För en tid sedan granskade jag de svenska mediernas rapportering om de svenska IS-terrorister som nu sitter fängslade i Irak och norra Syrien. Jag kunde då konstatera att det har varit svårt för svenska journalister att ställa svåra frågor till terroristerna.
En som utmärkt sig i rapporteringen är Expressens —. Hans intervjuer med svenska IS-kvinnor har saknat udd, och hans beskrivningar av dem har varit beskrivningar av offer snarare än gärningspersoner.
Sedan 1200-talet har Sverige haft ett dussintal distinkta epoker enligt mer eller mindre vedertagen historieskrivning (även om alla historiker förstås inte erkänner precis samma indelningar). Epokerna heter Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Vasatiden, Stormaktstiden och så vidare.
För ungefär trettiofem år sedan skrev jag en historiebok om Sverige. På Spaning efter Moder Sveas Själ heter den. Jag ville placera vår egen tid i den långa raden historiska tidevarv för att kunna gissa lite om vad som skulle hända i framtiden. Eftersom trettiofem år har gått så har framtiden i viss mån redan kommit. En del av facit föreligger således.
Rasmus Dahlstedt, skådespelare, manusförfattare, regissör och fri skribent, recenserar en aktuell föreställning på Dramaten: Guds olydiga revben. Pjäsen iscensätter en kombination av talad teater och cirkusföreställning. Ambitionen är att läsa Bibeln i ett feministiskt perspektiv och att gestalta ett långt och komplicerat förhållande mellan kristendom, kön och makt. Rasmus Dahlstedt är inte imponerad.
Jag erinrar mig barndomens glädje när cirkusen kom till stan. Doft av hö, sockervadd och elefanturin. Som jag minns det var det nästan alltid vår. En liknande förväntan när nycirkusen nu intar Dramatens stora scen. Före föreställningens början inskärper en röst med lite större allvar än vanligt att mobiltelefonerna måste stängas av. Störningsmoment i publiken kan innebära livsfara. Sinnena skärps inför förhoppningen om ett spännande möte mellan konstformerna.
I förra veckan utpekades journalisten och debattören Ben Shapiro som ”radikalkonservativ” och tillhörande den alternativa högern av tidningen The Economist Magazine.
Med tanke på att Shapiro, som är troende jude, ständigt får utstå antisemitiska och rasistiska påhopp från just den alternativa högern är påståendet häpnadsväckande, skriver The American Conservative.
”Rysslandgate” var ett fiasko. Det skriver Bret Stephens, kolumnist i New York Times.
– Tack vare Robert Mueller vet vi att Trump inte är Rysslands man i Washington, som väntar på order från Kreml. Kanske är han helt enkelt just så intelligent och begåvad som han själv ofta skryter om, skriver Stephens.
Jag har alltid varit en vän av det svenska folkhemmet. Jag växte ju upp i det och i en lycklig och harmonisk familj dessutom. Min mamma var hemmafru ända tills jag började skolan och stortrivdes med det. Och nej, hon var inte förtryckt och diskriminerad. Hon var tvärtom fri och glad.
Vad var det då som var så bra med folkhemmet? Det är ganska lätt att sammanfatta. Folkhemsbygget skapade helt enkelt ordning och reda i samhället. Det fanns ambitioner att minska fattigdomen, och öka levnadsstandarden och jämlikheten för den lilla människan.
Sverige är skog, har alltmer skog. Över hälften av ytan upptas av skog och skogsmassan blir allt mäktigare.
Den finns bara där, stor och väldig. Men dagens urbaniserade befolkning tänker kanske bara på den någon gång, till exempel när skogen brinner och det blir bilder av detta i tv. Men dessa människor, boende i städer, skulle inte vara det de är om inte deras förfäder varit skyddade av skogen.
Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt.
En medlem i Ariska brödraskapet i Texas har erkänt sig skyldig till människosmuggling, skriver Breitbart News. Åtalet gällde […]
Den saudiska koalitionen har bombat ett barnsjukhus i den nordöstra provinsen Saada i Jemen, rapporterar American Conservative. Sju […]
I den politiska debatten anklagar alla sina motståndare för att generalisera. Det är som att alla är överens om att generaliseringar alltid leder fel. Men är det verkligen så enkelt? Själva poängen med allt rationellt tänkande är väl att hitta mönster och regelbundenheter bortom det rent individuella?
