Det sägs ofta att Sverige och svenskarna är lagom i meningen att vi hyllar någon form av konsensusdriven medelväg, mittemellan. Lagom definieras av Wikipedia som ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ‘lämplig’ storlek, mängd”. Definitionen i Svensk Ordbok (SO) är ”i lämplig omfattning varken för mycket eller för litet.”

Jag har aldrig riktigt känt mig komfortabel varken med uttrycket lagom eller uppfattningen att Sverige är landet lagom. Det förefaller mest en uppfattning som torgförs i enklare journalistik. Jag har heller aldrig uppfattat mig som lagom. Tvärtom har jag alltid värjt mig emot att uppfattas som lagom.

Hur är det då med Sverige som landet lagom? Några exempel från den politiska sfären belyser.

Massmigrationen i Sverige är i absolut världsklass med avseende på antalet flyktingar och välfärdsmigranter vi tagit emot de senaste fem åren. Sett till antal emottagna muslimska välfärdsmigranter som andel av befolkningen är vi värst i Europa. Det har medfört problem socialt, ekonomiskt, budgetmässigt och politiskt som kommit att ställa Sverige i ett internationellt negativt ljus. Ja faktiskt gjort Sverige till ett exempel som nämns i internationella debatter som ett exempel på hur illa det kan gå: Framväxten av en muslimsk diaspora i våra större städer, konsekvenser i form av moskéer som predikar islamism, minareter och böneutrop, våldtäkter, gängkrig, dödskjutningar, antisemitism, månggifte, barnäktenskap, tvångsgifte etc. Detta är utförligt beskrivet till och med i mainstreammedia. Den muslimska massmigrationen är inte lagom utan extrem i jämförelse med de flesta andra länder.

År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.

Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.

Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.

Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.

Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.

Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

Venezuela är ett rikt land inte minst på grund av oljetillgångarna som enligt vissa uppgifter är större än Saudiarabiens. Dessutom har landet stora malmtillgångar. Venezuela är land som borde vara ett välfärdsland men som förstörts i grunden av kommunist-socialistiska regimer med först Hugo Chavez och sedan Nicolás Maduro. Båda valda i allmänna val som dock kraftigt ifrågasatts på grund av stora hinder för en verklig opposition och sannolikt rent valfusk. Idag är Venezuela trots alla tillgångar som nation bankrutt och med negativ ekonomisk tillväxt.

Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident.

Det som är geopolitiskt oroande är det amerikanska erkännandet av Juan Guaidó som president och vapenskramlet och hotet att skicka 5 000 soldater.

Från 1946 och fram till idag har USA med CIA som vägröjare varit inblandade i statskupper i flera länder. I Libyen fick man bort diktatorn Muammar Gaddafi som sedan mördades. Sedan bombades Libyen från att vara en fungerande nation och stat ”tillbaka till stenåldern” som frasen lyder i USA alltsedan Vietnamkriget. Sverige deltog med JAS Gripen i spaningsuppdrag i det rövartåget. I Irak gjorde sig USA med CIA som spjutspets av med diktatorn Saddam Hussein i en likaledes fungerande nation och stat. Saddam Hussein dödades sedan efter en rättegångsliknande process. Irak är idag en dysfunktionell stat. I Syrien har USA och CIA misslyckats med att få bort Bashar Al Assad trots CIA:s intriger och covert operations, bombningar och vapensamarbete med rebellgrupper inklusive IS. Israel är också inblandat i Syrien med rena bombningar.

Irakkriget ses generellt som det värsta misslyckandet under Bushs presidentskap. Varje gång Bush förs på tal så nämner någon oundvikligen hur han startade kriget baserat på en lögn och att kriget egentligen gick ut på att stjäla Iraks olja. I denna artikel tänker jag vederlägga båda påståendena.

Först och främst: Bush ljög inte om massförstörelsevapen. Att ljuga är att medvetet inte säga sanningen, inte att råka säga något som senare visar sig inte stämma. CIA trodde att Irak hade massförstörelsevapen, och man fick medhåll från underrättelsetjänsterna i Frankrike, Tyskland, Israel, Ryssland, Storbritannien och Kina. Tänk om Bush inte hade lyssnat, och det sedan visade sig att Irak hade massförstörelsevapen – hur hade Bushs belackare reagerat då?

Svaret på den frågan är inte svårt att gissa: Bush har kritiserats enormt för att han inte tog en rapport av CIA på allvar som hävdade att Al-Qaida planerade att attackera USA. Rapporten publicerades en månad före 11 september-attacken, men det många inte förstår är att rapporten var väldigt otydlig och inte sa något om var Al-Qaida tänkte slå till, eller när, och idén att Al-Qaida planerade att kapa flygplan kallades i rapporten för ”fantasifull” (ni kan själva läsa rapporten här). Om Bush ignorerat CIA, och de sedan visat sig haft rätt om Iraks massförstörelsevapen, så hade Bush fått utstå massiv kritik av precis samma människor som idag kritiserar honom för att han inte ignorerade CIA.

