Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.

Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Jag har gått på så många universitet, närmare bestämt ett halvdussin, så jag har haft anledning att fundera på vad studenter egentligen lär sig vid högre lärosäten. Låt mig genast säga att jag bara studerat mjuka eller halvmjuka ämnen såsom nationalekonomi och statsvetenskap och ekonomisk historia så jag uttalar mig inte om hur det går till på de hårdare institutionerna där man utbildas till ingenjör eller tandläkare. Min grundföreställning är att de senare linjetyperna erbjuder ett slags yrkesutbildningar som funkar i bemärkelsen att den som utbildat sig till tandläkare med framgång kan ta hand om patienters munhåleproblem. Det är nog på motsvarande sätt med utbildningen av elektriker och VVS-tekniker.

Mina funderingar väcks till liv av en krönika av skribenten Jan Norberg på sajten Newsvoice. Norberg hade träffat ett antal ”yngre personer” med politiskt korrekt läggning, tydligen i USA, och ställt frågor till dem om deras tro. En av dessa yngre personer hade studerat political science, det vill säga statsvetenskap, och Norberg frågade varför han valt just det ämnet. Den unge mannen förklarade att han ansåg att han på det viset kunde få en ”god möjlighet till en bra yrkesmässig karriärutveckling inom den offentliga sektorn”.

Jag tror att den unge mannens analys var precis på pricken. Inom statsvetenskapen liksom i det övriga humaniora utbildas unga människor i det politiskt korrekta tänkande som staten efterfrågar. (Varför den offentliga sektorn efterfrågar personal som är slängd i politiskt korrekt tänkande behöver jag väl inte förklara igen? Allt politiskt korrekt tänkande går ut på att politikerna och den offentliga sektorn ska bestämma mer och få utvidgade uppgifter, till exempel genom att vidta åtgärder för att tillrättalägga nyupptäckta orättvisor.)

Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Filmen handlar om en fest som alla vill gå hem ifrån men tvingas att stanna på grund av en osynlig kraft som stoppar dem i hallen. Det går dagar och nätter, och gästerna tvingas leva som djur.

Det är en elegant fest i ett överklassområde i någon mexikansk stad. Allt börjar precis som sådana fester brukar börja, men av obegripliga och oförklarade skäl tar festen aldrig slut. Ingen går hem. Gästerna bor kvar i dygn efter dygn. Gradvis växer förfallet. Maten tar slut och gästernas kläder blir allt smutsigare och sjaskigare. Relationerna mellan gästerna blir alltmer spända.

Situationen uppmärksammas av grannar och myndigheter. Ambulanser, brandfordon och polisbilar samlas utanför villan men stannar något hundratal meter och ser bekymrade ut. Det bygger upp till en mänsklig tragedi. Den gåtfulla dramatiken ligger i att ingen gör det alldeles självklara för att undvika katastrofen. Gästerna lämnar inte villan trots att det inte finns något som hindrar dem. Räddningspersonalen hålls av någon kraft tillbaka från att gå in i huset och göra sitt jobb.