Anders Leion

Ett spöke går återigen genom Europa. Det är så väldigt och oformligt att det skrämmer etablerade politiker och opinionsbildare till desperata dumheter.

Den här gången benämns det populism. Det är en mycket omtalad företeelse, som ockuperar media och det politiska samtalet. Trots allt det bekymmer och de farhågor den väcker är den i stort sett okänd. Det kommer den också att förbli. Begreppet används nämligen inte för att förstå, utan för att slippa förstå. Det har blivit ett sätt att stämpla politiska motståndare och politiska förslag så att de skall oskadliggöras. Hittills har det i många fall fungerat.

Främst används beteckningen på nya, oönskade rörelser, som de franska gula västarna. I det fallet struntar dess medlemmar antagligen i vilken beteckning de förses med. Det är de som betraktar rörelserna ovanifrån, de politiska analytikerna och de etablerade partierna, som har behov av begreppet. Det är ett led i deras försök att förstå vad som händer. De kommer inte att förstå. De hänger sig fast vid dagshändelserna och har svårt att se vad det finns för gemensamt i alla de olika, spretande krav och förslag som förs fram ur de gula västarnas led.

Också mer etablerade rörelser, som det svenska SD, har bemötts och bemöts på liknande sätt. Talet om bruna rötter har förstås varit ett försök att stöta sverigedemokraterna ut ur varje politiskt och annat socialt sammanhang. De förbjuds att vara med på Nobelmiddagen och även om det vid de allmänna valen inte finns någon möjlighet att förbjuda dem, hoppas man att brunsmetningen skall hålla nere deras röstetal. Det gör det antagligen också.

Patrik Engellau

Alla har fått en hjärna och en del har kommit på att de kan använda den till att tänka med. (Jag vet att man tänker även med andra organ än hjärnan, framför allt magen, men det är överkurs.) Redan här kan det bli bråk eftersom meningsskiljaktigheter kan väcka livliga känslor. De som använder hjärnan skaffar sig ofta, med fel eller rätt, andra uppfattningar än de som inte använder hjärnan utan bara vidareberättar vad de hört från andra.

Den svenska kulturen gillar inte sådana bråk. Det beror på att levnadsförhållandena genom tiderna i Sverige har varit så karga att vi inte, om vi hellre velat överleva än debattera, haft råd med lyxen att filosofera. Befallningarna från plogen och svarven har ljudit myndigare än lockelsen att leka med tankarna.

Detta skapar oundvikligen en stark intellektuell homogenitet vilket betyder att folk tycker likadant och tar avstånd från dem som föreslår något självtänkt och annorlunda. När en enskild hjärna plötsligt mobiliseras och kommer fram till något annat än ett etablerat, ständigt traderat konsensus så är tilltaget en utmaning mot kollektivet och ett potentiellt hot mot kollektivets överlevnad i köldens och de magra jordarnas rike.

Patrik Engellau

Oraklet i Delfi ska ha haft uppmaningen Gnothi seauton, Känn dig själv, inhuggen i gaveln. Det var en mycket klok anmodan av oraklet för självkännedom brister vi i lite till mans och det skapar onödiga konflikter. Men det räcker inte med att vi känner oss själva. Vi måste även känna vår nästa och då inte nöja oss med att vara förtrogna med våra vänner. Än viktigare kan det vara att ha kunskap om våra fiender. Det är mycket svårare eftersom fienderna i allmänhet inte uppvisar den förtrolighet som kan vara en förutsättning för inkännande förståelse.

Ibland vet man ju inte ens vilka som är ens fiender. Sann fiendskap kan ta lång tid att utveckla. Men ibland skapas fiendskap vid första ögonkastet. Om det kom någon till mig och säger att statsministern borde göra en kupp och upphäva den svenska demokratin som vi känner den i syfte att utfärda drakoniska dekret om att göra flygresor orimligt dyra och att förbjuda styckförpackade paprikor i plast så skulle jag omedelbart resa ragg och definiera vederbörande som en klar fiende – särskilt om vederbörande lägger till att jag inte begriper mitt eget bästa utan måste uppfostras av en sträng ledare som Stefan Löfven.

