Bitte Assarmo: Vem talar någonsin om Bonnies och Clydes offer?

Bitte AssarmoJag har just sett en ny film på Netflix, The Highwaymen med Kevin Costner och Woody Harrelson i huvudrollerna. Filmen handlar om de två före detta Texas Rangers som till sist lyckades ta fast den ökända mördarduon Bonnie och Clyde. Och till skillnad från i stort sett alla andra filmer som gjorts om mördarduon fokuserade denna enbart på jakten. Bonnie och Clyde själva var välsignat anonyma under de dryga två timmar som filmen varade.

Jag säger välsignat, därför att det är så jag känner. Jag har varit trött på Bonnie och Clyde och det rosafärgade kultskimret kring deras personer längre än jag kan minnas, och jag har aldrig haft någon förståelse för att människor som mördar överhuvudtaget hyllas som hjältar. Men Bonnie och Clyde har blivit ett begrepp, ett slags antihjältar som jämförts med Robin Hood och som hyllats av både medier och privatpersoner.

Svenska filmrecensenter, liksom många amerikanska, retar sig på John Lee Hancocks film, där Frank Hamer och Maney Gault står i fokus och där Bonnie och Clyde är ansiktslösa mördare med mörka själar. De tycks sakna rock n roll-generationens Bonnie och Clyde; sexiga paret Warren Beatty och Faye Dunaway i Arthur Penns rulle från 1967 med den publikfriande taglinen: “They’re young … they’re in love … and they kill people”. En recensent var mäkta förnärmad över att filmens hjältar var ”två griniga gubbar” och inte mördarna själva. Mördare är fräscha, fräcka, coola. Poliser är det inte.

Själv tyckte jag att det var just det som var en stor del av filmens behållning – att den inte idoliserade brottslingarna. Vi har redan sett den ena sidan av myntet – åtskilliga gånger. Nu fick vi se den andra. Eftersom livet inte är svartvitt är det rimligt att anta att vare sig Penns hyllning av mördarna, eller John Lee Hancocks sågning av dem, är helt med sanningen överensstämmande. Men så är det ju med all film, även om det tydligen finns recensenter som har svårt med nyanserna.

Så vilka var Bonnie Parker och Clyde Barrow? Tja, de var i alla fall inga hjältar, såvida man nu inte tycker det är hjältemodigt att mörda både poliser och civila i jakten på snabba cash. Under brottskarriären, mellan 1932 och 1934, gjorde de sig skyldiga till otaliga rån och kidnappningar samt minst 12 mord. När de till sist åkte fast skedde det genom ett samarbete mellan lokal polis och Frank Hamer och Maney Gault, de två före detta Texas Rangers-poliser som Texas guvernör Miriam ”Ma” Ferguson gett särskilt tillstånd att förfölja och lokalisera brottslingarna.

I depressionens USA omgavs Bonnie och Clyde av ett romantiskt skimmer. De var unga, vilda och förälskade – och att de rånade banker sågs av många som hjältemodigt, eftersom många banker slutat förlänga lån då de hotades av konkurs. Men lika många avskydde dem och var livrädda för dem. När det kom till allmänhetens kännedom att paret skjutits i en eldstrid delade det landet i två läger. Vissa fattade agg till polisen, och menade att Hamer och Gault hade arrangerat ett fult bakhåll för Bonnie och Clyde. Andra menade att det var enda sättet att ta duon, som hänsynslöst skjutit sig igenom åtskilliga vägspärrar under sin mordorgie.

Svenska recensenters reaktioner på The Highwaymen är symtomatisk för hur de svenska makthavarna – och dit räknar jag journalisterna på de stora mediehusen – ser på brottslingar och offer. Mord likställs, särskilt om mördarna är unga, snygga och karismatiska, med uppror mot normerna – i Bonnie och Clydes fall mot det jättedumma och hemska amerikanska samhället – och offren anonymiseras och försvinner i glömskan. Vem pratar någonsin om Bonnies och Clydes offer? Om den 23-årige polisen Holloway Daniel Murphy? Om Eugene C Moore, 30? Om 26-årige Edward Bryan Wheeler? Ingen.

Det kanske är dags att börja göra det. Och inte bara prata om Bonnies och Clydes offer utan om offer överhuvudtaget. En bra början är att sluta romantisera mord och annan brottslighet. Man behöver inte gilla att Bonnie och Clyde sköts ihjäl i ett bakhåll. Och man behöver inte gilla att det görs en film om poliserna som sköt dem. Men man kan banne mig acceptera att en av alla de filmer och serier som gjorts om Bonnie och Clyde sätter fokus på ondskan i deras handlingar istället för att hylla dem som hjältar.

17 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Vem talar någonsin om Bonnies och Clydes offer?

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Det finns en analog aspekt. Efter andra världskrigets slut lyckades man effektivt avromantisera nazismen även om SS-killarna hade Hugo Boss tjusiga och sexiga uniformer. Förintelslägrens industriella mördande var ändå ett steg för långt. Däremot har vänstern inte bara lyckats dölja sina Gulagarkipelager och andra vidrigheter och flera vänsterledare, även de senaste, har haft svårt att inte visa sin beundran för Josef Stalin och Mao. Under 70-talet var de många som sprang omkring och viftade med Maos lilla röda.

