I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver kristdemokraterna Ebba Busch och Jakob Forssmed att ”57 procent av biståndstagarna i försörjningsstödet [under 2020 var] arbetsföra” och att ”personer med arbetsförmåga inte bör ha försörjningsstöd”. Det senare är lätt att hålla med om. Men därefter kommer problemen.

Under en utlandsvistelse häromsistens träffade jag en framstående sydeuropeisk journalist med eget teveprogram och allt. Han hade genom åren intervjuat åtskilliga ledande svenska politiker och ställde mig en bekymrad fråga när vi lärt känna varandra lite närmare. ”Är svenska politiker så naiva som det verkar eller driver de med omvärlden?” sa han. Han skrattade och fortsatte: ”Jag önskar jag vore politiker i Sverige. Vem som helst verkar kunna bli det och det ställs inga krav på kunskaper eller prestationer.”

Det vore fel att hävda att världen skulle fungera bättre om politikerna inte gjorde någonting eller inte fanns. Trots allt finns en del angelägna basfunktioner som inte skulle uppstå av sig själva utan måste administreras av något statsliknande organisationsväsende.  Till exempel behövs en statlig vålds- och rättsapparat, det vill säga polis, domstolar och fängelser.

Det kan hända att det civila samhället av egen kraft skulle kunna inrätta system för vattenförsörjning och avlopp i tätorterna men jag tror inte det. Det påstås att folk i Stockholm på sjuttonhundratalet slängde sitt avfall och träck från husfönstren ned på gatorna. Påståendet är kanske en form av förtal mot våra förfäder men någon gång under historien har det inrättats myndigheter för att ansvara för sådana olägenheter.

På senare tid har jag flörtat lite med ett synsätt som jag egentligen inte gillar, nämligen teorierna om att globalistiska intressen som World Economic Forum, Bilderberggruppen och Bill Gates gradvis kommer sparka undan benen för de ofta demokratiskt tillsatta nationella ledarna i olika länder och att ta kontrollen över vad som händer i världen. Till exempel skrev jag ett fantasiscenario om att Ukraina med västerlandets hjälp skulle vinna kriget över Ryssland men att det snarast skulle ge globalisterna ännu mer Lebensraum:

Det förefaller mig oundvikligt att ett segerrusigt västerland representerat av exempelvis Nato, EU, FN och några av de ledande länderna kommer att förvandla sig till en… oerhörd, internationell förmyndarmakt som med tiden och med åtminstone förment goda avsikter kommer att kväsa de friheter som gjort västerlandet till en sådan succé.

När jag på sjuttiotalet bodde i Bissau, huvudstad i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau i Västafrika – bilden visar presidentpalatset – fick jag för första gången i livet bekanta mig med ett begrepp som nu används i svensk energidebatt, nämligen användarflexibilitet. Till exempel kunde det hända att vattnet plötsligt slutade rinna när man stod i duschen och tvättade håret. Det är mycket retligt eftersom man inte vet om det tar en timme eller två veckor innan vattnet skruvas på igen. Så småningom lärde man sig att tillämpa användarflexibilitet även om begreppet då för tiden var okänt. Det gick till så man hade hinkar med reservvatten i duschen, toaletten och köket.

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades ungefär tio miljoner afrikaner som slavar över Atlanten. (En del källor uppger att det vid avfärden pålastades ytterligare två miljoner, lika många som dog under resan.) Den största gruppen hamnade i Brasilien, fem, sex procent i USA och de flesta övriga i Karibien för att jobba där eller vidareexporteras till USA. Det är lätt att begripa orsakerna till denna handel. Det behövdes arbetskraft till de nyupptäckta amerikanska områdena och ursprungsbefolkningen hade ingen lust att underkasta sig de hårda villkor som exempelvis portugiserna erbjöd på sockerplantagerna i norra Brasilien. När man försökte förslava indianerna flydde de lätt tillbaka in i de djupa skogarna där de sedan länge lärt sig att överleva. För de importerade afrikanerna var det svårare. De kände inte landet och när de flydde kom de aldrig särskilt långt utan blev normalt lätt infångade.

Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?