Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt. Humanitära skäl anförs för en omfattande anhöriginvandring för att migranterna vill ha det så.

Men frågan är för viktig för att avgöras enbart på sådana grunder. Det stora spörsmålet är vad vi i förlängningen får för slags samhälle med den ena och den andra typen av anhörigpolitik. Tänk, kanske du som vetenskapligt lagd observatör eftersinnande reflekterar, om vi kunde göra ett socialt experiment och låta de två sorternas anhörigpolitik utspela sig i verkligheten under några generationer för att sedan iaktta resultatet och därefter kunna fatta beslut på grundval av beprövad erfarenhet. Men, suckar du nog uppgivet, det är ju inte möjligt.

Jo, det är möjligt. Vi kan studera utvecklingen i två länder som genom ett antal sekler följt var sin av de två möjliga modellerna. Det ena landet är Brasilien och det andra USA. I båda fallen handlade det om att vita människor från Europa koloniserade territorier som tidigare bebotts, ehuru glest, av indianer samt att de vita, för att få arbetskraft, under århundraden importerat skeppslast efter skeppslast med svarta människor från Afrika.

När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.

Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.

När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning.

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.