Hur skall det gå för de gula västarna? Hur skall det gå för de västeuropeiska demokratierna?

Rom gick under därför att man inte kunde finna något fungerande sätt för maktväxling. Sedan praetoriangardet förlagts inne i Rom, för att skydda kejsaren, blev han dess fånge. De avgjorde vem de ville acceptera som kejsare. Alltså valdes allt oftare generaler till kejsare. De styrde riket som de styrt armén, med befallningar. När inflation uppträdde förbjöd de prisökningar, varvid varorna försvann från hyllorna. Tredskande handlare avrättades. Till slut fanns det inte tillräckligt med medel ens för att upprätthålla armén. Germanerna kom och hälsades som befriare. Kejsarna kunde inte byta kurs, de kunde inte undvika katastrofen. Gjorde de ett försök blev de avsatta av armén, som tillsatte någon lydigare.

Kan man inte byta ut ledningen blir det omöjligt att byta kurs. Men denna mekanism – eller brist på mekanism – dvs. oförmåga till maktväxling, kan inte bara förklara situationen i Venezuela. Det belyser också demokratiernas svårigheter. Och just nu är den akut för de gula västarna.

De gula västarna startade som ett spontant uppror, utlöst av ilska över fartbegränsningar och skattehöjningar på drivmedel, men med energi från en länge lagrad bitterhet. Denna kom från en under lång tid upplevd försämring av levnadsstandarden på landsbygden och i små städer – just där man är mest bilberoende. Rörelsen är nu inne på femtonde veckan. Så länge har man demonstrerat på lördagarna, i Paris och i många andra städer. Nu börjar man få svårigheter.

Visserligen har rörelsen fortfarande brett stöd från allmänheten, men antalet deltagare blir allt mindre. Pensionärerna och kvinnorna blir allt färre i deras led. Däremot schanghajas demonstrationerna av vänster- och högerextremister och andra som i skydd av alla andra demonstranter slåss med varandra och vandaliserar butiker och annat.

Under hela förloppet har man haft ett gemensamt krav: Avgå Macron! Det kommer han inte att göra. Vad händer då med de gula västarna? Vilken blir utgången, utvägen? Vad är de till för?
Vissa har bildat listor som kommer att lanseras i EU-valet. De flesta gula västar tar avstånd från detta partibildande. Vad blir det då av ändatillslutarna, de som vill fortsätta till ett okänt slut? Ingen vet. De kan inte byta kurs, eftersom de inte har förmågan att byta ut sitt ursprungliga mål mot något annat – för vem skulle bestämma det? De har inte ens en ledning som de kan byta ut. De kan bara fortsätta mot sitt ursprungliga, omöjliga mål. Man får väl önska dem lycka till.

Regeringspartierna har sina 73 punkter att navigera efter. Målet därefter är okänt. Men inte heller den farled som går mellan de 73 punkterna känns trygg för dem. De vet att de tar sig fram över tillfrusna vatten, på svag is. När som helst kan det komma en storm och bryta sönder deras underlag. Ingen kommer att hjälpa dem. De kommer att drunkna i det iskalla vattnet.

Stormen som väntar dem är den som kommer då den svenska allmänheten får nog av deras romantiska tokerier, när kostnaden för att ta sig fram med bil blir för hög för landsbygdsborna, när kötiderna till sjukvården blir alltför långa och leder till alltför många dödsfall, när skjutningarna inte bara träffar fientliga gäng utan också allmänheten, när det inte längre går att dölja den invandrarburna brottsligheten …

När S, C, V och Mp avslöjas som de invandrarstyrda, rättare sagt muslimstyrda partier de sedan länge är – de är styrda inte bara genom personberoenden och samarbeten med de facto islamiststyrda organisationer, utan också, och framförallt, genom att ha anammat dessa personers och organisationers agendor. Regeringspartierna avslöjar sig genom sitt konsekventa beaktande av olika invandrargruppers intressen, framför de svenskars intressen som därigenom får stå tillbaka. Har någon överhud taget hört en representant för dessa partier oroa sig för den skola som slås sönder av en omöjlig, påtvingad anpassning till invandrare utan tillräckliga förkunskaper, för de vårdanställda som får arbeta ut sig för att tillgodose vårdkraven från de nya invandrargrupperna med svårt anfrätt hälsa, för de socialarbetare som hotas och skräms till eftergivenhet och tystnad av krävande invandrarfamiljer, för de svenskar och äldre invandrare som tvingas bort från områden styrda av beväpnade ungdomsgäng, för de poliser som gång på gång tar fast invandrarungdomar men tvingas släppa dem utan att rättsväsendet bryr sig …

Nej, det har vi inte. Vad kan denna tystnad och dessa bortvända blickar bero på? Är alla aktiva i dessa fyra partier helt okänsliga för de besvär och de lidanden för vilka de utsätter den svenska befolkningen – och därmed många av sina egna medlemmar och sympatisörer?

Nej, det är de inte. Men partierna är lika fångna av sina ledningar som kejsaren en gång var fångad av sitt garde. Och partiledningarna och de aktiva kadrerna vet inte hur de skall avsluta sitt årtiondelånga demonstrationståg för bevisandet av mänsklighet och internationell solidaritet. Hur skall de kunna förklara att de lämnar sitt enda existensberättigande – värnandet av internationell solidaritet och allas lika värde – för något så futtigt som svenskars vardagsproblem – även om dessa någon gång också innefattar onödig död och annan inte helt försumbart lidande.

De befinner sig i samma situation som de gula västarna. De kan inte byta mål. De är bundna till sina ledningar. Det finns inte någon mekanism för att byta ut dem. Deras led blir allt glesare men de tröstar sig med att de tillsammans i alla fall har – kanske – en majoritet. Man får väl önska dem lycka till.

Och vad kan de som inte längre litar till det långa demonstrationståget och dess mål göra? Kan man bara sitta still och invänta den dag dessa partier går ned sig och förvinner under isen?
Nej, det behöver man inte. Det finns ett mycket enkelt och effektivt medel för att luckra upp isen och påskynda katastrofen. Tala om vad du tycker! Beskriv det elände som avtecknar sig på olika områden! Du behöver inte skriva någon bok eller skicka in en insändare eller skriva något på DGS. Tala med dina närmaste, dina arbetskamrater, dina släktingar, dina gamla skolkamrater – och alla andra du kommer i kontakt med!

Det är inte farligt. Och det kommer att kännas bra efteråt. Det gör det när man inte längre gömmer sig och döljer sina åsikter. Och när den gamla politikens sammanbrott kommer blir din glädje ännu större.

Lycka till!