Världsbanken har just kommit med en etthundrasjuttiofemsidig som vanligt ganska tråkig men proffsigt genomförd rapport om det ekonomiska världsläget. Läs den om du tror att världens problem med sådant som inflation och avtagande tillväxt kommer att gå över i närtid.

Sedan Platon och Aristoteles har alla stora filosofer haft teorier om samhället (underligt vore det väl annars med tanke på att samhället är mänsklighetens existensform; människan är ett samhälleligt djur, sa Aristoteles). Fantasifullt lagda tänkare som Sokrates, Marx och Toynbee (och jag) har också utvecklat mer eller mindre trovärdiga teorier om systematiska och därför också begripliga och förutsägbara historiska utvecklingsmönster. Marx idéer om historien som klassernas slagfält och om den benhårda och förutbestämda kampen mellan kapitalister och proletärer är nog den mest kända. (Om du inte minns gick hans tids klasskamp ut på att proletariatet skulle övervinna kapitalistklassen och därefter inrätta ett jordiskt paradis som kallades kommunismen.)

För tjugofem år sedan startade jag en börs för små, unga företag, sådana som sedermera har fått beteckningen ”startups” på svenska. Börsen hette AktieTorget och lever, sedan jag sålde verksamheten, vidare under annat namn på engelska eftersom svenska ord anses töntiga i finansbranschen och för övrigt i nästan hela näringslivet, fråga vilken CHRO (personalchef) som helst så får du höra.

Ett märkvärdigt fenomen som uppstått under de senaste tio åren är att man får påminnelser om man reserverat tid eller plats på en restaurang, en vårdcentral, hos en frisör eller snart sagt vad som helst. Jag tycker illa om det eftersom undertexten till mig som gjort beställningen är att ”vi utgår från att du är en slarver som inte kan hålla ordning på din almanacka och därför skickar vi denna påstötning”. Jag känner mig behandlad som ett dagisbarn och blir därför förolämpad. I förra veckan gjorde jag en lunchbeställning på en restaurang och fick tre sms-påminnelser samt två email med anmodanden om att trycka på en knapp för att bekräfta mottagandet av anmodandena.

Inom de mjuka vetenskaperna dit nationalekonomin får räknas (om den över huvud taget ska räknas som vetenskap) vet man aldrig något säkert eftersom det som verkade säkert igår kan vara tvivelaktigt idag. För ett år sedan förklarade världens ledande nationalekonomer att de inflationstendenser som kunde iakttas var övergående medan prishöjningarna numera knappt anses ha börjat. Du skulle aldrig kliva på ett flygplan som säkerhetstestats av nationalekonomer.

En fråga som nationalekonomin enligt min mening slarvar med är den kanske viktigaste av alla, nämligen hur ekonomisk tillväxt går till, alltså vilka mekanismer och krafter som gör att en del samhällen plötsligt utvecklar ett imponerande välstånd. För att förstå detta och förklara för mig själv skrev jag för tjugofem år sedan följande berättelse som ingen etablerad nationalekonom mig veterligen har tagit på allvar.

Jag blir alltmer tagen av Sokrates enkla formel, som jag åtskilliga gånger har presenterat (exempelvis här och här), nämligen att demokratin är det finaste av alla statsskick eftersom den sätter friheten högre än allt annat och att den så småningom, tråkigt nog, går under av frihetsberusning.

Det kannstöps i media om vilka politiker som vann och vilka som förlorade på det senaste försöket att peta justitieminister Morgan Johansson genom ett misstroendevotum. Jag kan inte se att någon vann. Åkesson, som tog initiativet, och de andra borgerliga partiledarna, som hängde på, står med lång näsa. Nu, när dammet troligen lagt sig, frågar sig medborgarna vad det var för mening med borgarnas putsch. Trodde de verkligen att de skulle bli av med Johansson några månader före valet och vad hade det i så fall gjort för nytta? Justitieministern tjänar dem väl bättre att skrämmas med som aktiv, hotande kraft än som avdankad föredetting.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)