Jag känner mig ganska vanlig i bemärkelsen att jag har ungefär samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Jag skulle tro att en tredjedel av befolkningen är PK-ister och resten, där jag ingår, är medelklassare med mer eller mindre välutvecklat sunt förnuft. Partitillhörigheten spelar inte så stor roll.

Men PK-isterna har nästan total kontroll över produktionen och distributionen av idéer och åsikter i landet. Vi medelklassare har inga tidningar, inga radio- och TV-kanaler, inga forskningsinstitut och inga myndigheter. Vi har inga skolor och universitet och i stort sett inget inflytande över politiken. Vi kan, som jag, bjäbba lite i sociala medier men vårt inflytande över nationens tankevärld är, utom i privata sammanhang som inte kan kontrolleras, praktiskt taget försumbart.

Ibland har jag undrat över vad detta betyder i kronor. Hur mycket lägger PK-isterna, med staten i spetsen, årligen ned på sin idéverksamhet och hur mycket lägger vi medelklassare ned på vår idéverksamhet (eller tankesmideri eller propaganda eller vad du väljer att kalla det). Men jag har aldrig fått ändan ur vagnen för att göra en sådan undersökning.

Döm om min tillfredsställelse när jag upptäckte att organisationen Arena Opinion i samarbete med – vilket troligen betyder med pengar från – LO gjort kanske inte hela jobbet, men i varje fall tagit ett första viktigt steg. Det redovisas i forskningsrapporten Pengarna bakom samhällspolitiken. En granskning av finanserna bakom svenska tankesmedjor. Den poäng som slås in är att ”högerns” tankesmedjor får 20 gånger mer i bidrag än ”vänsterns” tankesmedjor, närmare bestämt 200 miljoner kronor om året mot 20.

Det råder numera sedan kanske tjugo år tillbaka en besvärande känsla av att västerlandet är fel ute. Vari felet ligger vet man inte. En del – som i 2019 års svenska regeringsförklaring – inleder med att peka på populismen:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

En skolad men numera avfällig marxist som jag kan inte läsa detta utan att tänka på Marx och Engels stridsskrift från mitten av 1800-talet som inleds så här. Läs ”populism” i stället för ”kommunism” för att komma i stämning:

Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser [kunde idag vara påven och EU, Annie Lööf, Angela Merkel, Dagens Nyheter, Georg Soros och franska poliser; PEs anmärkning].

Nu ska jag göra en historiefilosofisk betraktelse. Jag varnar redan här så att du som inte gillar sådant kan slippa läsa vidare.

Det största undret i mänsklighetens historia, möjligen undantaget själva skapelsen, är de senaste tvåhundra årens magiska välståndsutveckling i västerlandet. Det handlar inte bara om en kvantitativ förändring av typ att BNP per capita gått upp något alldeles oerhört. Det handlar också om en kvalitativ omvandling. För nästan alla människor var livet tidigare en jämmerdal.

Inte ens kung Gustav Vasa slapp tandröta och stinkande pottor vid sängen. Även de rikaste kunde förlora hälften av barnaskaran i spädbarnsdöd. Nu har alla rinnande kallt och varmt vatten samt spoltoalett i lägenheten. Om du tycker det låter prosaiskt kan du försöka föreställa dig ett liv utan dessa bekvämligheter. Ibland gör jag det och faller då i häpen förundran över vilket mirakel den moderna västerländska människan vederfarits.

De ekonomiska landvinningarna har påverkat sederna i förkovrande riktning. Låt mig ge ett exempel som jag tror håller för vetenskaplig granskning. En konstvetare har sagt till mig att det aldrig finns några glada ansikten på gamla bilder. Jag har efter förmåga försökt att kontrollera påståendet och det verkar vara befogat. Att folk inte log och var glada förr i tiden beror, enligt min teori, på att det inte fanns något att vara glad över. Livet var, med Thomas Hobbes ord, ensamt, fattigt, eländigt, brutalt och kort. Det enda som piggade upp folk verkar ha varit de offentliga avrättningarna som ofta artade sig till folkfester.

