PATRIK ENGELLAU: Allt du behöver veta om världsekonomin

Världsbanken har just kommit med en etthundrasjuttiofemsidig som vanligt ganska tråkig men proffsigt genomförd rapport om det ekonomiska världsläget. Läs den om du tror att världens problem med sådant som inflation och avtagande tillväxt kommer att gå över i närtid.

Världsbanken framhåller två utlösande faktorer till dagens svårigheter: covidpandemin och Ukrainakriget. Precis på vilket sätt pandemin har bidragit till att sätta världsekonomin i gungning framgår inte så tydligt. På ett ställe står det att Kinas långvariga nedstängningar av fabriker och hamnar varit och kommer att vara till skada men det görs inget nummer av att nedstängningarna även i andra länder varit massiva vilket borde ha fått likartade effekter. (Jag misstänker att Världsbanken drar sig för att tala klarspråk; USA är fortfarande den dominerande kraften i banken och om någon stökat till världsekonomin med nedstängningar och sanslösa penningtryckningar i samband med pandemin så är det USA.)

Ukrainakrigets skadeverkningar är naturligtvis enorma även om man bortser från det mänskliga lidande striderna medfört. Banken framhåller särskilt krigets bidrag till inflationen via de minskade leveranserna av mat från Ukraina och energiråvara från Ryssland. (Är jag konspiratorisk om jag påpekar att energipriserna faktiskt steg kraftigt långt före det ryska anfallet vilket president Biden inte vill låtsas om eftersom han, liksom svenska politiker, vill skylla de höga bränslepriserna på Putin i stället för den egna miljöpolitiken? Jag tror inte att Världsbanken skickar sina rapporter på förhandsgranskning till Vita Huset, men i alla fall…)

Banken bedömer att dessa två effekter – plus andra besvär som följer i deras spår – kommer att sänka den globala tillväxt från 5,7 procent förra året till 2,9 procent i år. En fingervisning om vad kriget betytt är att Världsbanken i januari prognosticerade en årstillväxt om 4,1 procent.

Ett ord som förekommer sjuttiofem gånger i rapporten är stagflation. Ordet betecknar ett samhällsekonomiskt tillstånd där stagnation och inflation råder samtidigt, något som inte borde förekomma om ekonomierna betedde sig enligt antagandena i de nationalekonomiska läroböckerna eftersom låg tillväxt bör leda till att priser och löner sjunker snarare än motsatsen. Men nu befarar Världsbanken att världen är på väg in i ett sådant läge och drar därför paralleller till 1970-talet då världen genomlevde ett årtionde av just stagflation. Den gången utlöstes problemet av de prishöjningar som det arabdominerade oljeoligopolet OPEC iscensatte för att öka sina intäkter på oljekonsumenternas, i första hand västvärldens, bekostnad. (Bilden visar den tidens stagflation i aktion.)

Jag vet inte varför Världsbanken ägnar så mycket energi åt att dra paralleller till 1970-talet. En möjlighet är att dess ekonomer och rapportförfattare vill visa sig på styva linan. En annan är att banken vill varna världen för att nu föra samma skadliga politik som länderna gjorde för ett halvsekel sedan. Till exempel satte statsmakterna då – liksom nu i samband med pandemin – igång sedelpressarna vilket ledde till inflation. För att komma till rätta med inflationen införde man priskontroller och prisstopp för exempelvis drivmedel vilket var det dummaste man kunde göra eftersom konstlat låga priser avskräcker alla producenter från att öka produktionen och därmed bidra till att avhjälpa problemen. (När jag lyssnar på president Bidens analys av prishöjningarna på drivmedel hör jag i andanom statliga priskontroller i farans riktning. Presidenten hävdar att de höga bensinpriserna beror på att oljeproducenterna plötsligt blivit girigare än vanligt. Om man som Biden alltså tror att det är marknadsaktörernas personliga känslor snarare än för den enskilde aktören opåverkbara marknadskrafter som bestämmer priserna kan det ligga nära till hands att lagstifta om vad en gallon ska kosta.)

Världsbanken säger vänligt att spärrarna mot en tokig politik numera är starkare än förra gången stagflation hotade. Till exempel har världens riksbanker och finansdepartement lärt sig att sköta sina ekonomier mer sofistikerat än kung Bokassa den förste av Centralafrika klarade av (nej, exemplet är inte Världsbankens utan mitt, men innebörden är densamma). Men det hindrar inte att Världsbanken tycker sig behöva höja ett varningens finger.

När jag läst – skryt, jag menar bläddrat igenom tills jag tror att jag vet vad det står – Världsbankens rapport ser jag plötsligt en jättelik elefant som det inte talas om. Ordet ”environment” förekommer visserligen tjugotre gånger men av dessa hela tjugotvå i lokutioner som ”an environment of tightening global financing conditions”, det vill säga något som inte har ett dugg med klimatpolitik att göra. (Den tjugotredje är en försäkran om att Världsbanken låtit trycka rapporten på certifierat, nästan bara återanvänt papper.)

Det är för mig obegripligt att någon i en seriös analys av världens akuta problem kan underlåta att nämna den påtagliga och överhängande fara som klimatpolitiken och energiomställningen utgör. Om vi har tur slutar Ukrainakriget inom några månader och då slipper Tyskland och andra europeiska länder uppfylla löftet att sluta importera rysk fossilkraft vilket annars troligen hade krossat en stor del av världsdelens industrier och hotat människornas energisäkerhet. Men det räcker inte. Inflationen kommer att fortsätta. Folk kommer inte att ha råd med bensin och mat.

Patrik Engellau