Det är minst 30 år sen jag rörde mig i akademiska kretsar, så jag blev lite chockad när jag upptäckte att klimatforskning inte längre är exklusivt förbehållet naturvetenskapen. Klimatforskare kan i många fall vara samhällsplanerare, jurister, statsvetare, sociologer eller till och med psykologer.

På min tid gick en någorlunda skarp gräns mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetare sysslade med den ”yttre verkligheten” – där sinnesorganen avläste mätinstrument och den mänskliga hjärnan processade informationen för att skapa en bild av hur världen därute fungerar.

Humanisterna fokuserade på ”den inre världen”. Det vill säga alla de komplicerade processer som omvärlden triggar igång i vårt sinne. Extrapolerar man det till kollektiv nivå, kan det även inbegripa samhällsvetenskaperna. De är visserligen högst verkliga, men behöver inte ha något att göra med fysiska realiteter som atomer, huruvida det är varmt eller kallt, eller åt vilket håll molekylerna rör sig.

Jag minns att denna uppdelning ifrågasattes redan på 80-talet, och man talade om Tvärvetenskap som framtidens sätt att lösa problem. Det nya ämnet ”humanekologi” fick till och med en egen professur på Chalmers 1981. Idag finns en uppsjö gränsöverskridande forskningsfält att välja mellan; hållbarhetsvetenskap, genusvetenskap, helhetsstudier etc.

Detta ”helhetstänk” är på sätt och vis en återgång till Aristoteles tid, då kunskapen sågs som en och odelbar. Ett enda medvetande kunde omfatta allt.

Efter renässansen splittrades denna aristoteliska helhetssyn och naturvetenskapen gick sin egen väg. Galileo Galilei hävdade envist att jorden rörde sig runt solen, medan företrädare för ”den inre världen” (kyrkan) argumenterade emot. Eftersom ingen av åskådningarna ville kompromissa gick de skilda vägar, vilket troligtvis gynnade den vetenskapliga utvecklingen. Kanske också humaniora tjänade på den skilsmässan.

Sammanblandning av naturvetenskap och ideologi kan ibland få ödesdigra konsekvenser. Den sovjetiske genetikern Trofim Lysenko höjdes till skyarna av Stalin, för att han i sitt arbete med jordbruksgrödor upptäckte att förvärvade egenskaper kunde gå i arv – en teori som passade som hand i handske med den tidens sociala vetenskap, där målet var att skapa en ”ny människa”, Sovjetmänniskan. Lysenkos teorier visade sig senare vara luft, men innan han avslöjades lyckades han övertyga självaste Mao Tse Tung, som tillämpade teorierna i full skala under ”Det stora språnget” – en jordbruksreform som i slutändan kostade miljontals kineser livet. Vissa talar om tiotals miljoner offer.

Tillbaka till klimatforskningen. Om jag förstått saken rätt består den av två kategorier forskare. Dels naturvetare, som faktiskt studerar klimatet, läser av mätvärden och försöker förstå hur de varierar, samt grubblar över vilka slutsatser man kan dra. Dels av en stor skara tvärvetenskapliga experter inom vitt skilda områden, som var och en på sitt sätt försöker utreda hur vi ska förhålla oss till en kommande klimatkatastrof.

Vad man kan säga om den första gruppen är att den skulle fortsätta registrera sina mätvärden, oavsett om förändringarna är stora, små eller inga alls. Det är deras jobb. Från det hållet kan man heller inte vänta sig några tvärsäkra uttalanden, eftersom man vet att man kan ha fel. En hypotes må vara mer sannolik än en annan, men är fortfarande en hypotes.

Den andra gruppen, som nog är ganska stor och inflytelserik, verkar mer säker på sin sak. Å anda sidan skulle man inte ha något existensberättigande alls, om det inte vore så att vi rör oss i riktning mot avgrunden. Visar det sig att temperaturhöjningarna inte är så farliga, eller att de beror på annat än mänskliga aktiviteter, förvandlas hela deras forskning till luft. Elaka rykten gör gällande att klimatmötet i Köpenhamn havererade just av den anledningen, att tillgängliga mätdata inte stämde överens med det klimatpolitiska program man hade gjort upp. Så i dom kretsarna kan man förvänta sig lite mer alarmism. Får man inte tillräcklig uppbackning från naturvetenskapen, kan man alltid vända sig till folket.

När man så kommer till Greta Thunberg och hennes tiotusentals meddemonstranter har alla tvivel försvunnit. Där kunskapen är som lägst är vissheten som störst. Tillsammans med de delar av klimatforskningen som egentligen inte vet något om klimatet, vill man få världens ledare att satsa alla resurser på ett enda kort. Ett jätteprojekt, som ifall termen inte redan hade varit upptagen skulle kunna kallas… det stora språnget.