En elvaårig flicka i Argentina nekades abort efter en våldtäkt, trots att abortlagen gav henne rätt, skriver The Guardian. 23 veckor in i graviditeten tvingades hon att genomgå kejsarsnitt. Barnet förväntas inte överleva.
Abort är förbjudet i Argentina, men lagen medger abort efter våldtäkt. Trots detta, och trots att både flickan, hennes mor och människorättsaktivister upprepade gånger ansökte om abort, ignorerade myndigheterna hennes begäran. Vid två tillfällen har flickan försökt begå självmord.
Det är invandringen som är huvudorsaken till barnfattigdomen. Det säger Norges finansminister Siv Jensen i en intervju i Verdens Gang, VG.
Siv Jensen säger att 85 procent av ökningen av barnfattigdom utgörs av familjer där båda föräldrarna är invandrare.
– Vänstern säger att de vill bekämpa ojämlikhet och barnfattigdom men de vill inte göra något åt den största orsaken, nämligen invandringen. De lider av ”snällism” och vill inte se hur misslyckad integrationen har varit, säger ministern.
Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.
Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.
Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.
När Dagens Nyheter i våras (26/5) gjorde ett reportage om ex-muslimers situation, så blev Barakat intervjuad. Ex-muslimer drabbas av utfrysning, hot och våld. Barakat menade dock att sådana metoder var förståeliga, då det var viktigt att inte avfall från islam blir vanligare.
Kalifatet har fallit samman och nu förbereder sig de tidigare så entusiastiska mordturisterna för att återvända till de demokratiska samhällena igen. Inför utsikten att ställas till svars av myndigheterna i de länder de åsamkat förstörelse under flera år bleknar förstås hatet mot demokratin, och för de många svenskar som begått mord och andra våldshandlingar i islams namn är säkert lockelsen att återvända allra störst. Vem skulle inte vilja få terapi, ekonomiskt stöd och en gräddfil till arbete och bostad istället för ett kännbart straff efter avslutad mordorgie?
För ett tag sen spreds ett viralt klipp över nätet där några ordningsvakter avvisade en fuskåkande gravid kvinna från tunnelbanan. Kvinnan gör motstånd och beter sig aggressivt, varpå vakterna försöker tvinga henne ner på en bänk. Kanske borde de inte hållit fast henne på just det sättet, eller försökt tvinga ner henne på bänken. Kanske borde de inte rört henne över huvud taget eftersom hon var hysterisk. Och kanske borde de fått bättre utbildning i att hantera människor med paniksyndrom. Men jag kan faktiskt inte se att de slår henne. Visserligen använder de en del våld för att hålla kvar henne på bänken, men det är kvinnan som är aggressiv. Vakterna säger saker som ”Släpp!”, ”Lugna ner dig”, ”Låt mig hjälpa till” och så uttrycker man sig inte om man vill göra någon illa.
Igår den 27 februari skrev Patrik Engellau en krönika under rubriken ”Den svarta legenden”. Han lyfter fram ett perspektiv som åtminstone inte jag har tänkt på, nämligen att demoniseringen av det spanska imperiet delvis hade sin grund i engelsk propaganda.
Det var fientligt mellan England och Spanien på 1500-talet. År 1588 försökte Spanien invadera England med sin ”oövervinnerliga armada”:
Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.
Det här är intressant, våra populära föreställningar om hur det spanska imperiet for fram i Amerika är inte bara påverkad av vänsterpropaganda, utan alltså också av engelsk propaganda. Spanska historiker, förklarar Engellau, myntade att begrepp för att beskriva detta fenomen: ”la leyenda negra”.
Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.
De polska kommunistledarna upprepade gång på gång att det bara var de själva och kommunistpartiet som kunde garantera fred och välstånd för polackerna. Den underjordiska oppositionen hävdade att kommunisterna lurade medborgarna och att något välstånd skulle aldrig skapas så länge kommunisterna hade makten.
Maktens retorik i båda fallen är identisk: ”om ni inte ställer er bakom oss så väntar er bara elände, fattigdom, krig och fascism”.
Oppositionens retorik är däremot hel annorlunda. I Sverige ifrågasätter knappast någon välfärden. I Polen bekämpade oppositionen socialism.