Min förståelse av det moderna västerländska samhället utvecklas i raketfart. Med alltmer vässad skärpa upptäcker jag hela tiden saker som jag redan vet.

Tänk dig att det finns en kraft i ett land som inte bara kontrollerar uppemot halva bruttonationalprodukten utan också har praktiskt taget obegränsade möjligheter att föreskriva hur människor ska bete sig och straffa dem om de inte lyder order. Det finns en sådan kraft i det moderna västerländska samhället. Den kallas staten.

Man kunde tro att staten skulle hitta på att göra nästan lite vadsomhelst med all den där makten. Men så är det inte. Det finns i det moderna västerländska samhället en instruktionsbok för staten. Instruktionsboken kallas konstitutionen eller grundlagen. I Sverige finns flera grundlagar. Den viktigaste är regeringsformen. Där står det precis vad staten ska göra när den är på jobbet och hur det ska gå till.

För att förstå vad den svenska staten ska göra med all sin väldiga makt räcker det med att läsa 1 kap. 2 § i regeringsformen, till exempel följande rader:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

I de flesta länders, kanske allas, stadgas någon sorts yttrandefrihet. Det började år 1789 med första tillägget till den amerikanska konstitutionen. (Konstitutionen själv hade antagits två år tidigare men eftersom en del av delstaterna knorrade om att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte tillräckligt tillgodosetts i konstitutionen kompletterades den med de tio tilläggen i Bill of Rights.)

Den konstitutionella yttrandefriheten handlar om i vilken mån staten får inskränka människors rätt att framföra sina åsikter. Konstitutionen eller grundlagen är en del av detta regelverk men det förekommer ej sällan att staten oberoende av grundlagen stiftar lagar som inskränker yttrandefriheten. Juridiskt sett är detta, vad jag kan förstå, ett allvarligt oskick eftersom grundlagarna står högre än staten och om staten fattar beslut som står i strid med grundlagarna har den definitionsmässigt kränkt folkviljan. Lagen om hets mot folkgrupp, som har sina motsvarigheter i flera länder, är ett flagrant exempel. Det är nog ingen tillfällighet att man i USA, där det där med grundlagar och medborgerliga fri- och rättigheter tas på större allvar, inte ansett sig kunna stifta motsvarande lag av hänsyn till första tillägget.

Den här texten handlar emellertid inte om vad staten ska göra utan hur vi som på något vis är inblandade i detgodasamhallet.com – jag som en av redaktörerna och du som en av läsarna och kommentatorerna – ska förhålla oss. Det är inte lätt. Vi är ju delvis oberoende av det regelverk staten upprättar för sig själv. Nu ska jag tala om hur jag, i egenskap av redaktör, tror att jag tänker.

Tänk dig att någon, på din bekostnad, föresätter sig att skapa en bättre värld, formulerar mål och medel och startar projektet med väldig energi och övertygelse. Så går tiden. Du vänjer dig vid tongångarna om tillvarons otillräckligheter och projektledarnas brinnande vilja att ställa sakerna till rätta och fortsätter lojalt att betala för projektet. Efter ett halvt sekel stannar du plötsligt upp och börjar lyssna. Till din fasa upptäcker du att det är samma grammofonskiva som spelats hela tiden. Ingenting har tydligen hänt, men du har betalat. Du börjar misstänka att projektledarnas syfte inte varit så mycket att hantera tillvarons hot och strapatser som att leva av dina pengar.

Så kände jag när jag nyligen läste ett av Olof Palmes linjetal i samband med att han år 1969 tog över ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Talet är briljant (och långt, ungefär 16 tättskrivna sidor). Jag har aldrig läst någon så pregnant och välformulerad beskrivning av vad socialdemokraterna – och de borgerliga partierna som vid det laget redan hängt på – dittills åstadkommit och vart de var på väg.