Som lärare har jag noterat att slöjan har blivit allt vanligare i klassrummen. Förra hösten höstas dök också den heltäckande slöjan upp i min skola för första gången och samtidigt skickade vår skolledning ut Skolverkets anvisningar hur vi ska förhålla oss till detta. Visst det är olämpligt med sådan klädsel vid kemilabbar kunde vi läsa men för övrigt skulle vi ta hänsyn till detta plagg.

Det var märkligt att läsa Skolverkets anvisningar. Vi hade fått höra många gånger hur viktigt det var att ha rätt värdegrund, med jämställdhet, självständighet och att inte diskriminera någon. Nu helt plötsligt var den egna värdegrunden inte längre så viktig, när ett uttryck för en annan värdegrund dök upp. Nu skulle vi alltså ta hänsyn till en diskriminerande struktur från en annan kultur, en struktur som ville osynliggöra flickor och kvinnor i det offentliga rummet.

Vi lärare reagerade starkt mot detta och undertecknad fattade pennan och påpekade för alla på skolan hur Skolverkets anvisningar stred mot den egna värdegrunden, som vi fått veta var så viktig. Rektorn svarade att hon inte kunde gå emot Skolverkets anvisningar och att vi måste förhålla oss till detta men att vi hade yttrandefrihet i denna sak.

Trots stödet för slöjan från Skolverket och olika politiker ifrågasätts slöjans närvaro i olika sammanhang av allt fler. Många människor i vårt sekulära samhälle vill ha en religionsfri miljö då man uträttar sina ärenden exempelvis på en bank eller ett apotek. Man vill slippa att bli påmind om profeten Muhammed som en gång i tiden satte världen i brand, en brand som hans efterföljare har hållit vid liv olika mycket under olika tider. Slöjan är ju reklam för denne profet.

Jag kom till Caracas på 1970-talet och fick en glimt av landet före Hugo Chavez och före hans bolivarianska revolution. Jag har starka minnen av ett land med stora spänningar mellan samhällsklasser och en arrogant styrande elit som skapade fenomenet Hugo Chavez, en framgångsrik officer som efter en misslyckad kupp istället tog och behöll makten i någorlunda fria val. Hans hjälte var Simón Bolivar, som på 1800-talet ledde självständighetskampen mot Spanien.

Chavez kunde med stöd av höga oljepriser bli en legend i Latinamerika, nästan som Fidel Castro. Tveklöst gynnade han de fattiga och skapade en bättre balans mellan rika och fattiga. Men samtidigt förstatligade och misskötte han den gren de satt på, oljeindustrin. När oljepriset var högt använde han en stor del av inkomsterna för att finansiera supportrar, som till exempel vänsterregimer i Argentina och Brasilien. Han blev med åren alltmera bisarr. När oljepriset dök så mötte han och Venezuela verkligheten. Chavez hann emellertid dö som en hjälte. Han efterträddes av Nicolás Maduro som snabbt förvandlade en allt svagare demokrati till en militärdiktatur. Detta skedde dock med fortsatta applåder från vänsterregimer i världen, inte minst i Sverige.

Det var jag, som såg islamismens framfart och kritiserade detta, som blev utesluten ur Miljöpartiet och inte ex-minister Kaplan som spred islamism. Detta är något som bör skämma ut MP för all framtid. Att Maria Ferm som statssekreterare i statsrådsberedningen och Amanda Lind som demokrati- och kulturminister kommer att fortsätta på den inslagna vägen behöver vi inte tvivla på.

Att vrida och vända på asylregelverket, utlänningslagen och olika konventioner i syfte att fullkomligt proppa in människor från tredje världen får med tiden allvarliga konsekvenser. Jag läser dagligen Dagens Samhälles urval av vad, oftast, dagspressen skriver i samhällsrelaterade frågor. En stor majoritet av de ämnen som den av Sveriges Kommuner och Landsting ägda tidningen tar upp är relaterade till invandringen. Det handlar om volymerna och de enorma behoven av samhällsservice. De flesta av artiklarna andas alarmism. Sverige har redan ett olösbart problem med alltför stora volymer av migranter men ska ändå fortsätta med att ta in 100 000 människor om året. År efter år och årtionde efter årtionde. Alla system är överansträngda och allt fler samhällsområden kommer framöver att fallera. När lågkonjunkturen väl slår till står vi troligen inför svårigheter som Sverige inte har varit i närheten av sedan andra världskriget. Då om inte förr går det inte längre att smita från notan.

Den oerhört försvagade regering vi har på grund av center-liberalerna, måste väl försöka visa på något slags handlingskraft och kan nästan bara göra det på ett enda sätt. Löfvens regeringstal visade vad som komma skall.