Gästskribent Rasmus Dahlstedt: Varde ljus över skendebatten!

Rasmus Dahlstedt

Teaterkritiker framhåller gärna att det behövs mindre konsensus i åsikter och kritik och dessutom mindre underdånighet i förhållande till teatervärlden. Ändå verkar man blind inför den ideologiska likriktning som karaktäriserar teatern och som man själv bidrar till att upprätthålla. Rasmus Dahlstedt ger sitt bidrag till en aktuell teaterdebatt och uppfordrar kritiken att ta sin uppgift på allvar.

Johan Hilton inleder i DN (14/3) en högintressant diskussion om teaterkritikens uppgift. Jag delar helt och hållet Hiltons uppfattning att det bör vara vattentäta skott mellan teatern och kritiken.
Vi är också överens om att kritiken blivit allt artigare för att inte säga underdånigare. Många kritiker sätter glatt högsta betyg på så gott som alla föreställningar och fungerar i praktiken som teatrarnas reklampelare.

Pia Huss föreslår i sin replik i DN (19/3) att kritikernas extrembehov av konsensus kan förklara utvecklingen på teaterkritikområdet. Utan att fullfölja tankegången.

Hanna Nordenhök säger sig i sitt svar till Johan Hilton i Expressen (19/3) överraskas av den ”svala, deskriptiva men mer sällan passionerat uppfordrande teaterkritik som ofta skrivs på svenska kultursidor.” Det går enligt Nordenhök att läsa långa scenrecensioner där skribenten inte med en enda mening exponerar sin egen blick. Jag har emellertid sett prov på både deskription och passion. Vid åsynen av en föregivet angelägen föreställning tycks i anmälaren en lysten blick kunna uppbådas. Mitt senaste vittnesmål om detta avgavs på Ledarsidorna den 3 juni 2018.

Kan det vara så att den likriktning och brist på åsiktsmångfald som präglar såväl institutionsteatern som tidningarnas teaterredaktioner lägger hinder i vägen för en fungerande teaterkritik?

Med risk för att framstå som en vit kränkt man som dessutom gör sig skyldig till anekdotisk bevisföring ber jag att få ge följande exempel:

Hösten 2018 spelade jag själv Julian Assange i monologen ”Visselblåsaren” av Jens Ganman på Teaterstudio Lederman, en källarteater i Stockholm. Jag är således väl införstådd med de ekonomiska villkor Johan Hilton anför. Som den första svenska föreställningen med Assange som tema skulle man kunna argumentera för högt nyhetsvärde och behov av bevakning av en teaterkritiker. Trots att det blev en publikframgång, spelperioden förlängdes två gånger, infann sig ingen av de fyra stora Stockholmstidningarnas recensenter.

När föreställningen ”Den babyloniska skökan och andra dåliga kvinnor” i mars 2019 har premiär på Moment:teater i Gubbängen är uppslutningen från kritikerna hundraprocentig. Bedömare från DN, SVD, Aftonbladet och Expressen verkar tämligen överens om att detta är något alldeles extra. Superlativerna haglar. Då jag ser föreställningen själv och har många invändningar tycker jag mig kunna slå fast att det moraliska imperativet åter trumfar det estetiska. Maria Edströms avslutning i Expressen (4/3) där hon konstaterar att en kväll i Moments ”skökas” sällskap känns som starten för en nydanande och odogmatisk feministisk befrielserörelse får mig att undra om hon legat och sovit under sin kritikerstol de senaste tio åren.

Journalistiken blir alltmer aktivistisk. Teatern alltmer politiserad. Om vi inte kan lita på att kritikerna höjer sig över sina personliga agendor bör vi lägga oss vinn om en diversifierad kritikerkår. En sådan kan inte bara bestå av vänsterliberala, genusnyfikna, klimatångestridna, intersektionellt orienterade feminister. När värdegrundscertifierade föreställningar recenseras välvilligt medan mer moraliskt tvivelaktiga uppsättningar klandras alternativt inte bevakas blir teaterkritiken irrelevant.

Leif Zern fullständigar i DN (26/3) med sitt svaromål kritikerfyrklövern. Hans påpekande, att det för en teaterkritiker som vill bli älskad finns en särskild plats reserverad i helvetets nedersta krets, är intressant. Dessvärre är dagens kritiker förmodligen i allmänhet såpass gudlösa att infernohotet inte skrämmer över hövan. Jag befarar att Zern också överskattar idealiteten i kritikerskrået. Sanningssökandet lär underordnas konsensussökandet så länge det för den som rättar in sig i ledet finns en plats reserverad vid honnörsbordet på kändisbanketten.