Den uppmärksamme läsaren kan nu opponera sig mot jämförelsen: ”välfärd i Sverige är väl inte samma sak som socialism i Polen”. Både jag och nej!
När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.
Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.
Snart inleds den kristna fastan. Den utgörs av de fyrtio dagar (söndagar undantagna) som symboliserar Jesu vandring i öknen. Av tradition är det den tid då kristna försöker fördjupa sin tro genom fasta och bön och genom att avstå från vissa bekvämligheter. Många skänker (extra) pengar till olika välgörande ändamål, andra kanske besöker sjuka släktingar eller ensamma gamla på äldreboenden och sjukhem. Det är också vanligt att man avstår från sådant som ger guldkant på tillvaron, som kaffet på morgonen eller det där glaset vin eller whisky man kanske vill unna sig på lördagskvällen. Allt för tron – för Kristus.
Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill, och den som inte bekänner sig till den kristna tron är fullkomligt fri att tycka att det är rena tramset. Vad som däremot är problematiskt är att de svenska kyrkorna nu tycks formulera om fastans innehåll till att passa in i den sekulära världen genom att uppmana till något de kallar ”klimatfasta”.
I en av Stockholms katolska församlingar arrangeras ett seminarium just på detta tema, passande nog på Askonsdagen då fastan inleds. ”Kyrkorna vill förmedla hopp när klimatkrisen hotar förlama”, skriver man i sin presentation men man slår också ett slag för att prata om den ”skuld och skam vår livsstil för med sig”.
I söndags handlade SVT:s Agenda bland annat om de svenska IS-terrorister som fängslats på plats i det sönderslagna kalifatet och som nu vill hem. Om sanningen ska fram tvekade jag i det längsta innan jag såg programmet, eftersom jag var orolig för att programmets vinkling skulle vara ohälsosam för den mentala hälsan, men när kommentarerna började dyka upp på sociala medier insåg jag att jag var tvungen att se det hela med egna ögon.
Jodå, det var synnerligen stort fokus på gråtande IS-kvinnor och IS-män med sorgsen blick. En bedrövad morfar fick också komma till tals, liksom en representant för Rädda barnen. Sverige har ett ansvar för terroristerna och deras barn, var budskapet från både morfar och Rädda barnen, och eftersom vi har ett ansvar för barnen har vi förstås också ett ansvar för deras föräldrar, fattas bara annat.
IS-terroristernas utsatta situation förstärktes av filmklipp på trasklädda barn i smutsiga miljöer, ackompanjerade av mollstämd musik. Och den bedrövade morfadern fick, föga förvånande, slutrepliken:
– Det finns en familj! Det finns en helt annan historia!
Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.
Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.
Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.
Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 26/2) pratar jag med nationalekonomen och USA-kännaren John Gustavsson. Han skriver ibland här på Det Goda Samhället. Den 23 januari i år publicerade vi hans artikel om George Bush den yngre: ”Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat”.
I podden förklarade Gustavsson varför han tycker att Bush gjorde rätt som invaderade Irak och Afghanistan. Han tycker också att kriget mot terrorismen gick bra. Jag tar upp ett antal invändningar som han får bemöta. Till exempel: 1) kriget mot terrorismen har lett till ett kontrollsamhälle, 2) Irak hade inget med 11 september-attackerna att göra, 3) Saddam hade inga massförstörelsevapen, 4) invasionen 1991 borde ha fullföljts, 5) USA sådde fröet till Al-Qaida när man stödde mujahedin i Afghanistan mot Sovjetunionen, och 6) Bush försvårade debatten om islam när han påstod att ”islam är fredens religion”.
I detta avsnitt pratar vi om Irakkriget. Ljög George Bush om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen? Nej, menar Gustavsson. Bush trodde det. Hussein ville också att världen skulle tro att han hade massförstörelsevapen – för att skrämma ärkefienden Iran. Stämmer det att det verkliga motivet till invasionen var att lägga beslag på Iraks olja? Nej, säger Gustavsson. Varför tog man den då inte?
På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.
Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.
Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.
Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.
Nu när är Islamiska Statens kalifat har krossats – för en tid åtminstone – så vill jihadisterna med svenskt medborgarskap åka tillbaka till de otrognas land.
Många tycker inte att de ska välkomnas, utan att deras svenska medborgarskap bör återkallas. Detta har gjort socialdemokraten Veronica Palm orolig. Den 20 februari skrev hon så här på Twitter:
”Att hota med att dra in medborgarskap är inte direkt något som främjar integration.”
