Mao Zedong var en mördartyrann, kanske den värste genom tiderna. Men man når inte så långt som han gjorde – han blev inte ens mördad som de flesta onda envåldshärskare utan fick dö av sig själv – utan att ha avsevärda intellektuella utförsgåvor. Han skrev till exempel ett stort antal rätt trista men för samtiden troligen relevanta böcker och framför allt det lilla häftet ”Maos lilla röda”, en kultbok med sentenser som jag länge, lite på skämt, hade som toalettbok. Jag minns särskilt den sedelärande berättelsen om den dåraktige gamle mannen som flyttade berg. (Hemligheten var att han skyfflade en bit om dagen och aldrig gav upp trots att omvärlden skrattade åt honom.)

Mao skapade också ett tankeverktyg som jag tycker är användbart. Han skilde mellan ”antagonistiska” och ”icke-antagonistiska” motsättningar. Antagonistiska motsättningar är sådana som inte kan bli föremål för kompromiss eftersom kontrahenterna inte tänker ge sig eller för att en medelväg av något annat skäl inte är möjlig. Icke-antagonistiska motsättningar är sådana där det finns utrymme för förlikning och det kan löna sig att skicka fram förhandlare.

I Sverige har vi inte haft några allvarliga antagonistiska konflikter om vi bortser från buller som Den Stora Daldansen år 1743. Skotten i Ådalen år 1931, när fem strejkande arbetare sköts av militär, var troligen snarast en olyckshändelse om än med tragisk utgång. Konsekvensen av våra historiska erfarenheter är att svenskar har en tendens att tro att det inte finns något annat än icke-antagonistiska konflikter. Vi tror alltid att det är läge att medla. När Margot Wallström tillfrågades om exempel på framgångar i hennes feministiska utrikespolitik framförde hon att Sverige använt ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd till att utbilda fler kvinnliga medlare för tjänst i världsorganisationen.

I december förra året inbjöd Sverige till fredsförhandlingar mellan Yemens regering och huthirebellerna. Ett möte avhölls på Johannesbergs slott i Uppland. Det svenska stuket illustreras av en tidningsrubrik i Aftonbladet: ”Kaffepaus ett av fredsmäklarnas hemliga vapen”.

En intervjuad statsvetare förklarade det svenska engagemanget så här:

Att Sverige denna gång står värd för de så kallade konsultationerna om Jemen kan dels bero på det historiska engagemanget i fredsdiplomati och medling, dels på att Sverige har varit drivande i frågor gällande Jemenkonflikten under tiden i FN:s säkerhetsråd.

Det kan ligga något i detta, men bakom återfinns den svenska föreställningen att alla osämjor kan skötas som en svensk arbetsmarknadskonflikt där ingenting är så omöjligt att det inte kan klaras genom en hård nattmangling genomförd av skickliga förhandlare.

Sverige vet inte att det existerar antagonistiska konflikter där det inte finns någon anledning att resa till magnifika konferenscentra annat än för att få lite vila eftersom den underliggande konflikten inte tillåter några kompromisser. Mycket riktigt fortsatte kriget i Yemen som vanligt efter äventyret i Uppland, men det kommer troligen inte att inspirera den feministiska utrikespolitiken att dra några lärdomar.

Här är jag rädd att Sverige kan stå inför en nog så obehaglig uppläxning av verkligheten.

Ordförande Maos distinktion mellan de två typerna av motsättning är inte så glasklar som det i förstone kan tyckas. En möjlig läsning är att de motsättningar som uppträder i verkligheten rent objektivt tillhör den ena eller den andra sorten. En annan läsning är mer sociologisk och utgår från olika gruppers olika benägenhet att placera tillvarons tvister i den ena eller den andra kategorin.

Lika fördomsfullt men självsäkert som jag hävdar att det för svenskar bara existerar icke-antagonistiska konflikter – det finns saker som är sanna även utan vetenskaplig bevisning – så påstår jag att motsatsen gäller för många av Sveriges invandrare. Jag tror att klanfolk har en benägenhet att betrakta konflikter som dyker upp som antagonistiska. Det betyder att dessa invandrare är kulturellt betingade att räkna med allvarliga slagsmål i situationer där en svensk skulle nöja sig med ett litet gruff.

Jag tror att det är nyttigt att lära sig att värdera potentiella konflikter efter detta slags skala. Alldeles nyss gjorde jag en högergir tvärs över en cykelfil för att utnyttja en oväntad parkeringsficka på Birger Jarlsgatan och blev åthutad av en cyklist som ansåg att jag hade riskerat hans liv. Jag är stolt över att jag inte lät mitt allmänna missnöje med cyklister driva ärendet till ett stort gräl utan i stället bad om ursäkt för att jag på grund av glädjen över parkeringsfickan underlåtit att markera svängen. Samhällsklimatet beror på skitsaker som denna. I Mellanöstern verkar folk ha en tendens att döda varandra. Tur för mig att cyklister i Stockholm för det mesta verkar vara svenskfödda miljöpartister och motsvarande.