    Vänstern hade också sina Bonnie and Clyde som den romantiske hjälten och mördaren Che Guevara med kompisen Castro för att inte nämna det romantiska tyska mördar- och terroristgänget, RAF (Rote Armé Fraktion) mera kända som Baader-Meinhof ligan med massor av coola, karismatiska och spännande mördare. De senare årtiondenas svenska kriminallitteratur har också gjort sitt till för att romantisera vänstervåldet och häckla allt som bara andas konservativa värderingar.

    Gillad av 17 personer

    • Hilding Bengtsson skriver:

      Poliser som gavs fria händer,
      att ge problemet en permanent lösning!

      Skadedjur gullar man inte med?

      Kunde med fördel appliceras på IS…
      Då slapp vi slänga otaliga Miljarder i sjön, på återvändarna!

      I SÄPO-bevakning dygnet runt o på livslång terapi…

      Att de kan återanpassas till att bli nyttiga samhällsmedborgare,
      det är väl bara en naiv förhoppning?

      Gillad av 1 person

  2. Dnam eksnad skriver:

    För att ha ett fungerande demokratiskt system så krävs att alla förstår sin plats i det, en vanlig, inte så intelligent och inte så bildad väljare måste ta sitt ansvar att göra så gott man kan i att sätta sig in i tidens frågor, men ännu viktigare, måste inse sina begränsningar, att man inte vet nog om omständigheter eller utfall för att egentligen vara 100% övertygade om något komplext. Aktivister tenderar att vara motsatsen till detta. En bankman vet inte hur man bygger transformatorstationer eller tillverkar optiska fibrer, men idag så har vi ekvivalenter till bankmän som är aktivister rörande transformatorstationers utformning och hur man sammanfogar optiska fibrer. Till och med barn skall nu lyssnas på i komplexa frågor. Vem tjänar på att okunskap upphöjs till norm, jo etablissemanget, politikerna. Så om vanligt folk inte uppfyller sin del av ansvaret så är det än värre inom etablissemanget som har det verkliga incitamentet för att vidskepelse och okunskap skall råda, man kan gå hit och få alla och tro på det, etanol och diesel är bäst, sedan kan man gå dit och beskatta hela rasket. Vanligt folk håller med vad riktningen än är.

    Följden av denna symbios i okunnighet mellan väljare och deras makthavarna blir att man inte förstår basen i samhället, normen, det som byggts upp under århundraden och årtusenden till ett fungerande system, man förstår inte komplexiteten och att normen och det fungerande behöver ständigt underhåll, man tar allt man har för givet, man förstår inte transformatorstationer, eller hur svårt det är att underhålla 2000 generatorer i toppen på 50 meter höga vindkraftverk jämfört med två gigantiska generatorer i Barsebäck. Det man får är ett samhälle i förfall, tekniskt självklart, eftersom de okunniga politikerna uppmuntrar alla politiskt påverkbara yrken, som hållbarhetsansvarig, jämställdhetskonsult eller genusvetare, men glömmer bort att det behövs poliser, sjuksköterskor, och ingenjörer, men också moraliskt och kulturellt.

    Den jag bäst tycker uttrycker att normen måste försvaras, det man har, kulturen och grannskapet och landet man bor i, är Roger Scruton, man kan inte ta det man älskar för givet.
    Nästan allt han skriver handlar till dels om detta, boken ”How to be a convervative” är ett exempel. Istället för att normen och det vi älskar försvaras så har vi kommit att styras överallt av de som drivs av hat och förstörelselusta, de har inga kunskaper om varför det vi har fungerar, kulturellt eller tekniskt eller på något annat vis, men ändå, eller just därför, har de hybris och tror att de kan riva allt och bygga nytt. Det enda vi ser är ruinerna, det kulturella sönderfallet, skivade dalahästar och gängvåldtäkter. Vi styrs av hatarna, de som inget kan.

    Blir man hatisk av att vara vänster eller blir man vänster för att man är hatisk?

    Gillad av 8 personer

    • olle reimers skriver:

      På den sista frågan vill jag svara att den hatiska vänstern kan likställas med barnen till ”IS-krigarna” som med alla största sannolikhet är förlorade för alltid om de passerat treårsåldern och därvid befunnit sig i IS-miljön.

      Särskilt i Norrbotten har det frodats ett samhällshat som slagit i rot i de barna som sedan blivit de politiker som skapat mångkulturen, Homo sovieticus och andra döliga skador på samhällskroppen.

      Jag såg en debatt från Birmingham University häromdagen med Jonathan Haidt och en judisk filosof å den ena sidan och två yngre akademiker å den andra, där det mycket tydligt framgick att dessa båda ynge hade sin utgångspunkt i att de grupper de själva primärt representerar och att dessa var förtryckta vid universiteten och att man liksom måste börja dagen där.

