GÄSTSKRIBENT HANS JENSEVIK: FRÄMLING I SITT EGET LAND, VAD GÖRA?

Den 26 juni i år skrev jag artikeln ”Klarsyn” här på DGS. Den handlade om en viktig kulturell skillnad mellan klan och nationalstat. Människor i nationalstater har utvecklat ett långt drivet rumsligt tänkesätt medan man i klanstater ser sin värld i nätverk av platser. Artikeln diskuterar vad det får för allvarliga konsekvenser, speciellt i ett land som Sverige med svag äganderätt till mark och en fri invandring av invasiva kulturer som etablerar sina platser.

Vad göra? Sverige har gjort det förut, alltså bekämpat klankultur och den brottslighet den innehåller. I Njals saga berättas hur man knäckte gårdarnas klanvälden här i Norden för mer än tusen år sedan. Det fanns inga fängelser på den tiden så som det fortfarande är i invasiva klaner som etablerar sig på olika platser i olika länder. Fängelser kom senare när nationella rättsstater upprättats och det var just det som lagman Njal sysslade med på Island för mer än tusen år sedan. Nu har vi i PK-humanistisk anda döpt om fängelser till kriminalvård. Sverige vänder ”andra kinden till” mot en kultur som sedan 600-talet rituellt huggit huvudet av ”otrogna” med ”kroksabel”. Stympning, som straff, fanns på Njals tid och i värsta fall dömdes man fredlös, så som skedde i Njals saga med ”Gunnar på Lidarende”. Sagor på den tiden var historia. Gunnar fanns! Den sagan är ingen saga.

Nu finns en artikel från en expert att referera till (SVT Nyheter, 14 augusti 2018). Jan Kallberg är en disputerad statsvetare och säkerhetsforskare verksam i USA. Han anger adekvata åtgärder för att framgångsrikt hantera de problem Sverige har idag i och kring våra klanplatser i nio, för nationalekonomer, välkända tuffa punkter.

1. Ge 50 000 kronor kontant till dem som anonymt anmäler illegalt vapeninnehav.
2. Låt skatteverket samköra och hitta vinsterna från kriminell verksamhet, skönstaxera och utmät.
3. Avbryt felaktiga bidragsutbetalningar genom samkörning av personregister.
4. Öka avståndet mellan hemorten och fängelsevistelsen maximalt.
5. Tillåt inga personliga kläder, skor, accessoarer eller smycken som indikerar status i fängelsemiljö.
6. Allt resultat av kriminell verksamhet förverkas och säljs av staten till förmån för Brottsofferfonden.
7. Avskaffa förtidsfrigivning för alla utom förstagångsdömda som uppför sig väl.
8. Tillåt åklagare erbjuda straffrabatt för gängmedlemmar som vittnar mot andra kriminella.
9. Tillåt polisen att göra brottsprovokation.

Ekonomisk teori menar, att vill man få någon att upphöra med en aktivitet så gäller det att öka kostnaderna för vederbörande till denne upphör med aktiviteten. Ekonomer ser brottslighet som en näringsgren. Organiserad brottslighet bekämpas genom att göra den olönsam och det sker genom den så kallade ”nolltolerans-teorin” som så bra sammanfattas i de nio punkterna ovan. Jan Kallberg avslutar sin artikel med beskedet att ”Endast genom att slå sönder de kriminella gängens affärsmodell och undergräva status kan man komma tillrätta med problemet. Allt annat är bara fagert tal”.

Det här är långt ifrån de PK-humanistiska föreställningar som härskar inom det välfärdsindustriella komplexet och inom urbefolkningen som fått sin stora laglydnad och tillit till samhället och den nationella rättsstaten förädlad under tusen år från Njals tid. Det är stora investeringar i socialt kapital under många hundra år som nu snabbt kan ödeläggas genom invasiva klankulturers inverkan. Förstår våra beslutsfattare detta? Förmodligen inte. De kan förmodligen inget om vare sig den ekonomiska teori som styr avancerad brottslighet eller den migrationsteori som troligtvis saknas som ämne på de svenska universitetens olika institutioner.

Ligger exempelvis den nödvändiga straffsatsen, det vill säga det straff som skulle förmå en potentiell brottsling att avstå från brottet, på exempelvis 25 års fängelse och straffet i dagsläget är fem år för brottet så är en fördubblad straffsats till tio år meningslös. Det ligger bakom det ständiga PK-humanistiska vårdsnacket som svenska ”experter” inom ämnet hela tiden torgför att fängelsestraff är verkningslösa. Deras uppfattning om ”doseringen” är för PK-humanistisk. Låt ekonomiska kalkyler indikera de rätta straff-doserna. Har Sverige exempelvis 200 brottslingar i en klanplats så är det dyrare att veva runt alla med korta straff i PK-humanitär kriminalvård under deras livstid än att sätta in några på adekvat ekonomiskt beräknad strafftid. Då skulle de övriga nästan 200 upphöra med sin verksamhet.

Vår ”snälla” vårdideologi fungerar på en förädlad urbefolkning men inte på invandrade invasiva klaner. De kommer till ”smultronstället” för brottslig affärsverksamhet. När blir tiden mogen för tillämpning även här av den på ekonomiska grunder baserade ”nolltolerans-teori” som så framgångsrikt tillämpas i vissa andra länder? Bristande politiskt ledarskap ödelägger det svenska sociala kapitalet i en förfärande hög takt.

Vad händer om våra ledare inte står upp för den kultur som utvecklats inom urbefolkningen under de senaste tusen åren? Det uppstår permanenta klanplatser med parallella rättssystem, speciellt i ett första steg för det som kallas det civila samhället eller vad som i dagligt tal benämns för familjepolitiken. Exempel på det finns redan i Borlänge och detta är väl beskrivet i en essä i den digitala tidningen Kvartal av Lars Åberg.

Nu finns, enligt Lars Åberg, en moské i Borlänge med imam och en lokal klan komplett med ledare. Sharia råder och få bilar brinner. I området Tjärna Ängar bor officiellt 3 500 personer men vattenförbrukning och sopmängder indikerar en befolkning på upp till 10 000. I sunnimuslimska diasporor är det vanligt att man upprättar miliser. Balkankriget började så. Imamen sorterar under en imam på högre nivå i en plats i klanens nätverk i MENA. Ansvarig polis är bekymrad. Färre polisanmälningar inkommer och allt mer i området sker ”vid sidan om”.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.