passusen i regeringsformen om allas lika värde. Denna måste bort. Vad finns kvar av.samhällskontraktet mellan mig och staten om detta tolkas bokstavligt?

    Jag skall enligt det implicita kontrakt vara lojal mot staten och snällt följa lagar och regler, inklusive att samvetsgrant betala beslutade skatter.

    Möts jag som medborgare och skattebetalare i gengäld av någon lojalitet från statens sida. Svar nej. Ty alla människor är lika värda. Tolkat bokstavligen finns ingen lojalitet från statens sida gentemot mig. Det finns med andra ord inget kontrakt.

    I praktiken tillämpas förstås passusen inte bokstavligt. Fast den öppnar för alla möjliga dumheter som nu senast då ett stort antal ”opolitiska” tjänstemän i regeringskansliet anser sig ha rätt att kräva både det ena och det andra av en presumtiv kommande regering (se Ledarsidorna).

    Den ovan nämnda passusen i grundlagen måste bort.

    Liked by 1 person

    • Jaxel skriver:

      Man kan också uttrycka det så här. När staten säger att den skall betrakta alla människor som lika värda så säger den, tolkat bokstavligen, att den inte gör någon skillnad mellan medborgare eller innevånare respektive resten av mänskligheten. I statens ögon finns med detta perspektiv inget folk. Staten frånsäger sig folket. Finns i så fall någon stat? Enligt.min mening icke. En stat kan inte bara bestå av ett stycke land.

      Med passusen om alla människors lika värde i grundlagen upphäver staten sig självt. Detta gäller alltså om passusen tolkas bokstavligt.

      Om passusen omöjligen kan tillämpas som den står (se även ovan), men samtidigt kan användas nästan hur som helst så måste den bort.

      Liked by 1 person

    • Sixten Johansson skriver:

      Det är givande hjärngymnastik att plocka isär PK-ismens antilogik, värdegrundsdogmerna och andra ideologiska termer, t ex så som Jaxel gör. Då man skalar ända in till kärnan kan man få en aha-upplevelse, se något paradoxalt eller antitetiskt, absurt eller destruktivt.

      Om man genomskådar begreppen kan man lätt punktera alla floskler där de ingår. Flosklerna har kunnat fungera i politisk retorik därför att de utöver begreppen rymmer outtalad erfarenhet av hur verkligheten ser ut, t ex om de faktiska motkrafterna. Men i vår tid har denna underförstådda verklighetsförankring, alltså vanligt sunt förnuft, satts ur spel. Därför började kärnbegreppen löpa amok och flosklerna blev axiom i en låtsasverklighet.

      Tre exempel: 1. ”inte tala om vi och dom”. Absurt därför att Dom (=De Andra) alltid är ”icke-Vi”. Om alla ska inkluderas upphör Vi att existera som begrepp och som nödvändig gränsdragning, redan i den egna familjen. (Och Jag har uppstått ur Vi och behöver ingå i ett Vi. Om Vi omfattar sju miljarder späds Jag och alla dess bihang ut till nästan ingenting).

      2. Jämlikhet existerar inte i naturen, verkligheten. En ohejdad kraft som framtvingar jämlikhet bland medvetna varelser resulterar i successiva nivåsänkningar ända ner till noll.

      3. Frihet kan bara existera tillsammans med Ofrihet. Om alla hinder upphävs, alla gränser och trösklar, allt motstånd, alla band, uppstår total ensamhet i en tom rymd. Och kroppen är Ofrihetens inkarnation, så enda vägen till full frihet är självmord.

      Liked by 2 people

    • plq017 skriver:

      Jag är av samma uppfattning. Men istället tycker jag att när den tas bort, ersätts den med den korrekta översättningen från originalet (en FN-konvention), nämligen ‘lika värdighet’.
      Säger man värde, då blir nästa fråga vad är värdet, och så handlar vi med människor (slaveri).
      Man får vara försiktig med orden.

      Gilla

  4. Jaxel skriver:

    Krönikören tar upp flera viktiga punkter. Centralt i en väl fungerande demokrati är att visa respekt för meningsmotståndare.

    I det här landet är det dock så att ledarna för de etablerade partierna närmast tävlar i respektlöshet mot mellan en femtedel och en sjättedel av väljarna. För närvarande får nog Jan Björklund sägas ha tagit ledartröjan. Vilket han såvitt jag kan begripa känner sig mycket nöjd med.

    Liked by 1 person

  5. svenne skriver:

    ”……….så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna”.

    Det var miljöpartiets existens som gjorde att jag redan innan valet uteslöt både M och S från mitt röstande. Både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén har ju visat att de inte drar sig för ett samarbete med ett litet extremt parti som MP trots att de visste att detta parti då placerades i en situation där det kunde utöva utpressning.

    Genom det nuvarande valresultatet får denna bisarra situation en fortsättning och med Annie Lööfs agerande så är risken stor för att skräckscenariot ytterligare förvärras. Jag trodde att DÖ hade dött, men detta lik verkar tyvärr ha piggnat till.