Man borde vara van vid att höra mycket dumt från vänsteretablissemanget. Men när jag läste det här, så trodde jag först att det var ett skämt. Så korkad kan inte ens Palm vara, tänkte jag. Men tweeten är alltså äkta.
Först det första är ju själva syftet med att dra in medborgarskapet för IS-jihadister att vi ska slippa ha dem här. De är inte välkomna.
För det andra är Palms inställning till integration typisk: det är vårt fel att invandrare inte blir integrerade i det svenska samhället. Får de dåliga skolresultat, får de inga jobb, begår de brott, ja, då är det gammelsvenskarnas fel. De har inte gjort tillräckligt. Gammelsvensken är det fritt fram att klaga på. Nysvensken däremot ska man vara artig mot, så han inte blir kränkt.
Nyligen korades Finland till världens mest framgångsrika land. Hur har landet lyckats inta denna position? En del av förklaringen är Urho Kalevala Kekkonen – UKK. New York Times har en insiktsfull summering av hans gärning.
Kekkonen kom från mycket enkla förhållanden, vilket väl delvis framgår av bilderna från UKK:s första hem. Han var tidigt mycket politiskt intresserad. Han deltog på den vita sidan i inbördeskriget. Han har påstått att han inte avlossat något skott mot de röda. Enda gången han skulle ha kommit inom skotthåll skrek han till den röda soldaten att ge sig av. Den som vill kan ju tro på påståendet. Mot bakgrund av hans senare hämningslösa uppträdande för att uppnå och bevara politisk makt finns det anledning att tvivla. Han försökte också i det längsta dölja sitt deltagande i en exekutionspluton efter de rödas nederlag.
Han återvände, tonårig, från kriget till skolan. Han var i början av sin karriär efter skolan nationalistisk, mot Finlandsvenskarna och utrikespolitiskt aktivistiskt för ett Storfinland. Han kritiserade freden efter vinterkriet. Han stödde entusiastiskt fortsättningskriget och såg dess möjligheter för realiserandet av den gamla drömmen om ett Storfinland.
Så, men ens gjorde han helt om och talade för en uppgörelse med Sovjet och en neutralisering av Finland. Dessa tankar yppade han första gången i Sverige 1943, då det ännu var förbjudet att göra det på hemmaplan.
Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.
Han hängde upp sig på att tågen och kollektivtrafiken fungerade så illa. I och för sig gav det fler körningar för taxi men det var inte så det skulle vara, sa han. Han retade sig på de eviga byggprojekten i Stockholm som korkar igen hela staden. Han hade hört italienska slalomåkare klaga över de svenska arrangörernas inkompetens vid världscupstävlingarna i Åre. Svenskarna är klantar, sa pakistanaren. Allt ont beror på att de styrande politikerna inte själva utsätts för några problem, förklarade han. Så länge de får behålla sina höga löner och behagliga liv så kommer det aldrig att bli någon förändring. Han fräste av vanmakt en stund och började sedan mumla om att flytta hem till Karachi igen.
Det föranledde mig att kolla statistiken. För tjugo år sedan var Sveriges BNP per capita 65 gånger högre än Pakistans. Nu är siffran 38. Sveriges BNP per capita har ökat med 90 procent på tjugo år, Pakistans med 220 procent. Några år till så får taxichauffören ännu större anledning att flytta hem. För 2019 drar EU ned prognosen för den svenska tillväxten till tredjen lägst i Europa. Med den stora förväntade invandringen under året blir tillväxten per capita i Sverige kanske lägst i Europa.
När jag gick i skolan hade vi en lärare som var så strikt när det gällde lektionstider att han låste dörren till klassrummet fem minuter efter att lektionen hade börjat. Den som inte behagat komma då fick vackert klara sig utan undervisning den dagen. Istället blev det kvarsittning en timme, något som vanligen skedde schemalagt på tisdagar.
Effekten av hans agerande blev att närvaron på hans lektioner var omkring 99,9 procent. För vem vill ha kvarsittning när alla andra äntligen får går hem? Inte många.
