Gästskribent Carl-Henrik Olsson: Observationer av en utlandssvensk på Sverigebesök

Jag bor sedan 13 år i São Paulo och jobbar för ett internationellt företag inom telecom. Eftersom jag är gift med en brasilianska och är lokalanställd har jag kanske kommit in i samhället mer än vanliga svenska expats.

Brasilien är ett otroligt delat samhälle. Beroende på vilket samhällsgrupp man tillhör, det vill säga hur mycket pengar man har, väljer man sjukvård, skola för barn, boende, var man semestrar och så vidare. Den som har god råd väljer privata skolor och sjukhus och boende i inhägnat säkert område. Portvakten i vårt område sitter innanför skottsäker ruta och bilarna går igenom en sluss för att komma in i garaget.

Den som inte har tillräckligt med pengar får hålla till godo med undermålig allmän skola och dåliga offentliga sjukhus med mera. Med pengar kan man avskärma sig från nästan alla problem utom risken att rånas på allmän plats. Den som får ekonomiska bekymmer, till exempel på grund av arbetslöshet, blir förstås av med privilegierna.

Senaste julen tillbringade familjen hos min syster i en välordnad villaförort till Stockholm. Över nyår reste vi till Idre för att barnen skulle få lära sig att åka skidor. När vi senare reste hem till São Paulo, lämnade vi vår äldsta dotter som är 14 år hos min syster för att stanna ett halvår. Dottern ville gå i svensk skola för att förbättra sina kunskaper i svenska och komma närmare den svenska kulturen.

När vi reser på semester inom Brasilien väljer vi en säker plats. Platser blir säkra genom att ligga någonstans där det saknas gangsters i närheten eller genom att de är inhägnade och har vakter. På sådana ställen är semesterfirarna en mycket homogen grupp. Idre kändes precis likadant. Besökarna i Idre är en mycket ”svensk” homogen grupp. Idre ligger ju också långt från problemområden.

När jag tog kontakt med kommunala skolor i Stockholm för min dotters skolgång kunde ingen hjälpa till. Vi hänvisades till en mottagningsenhet för nykomna utomeuropeiska elever. Där skulle dottern först genomgå läkarundersökning och utvärderas.

Mottagningsenheten hade som mål att dottern skulle få börja i någon skola inom en månad. Detta kändes inte bra för mig. Jag ville att hon skulle börja direkt och inte förlora tid. Men framför allt blev jag rädd att hon inte skulle bli placerad i en skola med hög kvalitet på undervisningen. Därför började jag undersöka alternativen. Helt privata skolor är mycket dyra.

De flesta friskolor har hårda regler för hur de får ta in nya elever. Vi hittade dock en bra lösning eftersom min dotter läser på Schweiziska Skolan i São Paulo med undervisning delvis på tyska. Därför blev hon antagen av Tyska Skolan i Stockholm till och med utan kostnad för oss. Men om detta inte fungerat hade det fått bli ett dyrt privat alternativ. Där finns till exempel internatskolor som kanske till följd av den höga kostnaden inte har några köer. Det finns också helt privata skolor som Stockholm International School.

Jag har läst och hört mycket om förändringen av det svenska samhället de senaste tio åren. Skillnaderna är påtagliga om jag jämför med när jag själv gick i skola under åttitalet. Man kan uppenbarligen avskärma sig från problemen redan idag genom att välja boendeområde, skola och plats för semester. Men jag måste erkänna att jag är orolig för min dotter när hon åker hem med buss från någon kvällsaktivitet efter mörkrets inbrott. Kanske borde hon åka taxi hem som hon gör i Brasilien.

Vad jag vill få fram med dessa exempel är att jag tror att Sverige med nuvarande kurs är på väg mot ett samhälle som är lika delat som São Paulo. De som har möjlighet kommer att kunna betala för att isolera sig från problemen och ge sin familj trygghet och sina barn bra utbildning. De kommer att göra det. Jag är säker på att Idre kommer att ha vakter vid infarten till stugområdet om 20 år om utvecklingen fortsätter.

Det gör mig ledsen att Sverige är på väg åt detta hållet. Jag tror mycket på trygghet, en allmän bra skola och sjukvård av hög kvalitet för alla. Det känns dock som om Sverige är på väg mot en tipping point där det är för sent att återskapa det trygga, goda samhället. Kanske måste vi acceptera att Sverige blir ett delat samhälle.

Carl-Henrik Olsson är 45 år, civilingenjör från Chalmers och har en MBA från Handelshögskolan i Göteborg. Har arbetat internationellt inom telekom under mer än 20 år.