Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Och tanken att se sig om i hela den valda församlingen och överväga om inte SD skulle kunna vara en möjlig samtalspart, den får man inte tänka om man tillhör M. Det är ett intressant förhållningssätt i en demokrati, men knappast något som kan anses demokratiskt. Borde inte alla röster vara lika värda? Har vi inte hört tal om lika värde i något annat sammanhang nyligen?

Varför talas det inte om steriliseringarna i socialdemokratins Sverige under 50-talet? Hörde jag någon fråga om allas lika värde?

Men så över till Jan Björklund, Liberalernas partiledare. När rösterna är räknade så är han vald till en ny fyraårsperiod, och han har i likhet med andra partiledare varit ute och strött vallöften kring sig. Ett av de mer bisarra löften som han ställt ut riktades till hans barn, nämligen att han aldrig skulle göra sig beroende, direkt eller indirekt, av SD. Detta gör Björklund nu offentligt. Barnen har troligen inte ens rösträtt. Väljarna är bortglömda direkt efter valet. Allas lika värde?

Detta är intressant, för detta kan revolutionera hela processen kring val i Sverige. Här hos oss är barn nästan lika heliga som kor i Indien, och man bryter inte ett löfte som man gett till barn, och särskilt inte om man är politiker. Löftena till barnen skiljer sig från de man lämnar till väljarna. De senare, de som gick till valurnorna, kan man ignorera så snart resultatet är klart. Löftet om att rensa Stockholm från tiggare var inget värt, för det gick till väljarna. Inte till barnen.

Så fortsättningsvis är det partiföreträdarnas löften till sina barn, som skall utgöra valfläsket. Låt SIFO ta reda på vad barnen blivit lovade, och låt väljarna rösta därefter. Då kommer uttalad politik också att bli genomförd politik.

Sedan kan Generationen Fem Myror är flera än Fyra Elefanter försöka lura sin omgivning (väljarna) med att Alliansens 143 riksdagsledamöter är fler än de 144 riksdagsledamöter som S, V och MP har tillsammans. För att 143 skall bli fler än 144 måste Alliansen räkna in Elefanten i rummet. Men det törs man inte på grund av löftena till barnen.

Rätt barnsliga politiker.

Peter Ljungqvist är en civilingenjör som kommit att ägna sig mest åt försäljning av system och ekonomiska lösningar, sådant som kräver en förståelse för behov hos kunder och en realistisk uppfattning om vad som egentligen kan levereras. Numera förbluffas han av politikernas okänslighet för sina kunders intressen (det vill säga väljarnas) och deras förmåga att bortse från verkligheten.