Är någon sådan idiot tänkbar? undrar du kanske. Ja, svarar jag, det finns inte bara en sådan idiot utan hela 87 stycken. Det kan finnas ytterligare sådana idioter, men 87 stycken finns bevisligen ty de har skrivit en artikel med ett sådant krav på diktatur och låtit publicera kravet med uppgivande av sina egna namn i Expressen.

Efter fyra månader fick vi till sist en regering. En rödgrön sådan – med stöd från Liberalerna och Centern. Inte helt otippat eftersom Sverigedemokraternas uppdykande på den politiska scenen har fått alla andra partier att glömma sin särprägel och sina respektive ideologier och istället enas i motstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Det som uppmärksammats mest sedan den här märkliga nya alliansen ingicks är den nya kulturministern. Dels frisyren, förstås. Dreads hör inte hemma i en regering, tycks vara den allmänna meningen. Men hon har också fått kritik för sina uttalanden om islamisten Mehmet Kaplan, som hon betraktar som en ”pionjär” och ”hjälte”.

Vad det är för hjältemodigt med att frottera sig med den turkiska fascist- och nationalistorganisationen Grå vargarna kan man fundera länge över, men Miljöpartiet har aldrig gett uttryck för någon särskilt stark värdegrund, så kanske är det bara att rycka på axlarna åt sådana huvudlösa yttranden.

Stefan Hedlund

I början av december förra året publicerade jag på Det Goda Samhället en text med den medvetet provocerande titeln ”Oskulden i horhuset”. Det politiska läget i landet präglades då ännu av osäkerhet om huruvida vi faktiskt skulle få en ny regering, och om vem som i så fall skulle tillåtas leda denna regering, eller om det skulle gå till extra val.

Min poäng med ordvalet var att placera i fokus det uppenbart orimliga i att ett litet parti, Centerpartiet, som i valet endast fått 8,6 procent av rösterna, månad efter månad kunde tillåtas att hålla hela den demokratiska processen som gisslan, i en ambition att förverkliga partiledarens, den självförhärligande nyliberala centerextremisten Annie Lööfs, tydliga besatthet av att själv få bilda regering.

Jag menade, och menar fortfarande, att det finns mycket god anledning att överväga en ändring i grundlagen, så att riksdagens talman i fall av liknande obstruktion ges utökade möjligheter – och skyldigheter – att snabbt driva processen till ett extra val. Teoretiskt sett kunde ju faktiskt Lööf ha fortsatt sin obstruktion ända fram till nästa ordinarie val!

Det kan förvisso invändas att talmannen redan har befogenheter att hindra sådana spel, men erfarenheterna av talman Anders Norléns valhänta sätt att vika ned sig inför varje nytt utspel om krav på utökad tid visar att här behövs tydligare skrivningar. Det måste göras klart att talmannen faktiskt har ett ansvar för att landet inom rimlig tid efter ett val kan ges en regering, och att uppenbar obstruktion av den politiska processen inte kan accepteras.

Patrik Engellau

Miljöpartisten Per Bolund kandiderar till posten som partiets språkrör och redovisar sina motiv i Dagens Nyheter: ”Jag lyssnar till Greta Thunberg när hon säger till alla vuxna att det är dags att ta ansvar. Jag tycker att det är dags och mitt sätt att ta ansvar är att jag kandiderar till att leda Miljöpartiet.”

Det känns fint att den sextonåriga Greta blir ett slags andlig uppdragsgivare till Miljöpartiets nästa ledare. Det påminner mig om Jan Björklund som hade lovat sina söner Jesper, 17, och Gustav, 13, att inte prata med Sverigedemokraterna och att det löftet såklart var heligt.

Sådana hänsynstaganden är vanligare än man tror i svensk politik fast de inte brukar omnämnas, det har jag upptäckt efter att ha gjort lite grävande journalistik. Jag tycker medborgarna har rätt att veta.

Mohamed Omar

Emanuel Swedenborg begränsade sig inte till äta semla på fettisdagen (5 mars i år). Han åt semla varje dag till middag, i varm mjölk, en så kallad ”hetvägg”. Han åt dock måttligt, som han hade blivit varnad i april 1745. Han hade varit på en krog och ätit (inte semla denna gång, förmodar jag), då han fick se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sa: ”Ät inte så mycket.”

