Efter att regeringen sent omsider – inte i elfte timmen utan snarare i trettonde – lagt fram ett förslag om att det ska bli straffbart att delta i en terrororganisation kommer nästa slag i ansiktet på de svenska medborgarna. Lagrådet underkänner nämligen regeringens förslag då de gör bedömningen att det strider mot den grundlagstadgade föreningsfriheten.

Nu var förstås regeringen så sent ute med förslaget att det ändå knappast skulle ha gjort någon skillnad i nuläget eftersom man aldrig hade för avsikt att tillämpa lagen retroaktivt. De terrorister som anslutit sig till IS skulle alltså aldrig ha drabbats av den, ens om den gick igenom lagrådet.

Ett spel för gallerierna, helt enkelt, och en högst motvillig respons på medborgarnas och skattebetalarnas legitima krav på ordning och reda. Men det hade kunnat vara effektivt i framtiden, för ingen tror väl att IS-terroristerna är de sista i sitt slag.

Nu säger alltså lagrådet nej. Och trots att jag borde vara van vid absurditeter, eftersom jag lever i ett land där det absurda är det nya normativa, är jag förvånad över lagrådets ställningstagande. Det har liksom aldrig fallit mig in att terrorgruppen IS är jämförbar med hembygdsföreningar, syföreningar och idrottsföreningar. Nu vet jag bättre. Grundlagen är alltså tänkt att skydda inte bara rätten att brodera och spela fotboll i grupp – utan även rätten att tortera och mörda i grupp. En sådan högtidsdag för alla de terrorister som redan befinner sig i, eller är på väg tillbaka till, vårt sköna land!

Justitieminister Morgan Johansson säger till Ekot att lagrådets synpunkter väger tungt och att regeringen nu måste analysera det hela för att se om det finns något sätt att komma vidare. Kanske måste man hitta ”andra vägar”, säger han.

Men varför plötsligt denna respekt för lagrådets bedömning? När man ville driva igenom gymnasielagen körde man ju över lagrådet helt och hållet, med resultatet att landets skolor fyllts av vuxna män som fått asyl trots att de inte bara saknar asylskäl utan dessutom i många fall inte ens kan styrka sina identiteter.

Det handlar förstås om den politiska viljan. Viljan att ge 9000 icke asylberättigade afghanska unga vuxna asyl var stark och obändig, alltså slog man dövörat till för lagrådets sågning av gymnasielagen. Centerpartiet stödde förslaget och Annie Lööf förklarade att ”de medmänskliga konsekvenserna kommer att bli alldeles för stora om vi stoppar det”. Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin jublade och förklarade att det var en dag då ”vi humanister” kunde andas ut.

Frågan är då hur det är med viljan att skydda det svenska folket från terrorister. Är den lika stark, den? Känner ”humanisten” Fridolin samma omsorg om de svenska medborgarna som om de asylsökande afghanska männen? Gör Annie Lööf det?

Jag är tveksam. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om regeringen rentav drar en kollektiv suck av lättnad över lagrådets ställningstagande så att de slipper ta i med hårdhandskarna med de islamistiska terrorister som deltagit i folkmord. De har åtminstone inte visat någon nämnvärd ambition att skydda medborgarna från dessa drägg hittills, trots att det är de skattebetalande medborgarna som bär upp hela samhället. Ända sedan de första terroristerna återvände till Sverige har det fokuserats mer på deras rättigheter än på deras skyldigheter.

Jag är helt införstådd med att lagrådet ska tas på allvar. Men folkets väl måste också tas på allvar. Och när lagrådet jämställer terrorgrupper med syföreningar har de tappat all sans och allt förnuft, och måste köras över. För de svenska skattebetalarna är värda bättre – och de ska kunna fortsätta att aktivera sig i sina föreningar utan att jämställas med folkmördare och terrorister.

En ansvarsfull regering måste därför gå i klinch med lagrådet i det här fallet, och starkt ifrågasätta påståendet att terrorgrupper verkligen ska jämställas med vanliga fridsamma föreningar. Och riksdagspartierna måste ställa sig bakom lagen.

Gör de inte det har de med all önskvärd tydlighet visat att de inte bryr sig om den hand som föder dem.