Problemet med generaliseringarnas värde återkommer ständigt i debatten. ”Kvinnor gör si och män gör så” skriver någon. Omedelbart svarar någon annan att det är fel att generalisera: vi är alla individer och vi ska bedömas utifrån våra handlingar och inte utifrån vår grupptillhörighet.
Massmedia och kändisar har alltid gillat att uttala sig om framtiden. Genomgående är sådana utsagor negativa eller ännu värre. Inom en inte allt för avlägsen tid, på så där 10 till 20 år, kommer mänskligheten på något sätt att drabbas av katastrofer. Under de senast 30 åren har möjligheten om en förestående klimatkatastrof dominerat. Numera har klimatlarmen stigit till ett crescendo med nära nog dagliga rapporter.
Varför just en tid på 10-20 år? Är tiden kortare förväntar sig läsaren rimliga detaljuppgifter som är omöjliga att leverera. Det går normalt inte och kräver för mycket arbete som kändisar sällan orkar med.
Peter Schweizer, ordförande i tankesmedjan the Government Accountability Institute, och redaktör på Breitbart News, säger att det finns fler skäl att granska Bill och Hillary Clintons relationer med Ryssland än president Trumps.
– Exakt de anklagelser man riktar mot Trump, och som av Robert Mueller har befunnits vara helt grundlösa, skulle man i ännu högre grad kunna rikta mot paret Clinton, säger han.
Hur tänker människor som menar att ickemedborgare bör ha samma rättigheter som medborgare? Som tycker det är fel att utvisa människor som uppehåller sig illegalt i landet? Som hjälper EU-migranter att etablera tältläger utanför städerna och därmed cementerar fattigdom och ojämlikhet? Som inte ser någon koppling mellan inbetald skatt och storleken på pension? Kort sagt: Hur tänker en PK-ist?
Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.
Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter.
De senaste dagarna har London drabbats av en rad knivattacker, rapporterar brittiska The Telegraph. På tisdagseftermiddagen knivhöggs en 18-årig man i sydöstra London i vad som av vittnen beskrevs som ett riktat angrepp. Bara en timme senare skedde två knivattacker i Hounslow, i sydvästra London, med bara en halvtimmes mellanrum.
Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.
Förra månaden hölls tydligen en feministisk filmfestival i Stockholm. Jag missade den. På festivalen visades endast filmer som är regisserade av kvinnor. Tanken är att öka jämställdheten inom filmbranschen. Varför ska man göra det? Blir filmerna bättre då? Det får man inget svar på.
Men det är så viktigt för vissa att det till och med finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning”. Jag minns när de skulle märka filmer på filmfestivalen i Cannes. När de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Rubriken kräver en förklaring. Hoppas att detta inte blir alltför tungt.
Vi börjar med S:t Denis och den stora och berömda basilika som hyser prominenta kungagravar av från bourboner, merovinger och medicier. Louis XVI och Marie Antoinette är begravda i basilikan.
Under min och hustruns många resor i Frankrike och studierna av gotiska katedraler och romanska basilikor besökte vi också S.t Denis. Men det var på 1960/70-talet och före det stora muslimska övertagandet. Mer om det längre fram.
Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Sverige.
Det sa Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas partikongress. Och jag tänker i mitt stilla sinne: Ställer han frågan till sig själv och sina partikamrater – eller till resten av medborgarna?
Eftersom han höll talet på kongressen tänker jag vara välvillig och förutsätta att han riktar sig till sig själv och sitt parti. Vi andra har nämligen länge gjort vad vi kunnat för att föra Sverige in i rätt riktning.
Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.
Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21/3) pratar Mohamed Omar (Eddie) med litteraturvetaren och samhällsdebattören Erik van der Heeg om filmen Starship Troopers (1997) och dess politiska innebörd. Filmen regisserades av Paul Verhoeven och är löst baserad på en roman av science fiction-författaren Robert A. Heinlein från 1959. När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Hade kritikerna rätt? Nej, menar van der Heeg, om det finns ett underliggande budskap i filmen så är det snarare att tuffa tag är en förutsättning för fria samhällen. I korthet: soldaten vaktar gränserna, så att hippien ska kunna göra det han gör. Det samhälle som visas upp i Starship Troopers är en kapitalistisk världsstat som går under beteckningen Terranska Federationen och påminner om USA.
Det är minst 30 år sen jag rörde mig i akademiska kretsar, så jag blev lite chockad när jag upptäckte att klimatforskning inte längre är exklusivt förbehållet naturvetenskapen. Klimatforskare kan i många fall vara samhällsplanerare, jurister, statsvetare, sociologer eller till och med psykologer.
På min tid gick en någorlunda skarp gräns mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetare sysslade med den ”yttre verkligheten” – där sinnesorganen avläste mätinstrument och den mänskliga hjärnan processade informationen för att skapa en bild av hur världen därute fungerar.
I den stora moskén i Uppsala sitter kvinnorna för sig uppe på en balkong. Det finns en ingång för män och en annan för kvinnor. För att de inte ska blandas. I den islamiska lagen är det viktigt att könen hålls åtskilda, inte bara i moskén utan också utanför. Men muslimer är människor och gör inte alltid som det står i gamla böcker, även om de säger sig tro på dem.
Den islamiska lagen mot könsblandning förklarar varför den socialdemokratiske politikern Yasmine Larsson fick sitta i ett separat rum när hon besökte en moské inför valet 2018. Den manlige partikamraten däremot kunde stå i huvudsalen och tala inför församlingen. Ute i samhället är det svårt att följa islams lagar och regler, men i moskén ska det gå till på rätt sätt.
Det här är ytterligare ett försök att hitta något slags förklaring till det obegripliga faktum att sådana som Morgan Johansson, Jan Björklund, Annie Lööf och Isabella Lövin aldrig tar reson och börjar göra något åt vårt lands uppenbara problem, kanske särskilt de som har med brottslighet och invandring att göra.
En förklaring som på sätt och vis är bestickande men för grov för min förfinade och tillitsfulla själ är att de handlar som de gör med berått mod för att byta ut folket och förstöra Sverige. Jag har svårt att föreställa mig en sådan ondskans sammansvärjning till ingen nytta för någon, ej ens för de sammansvurna själva.
Fick nyligen kritik av en kompis som är forskare. Anledningen var att jag, utan att själv vara forskare, delade det här diagrammet som antyder att variationer i jordens medeltemperatur överensstämmer mycket dåligt med de statistiska modeller som legat till grund för Parisavtalet och den så kallade klimatalarmismen. Hur kan jag veta att det stämmer? Vem är jag att sätta mig över ett helt forskarkollektiv, som kommit fram till att den klimatkamp Greta Thunberg och flera andra gjort till sin, har vetenskapligt stöd? Frågan är berättigad, men det är också berättigat att fråga vad som döljer sig bakom titeln ”klimatforskare”.
I Patrik Engellaus framställning från söndagen den 24 mars höjdes svenskarnas moral till skyarna: ”Svenskarna hade spärrar mot att utnyttja systemet. De ville inte ’ligga det allmänna till last’”, skrev han.
Jag vill hävda att detta är ett alltför enkelt sätt att betrakta frågan, och samtidigt vill jag hävda att om inte svenskarnas moral eller kulturella värderingar hade odlats fram, då hade svenskarna varit som vilken annan folkgrupp som helst. Det har nämligen funnits kontroller i alla de svenska bidragssystemen utom i barnbidraget, som var naturligt självkontrollerande, tills några klåfingriga politiker började att se andra bidragsmottagare än mödrarna som hade framfött barnen.
Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.
Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden.
Det mest troskyldiga, det mest etablissemangsvänliga partiet, Liberalerna, straffas hårt av väljarna: De är på väg ut ur riksdagen. Det mest romantiska, men av sin historia som utanförskapsparti något mindre etablissemangstroende partiet – Mp – ligger på gränsen att åka ut. Följaktligen ligger, eller kommer också C att ligga, risigt till.
DET GODA SAMHÄLLET 