Intressant nog skulle man kunna se utvecklingen av denna debatt om teaterkritikens artighet som en gestaltning av problemet. Hanna Nordenhök säger sig bli ”lycklig” av att läsa Johan Hiltons krönika. Pia Huss sympatiska inlägg skapar inte heller någon friktion. Leif Zern vidgar och vänder på perspektiven, bibehållande politessen. Det blir ett belevat samtal. Debatten uteblir.

Karin Olsson efterfrågade redan den 30 oktober 2016 i Expressen nya tankar och kritikertalanger. I teateretablissemangets finrum låter dessa ännu vänta på sig. Den som inte har rätt locktoner i sin vissla blåser förgäves. Och på andra sidan den ljudisolerade redaktionsväggen kanske larmsignalen ljuder med en knappt hörbar summerton. Försumbar.

Vän av ordning frågar sig möjligen varför denna text skrivs som ett separat inlägg och inte blir en replik i DN. Av det enkla skälet att Johan Hilton avböjde att publicera den. Hilton förefaller, när det kommer till kritan, i debatten om teaterkritiken inte se ett företag av högsta vikt och flykt. Spelet för galleriet fortsätter.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare.

38 reaktioner på ”Gästskribent Rasmus Dahlstedt: Varde ljus över skendebatten!

  1. SCANDINAVIAN4EVER skriver:

    ”Kritikernas behov av konsensus ”…..jodå, bilen går bra!!….och LADORNA ÄR FYLLDA TILL BRISTNINGSGRÄNSEN! :/

    Mvh …. nej!,,,,den startar inte ens!

    Gilla

    • Birgith.Andersson skriver:

      Av bo.a den anledning du nämnde har jag gått ut som medlem i KARIL dess ebjudande tyckte jag höll en låg kvalitet. Inte tar man tagit emot nya idéer utan allt ska tillhöra Riksteatern. Fy katten för toppstyrning
      Birgith Andersson

      Gilla

  2. Aurora skriver:

    Eftersom teaterscenen i Sverige har utvecklats till en regelrätt vänsterpolitisk megafon med medias kulturredaktioner som ser sin uppgift att ägna sig åt agendapolitisk propagandajournalistik så är det årtionden sedan jag gav en enda krona till vare sig teater, museum eller konsert.

    Gillad av 9 personer

  3. Lars Strömberg skriver:

    Jag passar på att kasta in en lite annan synpunkt på kritikerskrået, nämligen balansen mellan kritikern och konstverket. Min reflexion är allmän och gäller oavsett vad slags konstverk det handlar om.
    På något obehagligt sätt så känns det som att kritikern utnyttjar verket för sin egen vinning. Jag kan ha fel, men när jag lyssnar på P1 kultur och Kulturnytt så slås jag av både tonfall och ord-ekvilibristik. Kritikern tycks vilja skapa SITT EGET konstverk av det verk som vederbörande skall recensera.
    Kritikern tycks mig utnyttja andras skapelser för egen vinning. Kritikern ”klättrar upp på toppen av statyn” eller ”ställer sig framför målningen”, och gör sig själv till huvudperson.
    En parasit på ett sätt. Kanske inte alls illasinnad och möjligen omedveten om denna relation.
    Jag fick återberättat följande en gång: Två personer stod på en vernissage och orerade framför en målning av Paul Klee. De analyserade, vred och vände och drog slutsatser kring motiv och färgskala. Klee befann sig i lokalen och råkade höra samtalet. När oratörerna var klara stegade Klee fram till dem och sade: Jag målade sådär bara för att jag tyckte att det blev snyggt.

    Gillad av 8 personer

  4. Marjaibaeck skriver:

    Det har väl blivit med teaterrescensioner som med ledarsidor , man måste kunna sin kremlologi för att kunna utläsa något av värde i dem. Om man ska bekväma sig till teatern är det viktigt att det är svårt att få biljetter. Om man är skådespelare ska man inte läsa rescensioner överhuvudtaget utan arbeta på att bli en bättre,mer välartikulerad skådespelare.

    Gillad av 1 person

  5. Aha skriver:

    En kulturrecension, ett ämnesval på en kultursida, ett kulturinslag i public service är en av de mest förutsägbara företeelserna när det gäller innehåll, framställning och perspektiv. Sektorn framställer sig gärna som samhällets avantgarde så kontrasten mellan egenupplevd och verklig framtoning är enorm.

    Mångkultur är en farlig brygd. Det framgår av de många konflikter som äger rum på vår jord. Att kultursektorn då skulle framställa en teater eller en film som problematiserar mångkultur är ändå lika med noll. Samma sak om att ge den vita mannen cred för hans insats.