Detta tal är, vågar jag påstå, originalet till den berättelse om Sverige som politikerna – i stort sett utan annat än marginella justeringar och variationer – berättat sedan dess.

Nu ska jag yttra några saker som är så förbjudna att jag tar skydd bakom historiska celebriteter som Biskop Thomas och nobelpristagaren i litteratur Alexandr Solzjenitsyn. Det är ingen struntfråga för det handlar om friheten och huruvida vi i Sverige och det övriga västerlandet kan hantera den.

Fjortonhundratalsbiskopen i Strängnäs Tomas Simonsson skrev en sång om hur bra det var med frihet. Den börjar så här:

Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära,
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

Det finns en luring i den versen som man kanske inte lägger märke till. Frihet är bra, säger biskopen, men bara för den som kan bära friheten. Vad det betyder förklarar han inte närmare, men det är lätt att hitta på illustrerande exempel. En våldtäktsman och knarkhandlare missbrukar sin frihet och bör kanske förmenas den och spärras in i fängelse.

Hans Rosling gjorde sig känd dels för sitt budskap och dels för sina statistiska presentationer. Budskapet var att tillståndet i världen är bättre än du tror. Över hela jorden lever folk längre och bättre. Budskapet bankades in med övertygande bilder och grafer och staplar och cirklar.

Att man, i varje fall jag, gillade Rosling, som gick bort 2017, berodde på att han som nästan den ende i världen på vetenskapliga grunder motsade den sorts eländesbeskrivning som exempelvis miljörörelsen oavbrutet pumpar ut.

Vet du förresten varför de i vår tid så dominerande olycksmånglarna utropar sina litanior? Det lärde jag mig när jag jobbade på Sida, vars uppgift är att minska fattigdom och annat lidande i världen. Ju mer lidande och fattigdom det fanns i världen, desto mer makt och pengar till Sida. Sedermera har jag insett att den mekanismen gäller generellt. Bakom varje undergångspredikan finns en anslagsfinansierad organisation som vill ha större budget. Ju mer inflytelserika ett lands anslagsfinansierade organisationer, desto mer jämras det i det offentliga samtalet.

Så jag har bekymrat mig över att det inte funnits någon som övertagit upplysningens fackla från Rosling. Men genom en lycklig tillfällighet hittade jag i Janerik Larssons nyhetsbrev en länk till en häpnadsväckande rik källa av seriös och väl presenterade statistik om läget i världen, Our World in Data. Gå inte dit, för du riskerar att fastna. Låt mig i stället ge några exempel.

I en framstående tidning läste jag nyligen följande passus av en framstående skribent:

Vad både EU och världen i stort behöver är en vilja att överbrygga klyftor, minska spänningar mellan grupper och förmå människor att samarbeta även med dem som uppfattas tillhöra andra grupper än de själva.

Skribenten exemplifierade med att vi borde ”sträva efter ömsesidig förståelse eller rent av se frågan ur invandrarnas perspektiv”.

(Bara en sidoobservation. När man läser formuleringar som ”överbrygga klyftor” och ”minska spänningar mellan grupper” så vet alla från början att den har med migration att göra. Det är en ny grej. Så sent som 2015 brukade tidningarna ha vinjetten ”Flyktingkrisen” eller motsvarande på de artiklar som handlade om migrationen och dess effekter. Numera används inga vinjetter ty så många nyheter är migrationsrelaterade att det skulle se löjligt ut att ge dem en specialbeteckning.)

Citatet ger uttryck för en inställning som ingår i det politiskt korrekta bakgrundsbruset i vårt samhälle. Kan någon säga något ont därom? Är det inte självklart att vi måste förmå oss själva och andra att samarbeta även dem som tillhör andra grupper? Att ifrågasätta detta vore att sätta sig upp mot vår tids allra heligaste trossatser och sakrament såsom Värdegrunden och voteringar i FNs säkerhetsråd.