      Det Haidt och hans kollega försökte säga var att det inte kan finnas en bättre plats för en bra diskussion än universitetsmiljön och (underförstått) att alternativet är våld, så varför inte ta tillvara den möjlighet till diskussion som erbjuds. så långt kom inte diskussionen. Ett memento för oss ”priviligierade” är givetvis att dessa gruppers synsätt är en realitet och att det finns ett inneboende hat mot oss på den rpiviligierade sidan som vi måste förhålla oss till.

      Eftersom vi vet vad våld åstadkommer i form av oåterkalleliga aktioner kan vi inte bara ondgöra oss över detta hat. Vi kanske helt enkelt måste vara villiga att ställa oss mitt på gatan och utsätta oss för de hatiska angreppen utan att hata själva. Kanske kan vi då få en dialog att fungera; kanske inte.

      Gilla

  3. Dnam eksnad skriver:

    Jag gillar annars Clint Eastwoods filmer, de har ett starkt arketypiskt drag, High Plains Drifter eller Unforgiven eller Gran Torino. Det första steget är att skurkarna inte är goda, detta har jag alltid förstått, jag har aldrig varit infekterad av vänsterns gift, det betyder inte att man inte kan identifiera sig med kampen i sig självt. Jag tror att skurkarna var onda och det fanns de som var goda var sjävklart för många i min generation, men jag kände nog inga socialdemokrater, jag har alltid undrar om de som är vänster hejade på Sing-Sing piraterna istället för Fantomen, Lex Luthor istället för Stålmannen? Är detta problemet, att vi har fått politiker som rent fysiskt liknar skurkarna, Reinfeldt. Morgan Johansson och de andra de hämnas för att de liknar Lex Luthor, inte Stålmannen.

    Nå, i Clintans bättre filmer så är skurkarna inte goda, man förstår att målet är att de skall bort, om de dör eller lever är sekundärt, bort skall de. Mera intressant är att hjälten ofta inte har privilegiet att vara alltigenom god, det onda måste bort och folk kommer ikläm, hjälten träder in och tar bort det onda men många skadas på vägen, och ingen firar honom när han är klar. Detta är tesen i Victor Davis Hansons bok ”Saviour Generals” där han lyfter fram udda figurer ur militärhistorien som vann slag eller krig, men gjorde det med krigets moral, inte fredens. Ibland finns inga goda lösningar, där är vi idag, dit har etablissemanget lett oss. De som tror på goda lösningar idag drömmer.

    Jag rekommenderar scenen när William Munny skjuter den i stort sett oskyldiga killen i magen som bara var vän med cowboyen med liten snopp. Ett liknande fall med liten snopp utspelade sig visst nyligen i Österrike, kvinnan blev mördad för sitt skratt.

    Gillad av 8 personer

    • Fredrik Östman skriver:

      Japaner, japaner! Clintan gick på indiebio på sextiotalet i Los Angeles och såg Kurosawas och andra samurajfilmer. Sergio Leones spaghettivästernfilmer är ofta remakes av dessa. Omvänt är Kurosawas Ran en adaption av King Lear. Det finns en gemensam klassisk bas, som föregår kätteriet och socialismen. Karl Jaspers kallade det Axiellt tänkande.

      Gillad av 1 person

      • Dnam skriver:

        För barn så är Miyazakis filmer mycket bra, miljöerna är fantastiska och ofta en slags idealiserade europeiska landskap eller städer. Jämfört med alla amerikanska alster så lugnar filmerna barnens sinnen.

        Gilla

  4. Göran Holmström skriver:

    Bravo Bitte du sätter fingret på en stor viktig fråga, Moral och etik. väl berättat och skrivet, skulle man sedan utveckla det frågan lite till så, Bonnie och Clyde är ju mordets amatörer endast, visst är det synd om offren inget snack om det.
    Men dom riktiga proffsen på det området, Kommunismen exempelvis där fler hundra miljoner avrättats eller fängslats, till det alla övergrepp, ändå så tar vissa och ser den läran med ett romantiskt skimmer och vaselin insmorda glasögon av bästa monochrome typ, .
    Eller företagsledare, som sitter så högt upp att dom aldrig ser vanligt folk, vars beslut leder till en kemikalie katastrof i en liten by där 5000 dör för att man vill tjäna lite till. Ja exemplen är många, Offren än fler, och ingen pratar om deras lidande eller sörjer värst mycket.
    Vinnarna skriver historien som dom vill, Felet med Bonnie och Clyde var att dom tänkte för småskaligt, hade dom agerat på samma sätt mer storskaligt så hade dom hyllats av andra lika sjuka individer.
    Sagt det förr grupper större än 12 personer blir sjuka.

    Gillad av 6 personer

  5. Kenneth Karlsson skriver:

    Bra Bitte. Tänkte på samma sak när jag såg The Highwaymen, att man medvetet anonymiserade brottslingarna, och inte gjorde dem synliga. Samma metod användes i filmen Utøya 22 Juli, där Breivik bara figurerar som skugga, medan offren är i fokus. Bonny & Clyde var simpla mördare och rånare. Likheter finns med Juha Valjakkala och hans flickvän Marita Routalammi som utförde morden i Åmsele, 1988. Samma typ av psykopater.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.