Swedenborg blev rädd och skyndade hem. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Gud själv. Muslimerna säger att Muhammed var den siste profeten. Men här har vi alltså en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Men vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkta profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Både Muhammed och Swedenborg påstod sig ha mötte ängeln Gabriel. Muhammed i grottan Hira i Arabien, Swedenborg på en pub i London! Både två påstod saker som de inte kunna bevisa, jag tror inte att någon av dem hade rätt i sina påståenden om det övernaturliga. Men låt oss säga att jag, eller någon annan icke-troende, blev tvungen att välja en av dem? Jag skulle välja den svenske profeten framför den arabiske. I Nordisk familjebok beskrivs Swedenborg så här:

Det europeiska upprorsåret 1968, då min fru jag och befann oss i studentrevoltens Paris, utkom en bok Indoktrineringen i Sverige skriven av den socialistiske författaren Göran Palm, död 2016.

Det var en mycket omskriven och diskuterad bok inte minst inom den svenska vänstern. Jag köpte och läste den. Fann den intressant vilket jag gör än idag om än av motsatta skäl. Boken är sedan länge utrangerad ur mitt omfattande bibliotek. Inför en omläsning och en artikel så har den inhandlats på nytt för 40 kronor på antikvariat. Så kan det gå.

Anledningen till att jag funderat på en omläsning är självfallet att boken behandlar indoktrineringen utifrån det dåtida ”bestående samhället” med kapitalism och borgerlig hegemoni. SVT ansågs på den tiden ”högervridet.” Idag kan vi som granskar och följer samhällsutveckling, medias nyhetsrapportering och samhälls- och kulturdebatten tydligt identifiera förändringen. Indoktrineringen i Sverige utgår numera från en huvudsakligen vänsterpolitisk ideologi. Mer exakt tysk neo-marxism och fransk postmodernism som smälts samman till identitetspolitisk ideologi. Svårförståeliga begrepp men det är den konkreta teoribasen bakom det som oftast kallas PK-ideologi. Den filosofiska utvecklingen finns analyserad i bland annat Stephen R.C. Hicks Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault samt Roger Scruton Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left.

Göran Palm definierar år 1968 indoktrinering, utifrån Bonniers lexikon som: ”intensiv psykisk påverkan på en person i syfte att få honom att omfatta en viss politisk doktrin.” Jag gillar inte den definitionen och föreslår tre andra.

Jan-Olof Sandgren

Astrid Lindgren var en stor författarinna men hon var inte särskilt PK vilket gett kulturskribenter, förlagsredaktörer och bibliotekspersonal en del huvudbry. Det är inte helt oproblematiskt att göra ändringar i en av våra folkkäraste barnböcker. Enklast hade förstås varit om man kunnat skicka någon tjänsteman från kulturdepartementet i en tidsmaskin tillbaka till 40-talet, och förklara för Astrid att det inte är OK att skriva ”negerkung”.

Nu var Astrid Lindgren själv inte helt nöjd med alla sina formuleringar, vilken författare är det? Men ”negerkungsdebatten” pekar på en annan intressant sak. Tydligen är det så sällsynt med rasism i vår kultur, att man måste gå tillbaka 70 år i tiden för att hitta antydningar åt det hållet.

Och hur rasistisk är egentligen Pippi i Söderhavet? Jag minns berättelsen om Kurrekurreduttön som ganska sympatisk. Jag har för mig att barnen lekte tillsammans och hade roligt. Efraim Långstrump verkar ha varit en ganska bra kung, fast han var vit, och kanske skulle han passat lika bra som kommunalråd i Rinkeby. Paradisön i Söderhavet verkar i alla fall ha en del gemensamt med den mångkulturella idyll som våra politiker hoppades förverkliga i svenska förorter. Skillnaden är att Astrid Lindgren var fullt medveten om att hon skrev en fantasiprodukt.