Den där läraren tillhörde vad man brukar kalla ”den gamla stammen”. Han var en klassisk magister, helt enkelt, som stod vid katedern och undervisade med skärpa och auktoritet. Och vi hade ytterligare några sådana lärare, både manliga och kvinnliga. Lärare som utbildat sig och skaffat sin yrkeserfarenhet under en tid då det ansågs helt naturligt att det var läraren som skulle styra undervisningen, medan eleverna satt tysta och uppmärksamma för att lära sig. Den som störde undervisningen åkte helt enkelt ut ur klassrummet, och att någon skulle få för sig att hota läraren var otänkbart.
Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.
Jag avslutade med att berätta att det finns fler grupper som har liknande ambitioner med att vilja leva efter vad de definierar som svenskt. En sådan grupp kallar sig Svenska zoner. Den har nyligen framträtt med ett genomarbetat och detaljrikt program, vilket går att ta del av på gruppens hemsida samt i dess öppna Facebookgrupp.
Så här beskriver en medlem, som vill vara anonym på grund av rädsla för att mista jobbet, grunden för sitt engagemang i gruppen:
Jag VILL helt enkelt inte ha ett samhälle som i hög grad befolkas av människor som inte har sina rötter här. Människor som inte delar vår historia, våra minnen, våra seder eller ens vårt språk. Var har alla dessa människor innerst inne sina lojaliteter? Hur vet vi med säkerhet att de spelar på vårt lag när det kniper? De kanske inte ens VILL vara en del av vår gemenskap, utan bara är ute efter våra tillgångar, våra pengar eller vårt territorium?
Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.
Defekta samhällen är defekta för att de har ett slags sjukdomar. Det är svårt att begripa sig på sjukdomarna eftersom de endast ger sig till känna genom symptom. Det är ungefär som med cancer. Att celler börjar växa och bilda tumörer kan man se, men tumörerna är bara symtom, inte själva sjukdomen (tror jag i alla fall). Men man kan inte negligera symtomen för det är symtomen som dödar den sjuke (om sjukdomen är allvarlig). Men det enskilda symtomet är inte sjukdomen, det förstår man när det bildas metastaser.
Jag menar att Sverige är tämligen defekt. Vi har en sjukdom som ger ett antal besvärande symtom med potentiell kraft att döda nationen som vi känt den. Ett symtom är skolresultaten, ett annat invandringen, ett tredje är vår oförmåga att effektivt bekämpa skogsbränder och så vidare.
Egentligen hade det varit ganska lätt att börja bekämpa vart och ett av dessa besvärliga symtom, problemen med invandringen till exempel. Först måste man få stopp tillväxten. Det kan gå på några månader bara man vill. Gränser stängs. Ny praxis i regeltillämpningen, till exempel ny tolkning av begreppet asyl, införs.
Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.
Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.
Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.
Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.
Någon gång i somras bestämde sig Elin Ersson för att bli hjälte. Hennes plan gick ut på att ”kapa” ett trafikflygplan, fyllt av förstående västerlänningar och inför rullande mobilkamera rädda en utvisningshotad flykting från en säker död. Vad kunde gå fel?
Man kan säga att ganska mycket gick fel. För det första gjorde hon dålig research. Den man hon försökte rädda visade sig vara en dömd våldsbrottsling som misshandlat kvinnor och barn, och han riskerade inte att dödas, bara flygas till Afghanistan. Människor på sociala medier blev heller inte så glada över att deras skattepengar nu skulle tvingas bekosta ännu en onödig rättsprocess.
För någon vecka sen blev rättsprocessen färdig och Elin dömdes till mildast tänkbara straff, dagsböter på 3 000 kr medan skattebetalarna fick punga ut med migrationsverkets omkostnader på en kvarts miljon, plus rättegångskostnader och advokatarvoden. En av de få som hyllade Elins hjältemod var lägligt nog advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.
När min far var en liten knatte någon gång i början av 1930-talet hände det sig en dag att den enkla lantbrukarfamiljen Larsson fick finbesök av en av landets morgontidningar. Barnen fick lov att kamma sig och tvätta öronen och ta på sig finaste stassen inför besöket, och när farfar och farmor hade svarat på reporterns frågor var det dags för barnen och deras föräldrar att ställa upp sig för fotografen.
