Gästskribent Maciej Dobrzynski: Sverige nu och Polen då

I en tidigare krönika har jag berättat att jag 1976 flydde till Sverige från det kommunistiska Polen och att jag nu ser likheter mellan dagens Sverige och dåtidens Polen. I den här krönikan kommer jag att beskriva likheter när det gäller massmedier, särskilt radio och TV. I det kommunistiska Polen ägdes alla media av staten. Staten i sin tur styrdes av kommunistpartiet, som hade monopol på vad som fick visas, tryckas och diskuteras i media. Alla publikationer granskades av den mäktiga censurbyrån innan de nådde befolkningen. Allt som inte stämde med dåtidens kommunistiska värdegrund ströks och blockerades omedelbart från publicering.

I Sverige ägs media av både staten och privata aktörer. Public service, som bekostas av samhället (ägs av staten), ska enligt stadgarna vara oberoende från den politiska makten, men många ser en tydlig slagsida åt vänster. Det finns ingen censurmyndighet i Sverige, men det verkar i dag finnas något slags självcensur – både bland statliga och privata aktörer – när problem som är i konflikt med den ”svenska värdegrunden” ska tas upp. Det är därför ytterst sällan som frågor rörande migrationen, mångkulturen, feminismen och välfärden behandlas oberoende och kritiskt. Det görs nästan uteslutande positiv rapportering om dessa ämnen.

Media användes i Polen som en propagandaapparat i syfte att uppfostra nationen i den enda sanna och goda läran: kommunismen. Polens public service då var bara en kugge i det stora kommunistiska propagandahjulet. Ett av många sätt att försvara kommunismen var att peka ut och fördöma de allerstädes närvarande fienderna: fascister, liberaler, socialdemokrater, revisionister, imperialister, katoliker, USA och dess presidenter med flera. Bruket att sätta negativa epitet var mycket utbrett. Det är väldigt tydligt hur samma taktik används i media i Sverige i dag. I decennier har för etablissemanget misshagliga åsikter nedkletats med negativa epitet. Till exempel har sverigedemokrater kallats främlingsfientliga, populister och extremhöger, medan vänsteraktivister i värsta fall har döpts till ”ytterkantsgrupper”.

I Polen skapade varje liten kris nya fiender. Till exempel blev polska judar fiender till den kommunistiska staten när arabländerna fick på pälsen av Israel i sexdagarskriget 1967. Massmedia svämmade då över av antisemitisk propaganda. Men alla förstod att anledningen inte var kriget, utan det tragiska tillståndet i den polska ekonomin: socialismen fungerade inte och då skyllde kommunistpartiet sina misslyckanden på judarna; att samlas mot en fiende är en välkänd avledningsmanöver. Liksom polsk TV då, matar svensk TV oss nu med fiendebilder: riskkapitalister, Katerina Janouch, SD, islamofober, rasister, Israel, moderater med mera. Ingen av dessa kan dock mäta sig med fiende nummer ett för public service just nu: Donald Trump. Det har varit många reportage om Donald Trump och USA på SVT och SR och om allt elände som orsakats av den ”galne” republikanen. Trump utmålas dagligen som fiende till fattiga, demokrater, svarta, européer, svenskar, vietnameser, socialdemokrater, muslimer, utlänningar och andra. Vänstern hatar USA, så vi uppmanas att tycka illa om Donald Trump och solidarisera oss med dem av honom påverkade människorna. Allt enligt maximen ”din fiendes fiende är din vän”.

I november 2018 bestämde Sveriges riksdag att public service ska finansieras via skattsedeln. Debatten om detta beslut var blygsam och det var bara SD som opponerade sig – alla andra partier inklusive Alliansen röstade för reformen. Hittills hade man kunnat slippa att betala TV-avgiften om man hade kunnat visa att man inte hade en TV-apparat. Man kunde alltså avstå från att stödja public service. Nu måste alla betala. Det har blivit mer som en stats-TV och stats-radio, som i Polen då. Vi matas i Sverige i dag med försäkringar från politiker och mediafolk att svensk public service minsann är oberoende av politiska inriktningar. Om det vore så, varför alla dessa försäkringar och förklaringar?

Maciek Dobrzynski, 63 år, flydde 1976 från Polen till Sverige. Han har senare ägnat sig åt studier i svenska, sociologi, ekonomi och data vid Uppsala Universitet. Därefter jobb som dataspecialist och chef på SJ, Linjeflyg, SAS och H&M. Frivillig pensionär från 58 års ålder. Ägnar sin tid bland annat åt resor (100 besökta länder hittills) och att rusta upp ett småländskt torp.