    I ett halvsekel har kultursektorns vänsterkonservatism plågat västerlandet.

    Gillad av 3 personer

    • Jaxel skriver:

      Precis som du skriver är skillnaden mellan självbild och verkligheten enorm inom kultursektorn. Man anser sig vara kreativa självständigt tänkande individer med hög integritet. I alla fall har jag fått det intrycket.

      Vad säger då metoo om verkigjeten. Idag hyllas metoo mer eller mindre unisont. Samtidigt måste ju det mesta som berättas i ämnet från teatersektorn ha varit mer eller mindre allmänt känt i densamma.

      Varför sa ingen någonting då – för ett par år sedan?

      I själva verket tycks självständighet och integritet vara en bristvara i sagda sektor.

      Inte bara där för övrigt, men frågan är om inte teatern tar priset när det gäller skillnad mellan verkligheten och självbild.

      Gilla

  6. Göran Holmström skriver:

    Rasmus välkommen till den verklighet som dom flesta normala få uppleva i detta korrupta land. Nämligen att en talang eller förmåga betyder inte ett skit, utan ens öde och framgång kommer sig av förmågan att ljuga och spela med!
    Särskilt framgångsrik kan man bli om man är villig att betala det högsta priset, ge upp sin integritet och själ. Då liggs Sverige öppet och redo att plundras,
    Även en ytterst medelmåttig sosse kan bli miljonär på skattemedel om bara,”Rätt” värdegrund anammas och sprids, även i den privata sfären har infektionen spritts ,en medelmåttig kvinna eller en nysvensk värderas högre än en högpresterande vit medelålders man. Ja jag vet att det finns både kvinnor och nyanlända som kan prestera extremt bra med, men min poäng är att måttstockarna är fullständigt skeva och gynnar absolut inte dom bästa alla gånger.
    Livet är orättvist i synnerhet i Sverige!

    Gillad av 9 personer

  7. Dnam eksnad skriver:

    Jag välkomnar Rasmus varmt på dessa sidor, men jag måste erkänna att jag inte förmår läsa dessa djupdykningar i tidens vansinne, jag har lämnat det bakom mig. Personligen så hoppar jag nästan alltid över introduktioner till stora verk och dyker rätt in i det själv, kanske ett misstag, det kan bli svårt att ta till sig om man inte har en guide, men om man först läser guiden ja då försvinner en del av upplevelsen.

    Jag avfärdar de flesta av vår tids officiella sanningar och jag gissar att hela det kulturliv som nu finns kommer att glömmas bort, inget av varaktigt värde produceras, därför så blir ju kritikerns roll i detta ganska patetisk. Eftersom kulturen är det område som borde vara mest kritiskt till vår tid, men istället ägnar sig åt vad som kan liknas vid att bara måla det ena kommunistiska plakatet med knuten näve efter det andra åt makten, så är det fullständigt ointressant. Har man sett ett plakat så har man sett alla. Kritikerns roll blir att bedöma den politiska korrektheten i varje verk. Jag hade sökt mig ett annat värv.

    Jag har dragit mig tillbaks från att följa svensk media och kultur och slösar inte min tid på att följa vansinnigheterna. Jag tycker lite synd om Rasmus som måste vada i denna dy, vissa av hans ordvändningar är dessa ständiga nickar åt pk-ism och socialism, som om dessa har något moraliskt värde alls och inte är ondska rakt av som man visst aldrig kommer ifrån, eller ännu inte iallafall. Jag rekommenderar eremitens liv, att avskärma sig, och i mitt fall så har det producerats så mycket bra kultur historiskt, och i andra kulturer, så att det fyller min livstid. Man kan åka och se Ringen en hel vecka eller läsa alla Hemingways brev i flera band. Skall jag nödvändigtvis läsa OM kultur så läser jag Scruton.

    Gillad av 11 personer

    • Elisabeth skriver:

      Danske mand, det ligger mycket i det du säger. Jag är också ointresserad/uttråkad/irriterad av det som erbjuds idag . Jag gäspar åt rådande ideologiska likriktning och ”värdegrunds”-certifiering och återupptäcker det som skrevs eller framställdes under tidigare decennier och sekler. Min familj har byggt upp ett fint bibliotek med klassisk litteratur till exempel. En stor källa till glädje och stimulans.

      Gillad av 7 personer

    • Fredrik Östman skriver:

      Men du är inte ensam i världen. Du påverkas av vad andra gör och tittar på och tycker och tänker. Detta är teaterns uppgift. Den är en stark övertygande kraft i samhället. Har vi råd att släppa den till fienden som vi har gjort?

