Subsidiaritet

Patrik Engellau

Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Jag vet inte hur många decentraliseringsövningar jag varit med om i livet. En gång var jag organisationskonsult och skulle hjälpa det svenska försvaret, som på den tiden existerade, att decentralisera sig. Det hade kommit någon impuls uppifrån att militärerna i alla fall skulle låtsas decentralisera sig ett tag. Att planera subsidiariteten krävde hur mycket arbete som helst på de högre nivåerna. Man var tvungen att skriva hylldecimetrar med reglementen om hur decentraliseringen skulle gå till så att de lägre nivåerna inte gjorde fel om de fick mer makt.

Projektet hette Deprol vilket uttyddes Decentraliserad projektledning. Till slut sammanfattades det hela i en pärm med etiketten Deprol. Det hölls kurser i hela försvarsmakten och alla officerare av betydelse fick en Deprol-pärm att sätta in i bokhyllan. Därmed ansågs decentraliseringen genomförd. Projektet kunde avslutas.

En annan gång var jag inblandad i ett decentraliseringsprojekt i ett säkerhetsbolag med vakter och hundar. Vakterna och hundarna skulle få mer att säga till om. Bolagets VD var mycket entusiastisk. Han ville göra schäfrarna till konsulter så att de kunde dra in mer pengar till företaget. När han tillfrågades av hundförarna vilket slags expertis han ansåg att schäfrarna skulle erbjuda marknaden fick hundförarna en utskällning eftersom de inte förstått att sådana detaljfrågor numera var deras ansvar, inte chefens. Några månader senare träffade jag chefen. Han var mycket missmodig. Hundarna hade inte lyckats sälja en enda konsulttimme.

Jag tror att det är en organisationssociologisk järnlag att makt alltid centraliseras och att det går särskilt fort om det görs uttalade försök att decentralisera (eftersom de högre nivåerna då anar oråd och förskansar sig ytterligare). När den centrala myndigheten Skolöverstyrelsen år 1991 lades ned i ett försök att flytta makt nedåt i skolhierarkin slutade det med att den enda centrala myndigheten ersattes av två centrala myndigheter, Skolverket och Skolinspektionen som båda arbetar varje dag för att utveckla och förnya styrningen av den svenska skolan.

Den som gjort sådana erfarenheter som jag gjort blir lätt övertygad om att den svenska skolans över tiden gradvis sjunkande resultat i olika internationella mätningar, till exempel Pisa, nog till stor del beror på invandringen men att denna inte kan mäta sig med de skadeverkningar som den överdrivna centraliseringen av skolan medfört.

Förut sa jag det halvt på skoj, men nu säger jag det med alltmer äkta övertygelse. Åtgärd ett för att få ordning på den svenska skolan är att lägga ned de två centrala myndigheterna. En del skolor kommer att gå åt pipan, men de allra flesta kommer att se utmaningen och klara den alldeles utmärkt enligt den filosofiska tanke som ligger bakom subsidiaritetsprincipen. Sedan kommer föräldrar och barn, enligt samma subsidiaritetsprincip, att välja bort de dåliga skolorna som får förintas enligt principen om de mest välanpassades överlevnad.

När jag säger lägga ned så menar jag lägga ned. Oerfarna ledare tror att det räcker med att ge de högre nivåerna nya instruktioner. Det gör det inte. De måste läggas ned.