Helt lätt lär det inte ha varit att få med alla femton barnen på en och samma bild, men till sist gick det. Och rubriken i tidningen löd som följer: ”En familj i Alva Myrdals smak”, varpå följde en text som entusiastiskt hyllade den stora familjen och de femton ”lintottarna”. (Det sistnämnda var lite fejk news faktiskt. Lintottarna var i själva verket snarast rödlätta. Men bilden var svartvit, så vem kunde veta?)
Anledningen till tidningsreportaget och rubriken kan vara svår att förstå idag, många decennier senare, men då var det glasklart för alla och envar som var en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Svenskarne skulle nämligen föröka sig, var tanken, och när någon nitisk reporter lyckades luska ut att det på en liten gård i Värmlands bergslag fanns en familj på sjutton personer var steget inte långt till ett reportage om dessa förebilder för det framväxande folkhemmet.
På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.
Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.
Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:
I ett beslut från den 18 februari fäller Granskningsnämnden för radio och TV SVT för det avståndstagande mot ett uttalande av SD:s partiledare Jimmie Åkesson som gjordes i slutdebatten inför valet i september 2018. Yttrandet rörde hans syn på svårigheterna för invandrare att få jobb och integreras i Sverige. Senare i programmet tog SVT i ett svepande uttalande avstånd från Åkessons inlägg och menade att det var ”grovt generaliserande och att SVT tar avstånd från det”. Enligt Granskningsnämndens beslut fälls programmet då det strider mot kravet på opartiskhet. Nämnden menar även att SVT:s fördömande av Åkessons inlägg riskerade att framstå som ett politiskt ställningstagande.
Vad var det då för upprörande påstående som Åkesson hade gjort enligt SVT? Jo i den del av debatten som rörde integrationen av invandrare hade han bland annat sagt följande:
”Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar. För att de inte passar in i Sverige. Och det är klart, att då är det svårt att få jobb”. Innan han hunnit avsluta sitt resonemang avbröts han av Annie Lööf som protesterade mot det sätt på vilket han uttryckt sig. Och senare kom som nämnts också SVT att ta avstånd från vad Åkesson sagt.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/2) pratar jag med Egor Putilov, journalist på alternativmediasajten Samhällsnytt. Vi pratar om den pågående kraftmätningen mellan gammelmedia och alternativmedia. Ett sätt för gammelmedia att bekämpa de nya medierna är att undergräva deras trovärdighet. I detta syfte startade tidningen Metro den 13 mars 2014 något som kallas Viralgranskaren.
I sina iver att bekämpa alternativmedier har Viralgranskaren dock gjort samma fel som man beskyller alternativmedierna för och ansträngningen har på så sätt blivit kontraproduktiv. I podden tar jag och Putilov flera exempel.
När Viralgranskaren skulle granska Putilovs rapportering om FN:s nya migrationsramverk Global Compact for Migration presenterade man som ”experter” en flyktingjurist från Amnesty och en person från ”Centrum för global migration”.
Vid sidan om Viralgranskaren diskuterat jag och Putilov också detta migrationsramverk, som den svenska regeringen skrev på i december förra året, och dess betydelse för Sverige. I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.
I det informationsblad som Uppsalas klimatstrejkare delar ut framgår det bland annat att
Vår uppgift är att påverka politiker, beslutsfattare och företag, så att de bemöter klimatfrågan med reella krafttag och tar den kris som vi står inför på allvar.
Det råder som synes inget fel på engagemanget. Oron är verklig. Det man kan undra över är bland annat ”reella krafttag”. Vad innebär det? Lite längre fram i bladet får vi svaret:
För att den här enorma omställningen ska kunna göras krävs det att man utlyser ett globalt undantagstillstånd. Klimatkrisen måste behandlas som en sådan för att lagar, sanktioner, regleringar och ransoneringar ska kunna träda i kraft så snart som möjligt.
Här har man verkligen bränt av det tunga artilleriet: ”globalt undantagstillstånd”. Tydligen är det önskvärt med något slags diktatur för att lösa ”klimatkrisen”. Logiken tycks vara att politiker kan styra jordens klimat. Hur skulle det i så fall gå till?
En elvaårig flicka i Argentina nekades abort efter en våldtäkt, trots att abortlagen gav henne rätt, skriver The Guardian. 23 veckor in i graviditeten tvingades hon att genomgå kejsarsnitt. Barnet förväntas inte överleva.
DET GODA SAMHÄLLET 