      Att Jens Ganman skriver skådespel som Rasmus Dahlstedt spelar för fulla hus (eller kammare) är ju alldeles utmärkt. Även om du och jag betraktar Ganman som en gammal vänsterkuf som har en lång väg att vandra åt höger till verklig vishet. Genom att resten av kulturvärlden ligger så långt ut åt vänster i ondskans träsk är Ganman genom att ändå vägra att lämna den sista tuvan av fast mark under fötterna en kraft som drager åt rätt håll, som kan rädda vilsna själar, och teaterns dragkraft är många storleksordningar starkare än en kommentators på en blogg.

      Vi behöver riktig högerteater, komplett med terrorangrepp, blockad, bojkott och annan uppmärksamhet från Ondskan. Vi måste taga upp kampen. Som Martin Sellner.

      Gillad av 11 personer

    • Ga Ort skriver:

      ”…hela det kulturliv som nu finns kommer att glömmas bort, inget av varaktigt värde produceras, därför så blir ju kritikerns roll i detta ganska patetisk.”
      Så sant.
      Vad är konst? För mig handlar det om att konst ska bryta ramar, ställa frågor, vara kritisk, sätta myror i huvet på folk. Därför blir konst som är PK inte till sann konst.

      Gillad av 2 personer

      • Göran Holmström skriver:

        Håller med konst ska sätta igång hjärnan. Konst behöver inte vara vacker eller fin, visst det är ju trevligt när det är så. Men sann konst öppnar sinnena på ett eller annat vis.
        Tyvärr så lever vi i en tid då folks varken tänker eller reflekterar.
        Detta leder till usel konst som jag ser det, Billgren är ett sådant exempel, han lade fokus på att synas, som målare är han som bäst medioker,
        Van Goghs rökande döskalle stilleben är just ett exempel på intelligent konst.
        Det finns bättre stilleben, men hans var banbrytande någonstans mitten 1800 så gjorde han ett verk som är mer något för vår tid.
        Hieronymus Bosch är en sådan konstnär visionär och före sin tid.
        Förlåt utläggningen, men är starkt passionerad över just konst.
        Citerar Leonardo Da Vinci på detta,” Den person som lever sina passioner fullt ut är den som lyser klarast och värd att studera”
        Mvh Göran.

        Gilla

      • Ga Ort skriver:

        Svar till Fredriks fråga ”Skall inte konst vara vacker?”
        Den får gärna vara vacker också. Men ett estetiserande konstideal tillhör historien.
        Antar att du håller med om att Lars Vilks rondellhundar är konst? Men vackra är de inte.

        Gilla

  8. Lorentz Brydolf skriver:

    Efter att ha lyssnat på söndagsintervjun i P1 med svensk teaters onelinergubbe nummer ett, Kjell Bergqvist, kan jag bara skriva under, Rasmus. En flamsande Bergqvist som skrattar fånigt efter varje lättviktig mening han själv uttalar och som dessutom presenteras med det uttjatade epitetet folkkär, säger väl allt. Ernman/Schyffert/Bergkvist-vänstern äger kulturjournalisterna/teaterrecensenterna.

    Gillad av 8 personer

  9. gmiksche skriver:

    Vad ska man säga om Rasmus Dahlstedts inlaga? Jag förundras över att han är skådespelare. Han är ju författare för tusan som slår både tanke- och formuleringsmässigt med hästlängder den goja som erbjuds på de s k kultursidorna, d v s de professionella kulturskribenternas sidor för inbördes beundrande. (Nu vill jag inte avfärda alla som får möjlighet att yttra sig på dessa sidor som klantskallar, men det är en klar majoritet av klantskallar som skriver där).

    Gillad av 11 personer

  10. Sven skriver:

    Individuellt, bojkotta svenska teaterforestallningar, de ar alla komnunistiska Trojaner I mer eller minder forkladd form. Kollektivt, rosta for att fa bort allt statlikt stod till vansteraktiviteter.

    Man kan fraga sig vad svensk kulturpolitik ytterst syftar till

    Sven

    Gillad av 2 personer

    • gmiksche skriver:

      Tycker du inte att det vore värt att ha sett någon eller några föreställningar där RD varit med? Tyvärr har jag missat samtliga (jag drar mig i allmänhet för att ta mig in till Kungliga huvudstaden). Men jag ska bättra mig.