Patrik Engellau

Platon sa att det som folk ser inte är verkligheten utan verklighetens skuggor på den grottvägg dit människorna stirrar. (Varför de inte vänder sig om och tittar ut på verkligheten genom grottans öppning har jag aldrig förstått, men man kan inte begära att få begripa allt.)

För den som emellertid ska studera politik rekommenderar jag en annan metafor. Inom samhället finns en massa intressen och motsättningar. En av dessa motsättningar är viktigare än de andra och bildar liksom hos en magnet en pluspol och en minuspol mellan vilka en tydlig spänning råder. Dessa elektriska fenomen går inte att avläsa direkt, men om man placerar ett papper med järnfilsspån ovanpå magneten så ser man spånen orientera sig kring polerna. Om man sedan vrider magneten under papperet så skyndar sig spånen att anpassa sig till den nya ordningen.

Mohamed Omar

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Anders Leion

Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Patrik Engellau

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

Mohamed Omar

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

Patrik Engellau

För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

George W Bush är, tio år efter slutet på hans presidentskap, fortfarande en av de mest kontroversiella och missförstådda karaktärerna i modern världspolitik. Hans kritiker hävdar att han drog in USA i evighetskrig, skapade flyktingvågor till Europa, kraschade världsekonomin och kanske till och med låg bakom själva katalysatorn till allt detta: 11 september-attackerna. I denna och mina kommande artiklar tänker jag försöka nyansera bilden av Bushs presidentskap. Till att börja med: Överreagerade USA på 11 september?

Det har blivit en slagdänga bland anti-Bush-kommentatorer att säga ungefär att ”OK, 9/11 var hemskt, men man attackerar väl inte två länder bara för det!?”. Det dessa människor glömmer att fråga är 1) varför skedde 9/11-attacken? och 2) varför har den aldrig gjorts om?

Det bästa sättet att besvara båda dessa frågor är kanske att läsa vad tillfångatagna Al-Qaidaledare själva säger om saken. Vad trodde man sig kunna uppnå? Svaret är rätt uppenbart: Al-Qaida, precis som många andra av USA:s motståndare, hade under årtionden spridit propaganda som gick ut på att Västvärlden var dekadent, korrupt och framförallt svag. Alla militanta gruppers propaganda inkluderar budskap om att fienden är vek och möjlig att besegra. Problemet var att Al-Qaidas ledning börjat tro på sin egen propaganda.

Ja, Usama Bin Laden trodde på fullt allvar att Al-Qaida skulle kunna döda flera tusen civila amerikanska medborgare mitt på ljusa dagen, och istället för en kraftsamling och ett motangrepp skulle detta leda till att USA skulle vika ner sig och dra sig tillbaka från Mellanöstern. Hur kunde man tro det? Många har glömt detta idag men 1990-talet var en ganska fredlig period i USA:s historia, då man skar ner kraftigt på militär och underrättelsetjänst efter kalla krigets slut.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

Jan-Olof Sandgren

Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Patrik Engellau

För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

”Seek first to understand, then to be understood” är ett berömt citat ur en bok om konsten att bli framgångsrik från 1989 av Steven Covey, The 7 Habits of Highly Effective People. Tanken är att det ska göra oss bättre rustade i våra mellanhavanden med våra kompanjoner och fiender om vi förstår hur andra tänker och inte bara avfärdar dem som maktlystna idioter.

Ibland funderar jag på om inte vi som vill se ett försiktigare och mer sansat Sverige undervärderar våra motståndare. Vi som önskar att våra politiker såg som sin primära uppgift att skapa goda livsförutsättningar för den egna befolkningen och inte att bygga ett utopiskt samhälle efter värdegrundsmodell tror ibland att det räcker att verkligheten ger oss rätt för att våra motståndare ska ge oss rätt. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Politiskt engagemang kan bottna i en vilja att behålla makt och privilegier, visst är det så. Men engagemanget kan också grundas i livshållning och ideal. Även hos våra motståndare. Och om vi underskattar våra motståndare handlar det kanske ibland om att vi underskattar våra motståndares hängivenhet och argument. ”Seek first to understand, then to be understood…”
Så vad kan de bärande motiven för våra antagonisters politiska engagemang vara? Vad driver dem framåt? Låt oss ta några exempel.