    Liked by 1 person

  6. Pelle skriver:

    Visst är de patetiska i den s.k. Alliansen. Det är också läge att påminna om att det var under det moderata pandafejset (skåda valaffischen!) Anna König Jerlmyrs tid som socialborgarråd som tiggeriet bet sig fast på allvar i Stockholm, främst för att hon förhindrade minsta lilla åtgärd mot deras illegala boplatser. Att hon nu skulle vilja försöka få bort det var aldrig menat på allvar utan bara ett slappt försök att minska partiets förluster i kommunvalet. Jerlmyr och hennes partikamrater vill ha tiggeriet som det är – en konstant närvarande plåga för alla som går utanför dörren. Det får dem att känna sig toleranta i exotisk miljö, ja nästan som att man är på semester hela tiden.

    Liked by 2 people

  7. Tritonen skriver:

    Politikerna lever i sin egen riksdagsbubbla långt från väljarna, vars val och preferenser anses ovidkommande. Därföt kan man bortse från vad 17,5% tycker, eftersom de tycker fel och saknar värde. Beklämmande.

    Gilla

    • plq017 skriver:

      Skälet till att jag ställer frågan är för att peka på hur långt från väljarna och deras intressen Sju-klövern är.
      Sveriges politiska system är till största delen offentligt finansierat utifrån historiska valresultat. Medlemmar i partierna är för jobbigt att rekrytera och hålla nöjda.
      M har till och med vid en partistämma nekat medlemmar och lokalorganisationerna att lämna motioner till partistämman. De framställdes istället på huvudkontoret, utifrån den utsikten (dvs andra politiska partier).
      Likheten med det kommunistiska systemet är slående.

      Liked by 1 person

  8. Gregor Samsa skriver:

    Inför förra valet utlovade Löfvén 30000 jobb i skogen, ungdomsgaranti; arbete inom 90 dagar.
    Vidare skulle fackpampen med sin oändliga visdom kickstarta svensk industripolitik och näringsliv genom inrätttandet av en Industrikansler och innovationskatapulter.
    Av ovanstående vallöften blev intet. Vallöftena var uppenbarligen så meningslösa att de överhuvudtaget inte följdes upp under mandatperioden eller ens nämndes i valrörelsen.
    SAP har fallit på eget grepp genom att förvandla begreppet vallöften till ett skämt.

    Gilla

  9. V skriver:

    https://samtiden.nu/2018/09/avskeda-dem-som-skrivit-pa-uppropet-om-politiserat-regeringskansli/
    Statsvetare reagerar nu mot uppropet inom regeringskansliet om att statstjänstemän inte ska behöva vara lojala mot en ny regering där S inte ingår. Det öppnar vägen till en korrupt stat. Därför måste staten markera kraftigt mot dessa tendenser. Alla som skrivit på borde avskedas av en ny regering.

    Forskningen visar att i de flesta länder hänger politisering av statsförvaltningen samman med en högre grad av korruption. Ju fler vars jobb är beroende av att regeringen sitter kvar, desto fler som kanske är beredda att se mellan fingrarna om regeringen gör något olämpligt, skriver forkaren Anders Sundell i statsvetarbloggen Politologerna.

    Liked by 1 person

  10. Axel T skriver:

    Att alliansen är synnerligen upprörda numera, beror på att dom har tillämpat DÖ under den sista ma ndatperioden. Nu vill dom att såsseblocket skall släppa fram dem som belöning för tidigare undfallenhet. Gnäll var ju ofarligt. Hade dom morskat upp sig och tagit stöd sv S D, så hade Lövfen och khmerföljet fått det tufft. Ponera :Leif Östling som statsminister. Då hade det blivit drag under galoscherna.

    Gilla

  11. P I Persson skriver:

    För väljarna måste de absolut viktigaste vara att man kan lita på partiernas vallöften. Både de man gillar och de man ogillar.

    De alliansborgerliga lovade två helt oförenliga saker, dels att de inte skulle bli stödparti åt de rödgröna, dels att de inte skulle stödja sig på de SDborgerliga.

    Eftersom ingen på allvar trodde att alliansen skulle kunna uppnå egen majoritet borde detta i sig ha avhållit borgerliga sympatisörer från att rösta på något alliansparti. Men det tog de inte till sig, utan hela 40 (fyrtio) % röstade på något alliansparti ! Och därför står vi där vi står.

    Det kan rimligen bara ge två möjliga utvägar. ANTINGEN att de borgerliga går ihop och bildar majoritetsregering. ELLER att S bildar minoritetsregering och regerar med hoppande majoriteter.

    Inget av dessa alternativ verkar trovärdigt. För att det första alternativet ska kunna komma till stånd krävs minst två, kanske fyra eller t o m fem partiledares avgång. Det kommer knappast att ske. Och även om så verkligen skulle ske, kvarstår problemet med att det är fem partier, vart och ett med sin profil, sin vilja. Mycket stora risker att regeringsenigheten inte håller. Nackdelen med det andra alternativet är givetvis att det kan bli svårt att hitta de hoppande majoriteterna i alla viktiga frågorna.

    Jag tror emellertid att alternativ två har större chans att klara åtminstone delar av en mandatperiod. Så det vore det bästa (minst dåliga) för Sverige. Alternativ ett tror jag öht inte kan funka alls.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.