      Gillad av 1 person

  11. Yvonne Rosenthal skriver:

    Till vilken glädje pågår det som nu pågår? Vem är man till för? Inte för mig. Det är etter värre än på 70-talet. Skådespelare och inte minst skådespelerskor lever farligt , de kan med lätthet bytas ut mot riksdagsledamöter och professionella politiska aktivister. Kritikerna kanske skulle kunna fortsätta med att skriva på som vanligt eller så ersätts de av ledarskribenter och statsvetare.

    Gillad av 1 person

  12. p kohlin skriver:

    Tack Rasmus men har aldrig förstått varför kulturkritiker överhuvud behövs, konstverk i alla dess former ska tala för sig själva: Dessa kritiker följer opinionsvindar och funkar som styrmedel, kolla det eller inte det konstverket.

    Gillad av 1 person

  13. Erik Björn-Rasmussen skriver:

    Tack Rasmus!
    Ett arketypiskt exempel ur kulturhistorien kan du ta del av på bio. Gå och se van Gogh. Filmen gjorde djupa intryck i min själ.

    Gillad av 2 personer

  14. Micke skriver:

    Ska vi uppfostras att tänka rätt med kultur? Under 1800-talet så kritiserade vänstern och kanske framförallt anarkisterna den då femåriga skolan (fr.o.m. 1842 i Sverige) för att uppfostra oss att tänka rätt. Skolan skulle uppfostra oss att bli duktiga och välartade medborgare.
    Då kom kritiken från liberaler och vänstern på att makten ville forma oss alla.

    Gilla

  15. phnordin skriver:

    Rasmus skriver fantastiskt bra. Härligt läsa en inlaga där du tar upp kampen mot det vänsterdominerade kulturskrået eller snarare det likriktade kulturetablissemanget. Var kultur måste kunna leva ut alla sina schatteringar utan rädsla.

    Gilla

  16. Rolf Wasén skriver:

    Jag hade nöjet att besöka huvudstaden och Vasastaden en vacker sommardag. Tillsammans med min vän Birgith som själv spelat i produktioner som Hemsöborna och Spanska Flugan. Efter en timma på en av Vasastadens ute-restauranger letade vi oss ner till underjorden i Ledermans studio. Där bjöds vi på trevligt mottagande och en magisk föreställning av Rasmus och Jens. Undergroundteater i Sverige – äntligen! Birgith var lyrisk och ville ha pjäsen till Linköping. Men inte gick det.

    I Polen fanns sådan teater under kommunisttiden. Såg den mäktigt anti-totalitära ”Witkacy” om Witkiewicz. Faktiskt i Kulturpalatset mitt i Warszawa! I Krakow drev man hejdlöst, fräckt och roligt med PK-tänkandet. I Kabaret Piwnica pod Baranami (Cabaret the Cellar under the Rams) vid gamla marknadsplatsen. Som Ledermans studio underground i dubbel bemärkelse. Visst togs ägaren Peter in för förhör ibland, men det var aldrig tal om aktioner för att stänga stället (som man skulle kunna tänka sig i dagens Sverige). Ynglingen Artur Gromczakiewicz som tog mig till kabarén fick påbackning från säkerhetspolisen. Inte ett lämpligt ställe att ta en utlänning till, fick han höra. Men inte saboterades hans karriär. Han blev sedermera en framstående filolog med datorteknik som analysmedel. (filologi betraktar språkets kulturhistoriska rötter).

    Så mer avantgarde och underground i Sverige – gärna med Rasmus och de svenska politiska komikerna! En dag kanske till och med på vår nationalscen, där ju Bergman visst har spelat Strindbergs gäcklande ”Drömspelet”. Fast det kan ju bli absurd teater på riktigt!

    Gillad av 1 person

  17. Karin K skriver:

    Vilken fantastisk begåvning Rasmus D är! Att vara så bra både på att formulera egna texter och att gestalta andras skrivna ord!
    Kan inte annat än beundra den mannen! Läser och ser gärna mer av honom!
    Synd att det inte finns TV-teater som förr, hade varit så roligt se Rasmus i någon klassisk roll. Något av Strindberg t ex.

    Tänk om man kunde crowdfunda teater som visades på internet, så vi som bor i landet också fick se!

    Hjärtliga hälsningar från äldre kulturtörstande kvinna på landet. Saknar teater här, och skulle vilja se mer svensk klassisk teater via tv eller Youtube, på vårt vackra svenska språk.

    Gilla

    • Rolf Wasén skriver:

      Birgith Andersson i Linköping tycker som Du. Kanske Du skulle kontakta henne? På Facebook eller Messenger. Vi åkte faktiskt upp till Stockholm och såg Rasmus lysande föreställning. Men han har även spelat Hean i Fröken Julie.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.