Patrik Engellau

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.

Lennart Bengtsson

Det är inte lätt att förstå dagens politiska utveckling. Det gäller inte minst den svenska situationen. Efter drygt fyra månader har man äntligen enats om att återinsätta regeringen Löfven efter att ha avsatt den två gånger sedan valdagen. Detta måste om något vara ett rekord. Jag kan omöjligt finna ett passande ord på svenska och knappast på något annat språk heller. Kanske de engelska begreppen warped eller lopsided skulle kunna passa med den approximativa betydelsen skev, sned eller förvriden.

En märklig komponent i det svenska statsskicket är användandet av negativ parlamentarism det vill säga man tillsätter inte den ministär som får mest ja-röster utan det är fullt tillräckligt om den får minst nej-röster. Det normala i de flesta länder är förstås positiv parlamentarism det vill säga man tillsätter den ministär som får mest ja-röster.

I full analogi med ett sådant tänkande har man i detta val liksom i valet 2014 inte valt vad man i första hand vill göra utan det viktigaste har varit att utestänga partier som vill göra det man inte gillar och det handlar framför allt om Sverigedemokraterna. Det gäller förvisso inte generellt utan avsteg är fullt tänkbara när man råkar ha nytta av deras röster som vid den första avsättningen av Löfvenministären strax efter valet. Den negativa synen på Sverigedemokraterna har därför tydliga jesuitiska drag och ändamålet helgar således alltid medlen.

Patrik Engellau

Sedan 1960 har antalet jordbor fördubblats. Hur har det funnits mat till allihop? Under det senaste halvseklet har världens matproduktion ökat alldeles oerhört. Produktionen av kött  har ökat fyra gånger.  Vattenodling av fisk och skaldjur har ökat mer än 20 gånger. Det är på liknade sätt med andra sorters mat. Proteinintaget per skalle har till och med ökat med tio procent eller mer över hela klotet.

Nu kommer den stora frågan. Hur har det gått till? Tror du att denna utveckling är resultatet av statlig planering eller av att livsmedelsproducenter, som må vara nog så reglerade, har fått utveckla sina krafter på egen hand utan centralstyrning?

Det var ingen svår fråga. När staten griper in blir det snarare svält än ökad livsmedelsproduktion. Se på erfarenheterna i 1930-talets Sovjetunionen.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer här på Det Goda Samhället i vilka han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Jan-Olof Sandgren

Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.

Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.

Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.

Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.

Patrik Engellau

Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.

För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.

Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.

Mohamed Omar

Rahaf Mohammed al-Qunun är en ung saudisk kvinna (18 år gammal) som flytt sitt land. Hon var på väg till Australien via Bangkok då hon greps av thailändska myndigheter den 5 januari. Avsikten var att söka asyl i Australien eftersom hennes familj misshandlade och hotade att döda henne eftersom hon lämnat islam.

De thailändska myndigheterna avsåg först återsända henne till Saudiarabien, men efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet på sociala medier, fick hon flyktingstatus av FN. Den 11 januari fick hon asyl i Kanada och anlände i Toronto nästa dag.

Medan Rahaf befann sig på flygplatsen i Bangkok så öppnade hon ett Twitterkonto där hon berättade för världen att hon lämnat islam och var rädd för att bli mördad av sin familj och hon tvingades återvända till Saudiarabien. Hon väckte sympatier och mer än en halv miljon tweets använde hashtaggen #SaveRahaf.

Men nu befinner sig alltså Rahaf i Kanada där hon kan börja ett nytt liv. Det är ett exempel på när ett land självt bestämmer vilken flykting man ska ta emot. Hon var handplockad. Det är helt klart bättre än att bara släppa in vem som än visar sig vid gränsen och uttalar ordet ”asyl”. Med ett sådant ansvarslös system får vi in just den typ av människor som Rahaf flydde ifrån, det vill säga islamiska fundamentalister. Med en fortsatt ansvarslös asylpolitik i väst kommer kvinnor som Rahaf inte att vara trygga här heller.

Patrik Engellau

Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.

Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.

Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).

Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.

Patrik Engellau

Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.

Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.

Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.