Det är alltid någon annans fel i vänsterns värld. Att själv ta ansvar för att lösa sina problem har de svårt att tänka sig. Vänsterdebattören Liv Beckström argumenterar i en ledare i Dagens Arena den 1 april 2019 för ”sociala insatser” mot övervikt: ”Förbättrad folkhälsa kräver mer än träning”.

Hon citerar ur det nationella målet för folkhälsopolitiken som är ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation”.
Men detta mål kan aldrig förverkligas. Människor är olika. Vissa är lata, andra är aktiva. Vissa kan behärska sig, andra är glupska. Vissa har dålig karaktär, andras är bra. Vad politiker tycker och tänker och saken betyder noll och intet. Hälsoklyftorna finns av samma anledning som det finns inkomstklyftor, begåvningsklyftor och talangklyftor.

Beckström hänvisar till Folkhälsomyndighetens årsrapport Folkhälsans utveckling 2019 visar att utvecklingen går åt motsatt håll:

”Medellivslängden ökar i Sverige för alla grupper under åren 2006 – 2017 – med undantag för kvinnor med förgymnasial utbildningsnivå.”

Tänk om de har sämre hälsa av samma anledning som de inte klarade av gymnasiet – svag karaktär och dålig disciplin? Det kanske inte är någon annans fel?

”God hälsa och ekonomisk jämlikhet är ömsesidigt beroende av varandra”, skriver Beckström. Det tror jag inte ett dugg på. På vilket sätt får jag bättre hälsa för att jag är lika rik eller lika fattig som alla andra? Även den fattige kan avstå från fett och socker. Det sitter i huvudet.

Tankesmedjan Tiden, berättar hon, presenterade på S-kongressen, en rapport som tycker att samhälle och individ delar ansvar för måendet. Jag förstår inte: på vilket sätt är det samhällets fel att vissa inte kan låta bli att vräka i sig mat? På vilket sätt är det samhällets fel att vissa inte orkar gå ut och springa?

Beckström skriver ”självfallet har vi ett eget ansvar för hälsan”. Men hon menar inte vad hon skriver. För i nästa mening påstår hon att den sämre hälsan hos vissa beror på ”minskad inkomsttrygghet och ökade svårigheter på bostadsmarknaden”.

Jag bor i ett litet rum. Men golvytan är tillräckligt stor för att göra armhävningar och sit-ups. Jag har gått ner 40 kilo sedan 2016 och siktar nu mot ett sexpack till sommaren. Jag har inte fått någon hjälp av någon tant inom välfärdsindustrin. Det handlar bara om vilja och disciplin.

Vad har inkomsten med träning att göra? Det är gratis att träna. Bara ställ dig upp, så böjer du dina knän. Gör så 20 gånger varje morgon. Sedan kan du kasta busskortet och börja gå. Strunta i hissen och spring upp för trapporna.

”Alltför ensidig inriktning på individer skymmer sanningen att det är ojämlikhet som förkortar livet och försvagar hälsan för stora löntagargrupper.”

Ja, fördelningen av egenskaper som intelligens, viljestyrka och karaktär är ojämlik. Det kan inte Beckström ändra på.

Det finns intelligenta människor som inte prioriterar sin hälsa. De vill hellre läsa böcker. Vissa vill kunna klara 80 kilo i bänk, andra vill läsa en klassiker om dagen.

”Inkomstfördelning och välfärdssystem, trygga arbetsvillkor och bostäder är långt viktigare för en frisk, kunnig och lycklig befolkning än fler gymbesök.”

Det här begriper jag ingenting av. Självklart är fler gymbesök bättre för min hälsa än andras inkomster och arbetsvillkor. Vad andra tjänar har inget med min hälsa att göra. Min hälsa är mitt eget ansvar och ingen annans. Men som sagt, man behöver inte gå till gymmet. Man kan springa tio varv runt huset. Sen kan man göra tjugo armhävningar innan man somnar. Det kan du göra även om du bor i en städskrubb.