ANDERS LEION: Ballonger 

Den röda ballongen är en poetisk, vacker film från 1956. Kanske är den röda ballongen symbol för en glädje och ett hopp som behövdes i efterkrigstidens Paris. (Hela filmen kan ses på Youtube. Vilka miljöer! Och slangbellor – det är väl förbjudet att visa nuförtiden?). 

Ballonger kan användas som symboler för mycket, också för det som inte är så vackert. De blåses ju upp, ibland så mycket att de spricker. De kan också sluta som skrumpna små russin, slutna om sitt obefintliga innehåll. 

Reinfeldt tillhörde den första kategorin. Han erövrade svenskarna röster och använde dem för en gränslös vision. Han ansåg att alla svenskar skulle omfamna hela världen för att kunna befolka våra djupa skogar med obändiga nybyggare. Dessa skulle skapa ett större och vackrare Sverige. Det skulle bli invandrarnas vackra gåva till de gamla svenskarna.   

Reinfeldt ville efterlikna Gustav Vasa och Karl XI. Liksom de inbjöd han invandrarna att skapa sig en framtid i de stora skogarna. Av någon anledning trodde han tydligen att det skulle komma svedjefinnar från Mellanöstern.  

Fast han var kanske inte intresserad av verkligheten. Han nöjde sig att få slå ut med armarna och förkunna: ”Öppna era hjärtan!”. 

Han blåste upp sig tills han sprack. 

Magdalena Andersson är av annat virke. Hon är snarare inbunden än omfamnande. Hennes ballong har ett hårt hölje. Den expanderar inte gärna. Hon talar i korthuggna meningar, ofta inledda med ”Detta sagt”… Fast egentligen har hon inte sagt någonting, bara upprepat en självklarhet. Det inser hon själv. Ordet ”självklarhet” är ett av hennes mest använda. Det var ”självklart” att hon skulle avgå tillsammans med Morgan Johansson, men efter partiledardebatten i TV4 är det visst inte självklart längre. 

Magdalena Andersson blåser inte upp sig till dess hon spricker. Hon stoppar ner alltmer innanför sitt hårda hölje. Kanske bevarar hon ingenting. Kanske finns där ingenting. Utan att bekymra sig om tidigare ståndpunkter kan hon obekymrat stå för det för dagen mest populära. För det skall hon inte kritiseras. Hon är en trogen torgförare av det egna partiets idéfattigdom och tomhet. 

Hon kommer att sluta som en tom, hopskrynklad ballong. Det är osäkrare vilken framtid partiet kommer att ha. Kanske kommer det att fortsätta sin spöktillvaro. 

Det spelar inte någon roll. Verkligheten bryr sig inte. Förfallet fortsätter obekymrat. 

Anders Leion