ANDERS LEION: De förlästa 

Svensk politik har länge lidit, och lider fortfarande av en rädsla för och ovilja att se verkligheten. Just i dagarna ger oss svensk press ytterligare ett exempel på hur delar av den främjar en fortsatt rädsla för verkligheten. 

Gellert Tamas (bilden) har skrivit en bok – Den avgörande striden – i vilken han skärskådar SD:s och Jimmie Åkessons historia. Jag har inte läst den, men däremot hans långa artikel i DN där han presenterar sina fynd och idéer. Någon dag tidigare skrev Stina Oscarsson i SvD både om Tamas bok och om David Baas Segra eller dö som behandlar samma ämnen. 

Oscarsson beskriver med förundran hur Tamas med allt gällare röst försöker få läsaren att förfäras. Själv förfäras hon inte, vilket får henne att fråga sig: ´”Varför?” Är det så att hon själv är rasist? Ja kanske, enligt Tamas. Och hon fortsätter: ”Och detta trots att det inte finns någon ideologi som är mig mer främmande än den nationalism på vilken SD bygger sin värdegrund”.   

Jag värdesätter Stina Oscarsson. Hon är ett salt: nyfiken, orädd och självständig. Ändå avstår hon från att klargöra Tamas tidigare prestationer. Han gjorde sig ryktbar när han för några år sedan vidhöll att de apatiska barnen faktiskt led av en sjukdom och inte var manipulerade av sina föräldrar, vilka använde barnen för att få stanna i Sverige. Det är en väsentlig upplysning. Den visar att han, Tamas, inte kan hantera verkligheten. Han stänger in sig i skrifter som han ordnar på ett sätt som han tror skall vara övertygande – men utan att använda empiri, faktiska sakupplysningar. Då skulle han inte så fritt kunna måla sin bild. 

Stina Oscarson inleder det avslutande stycket i sin artikel med: ”Och när jag lägger ifrån mig de båda böckerna gör jag det med en än starkare övertygelse om att det främsta verktyg vi har för att försvara ett demokratiskt styrelseskick och människans obestridliga värde är att värna våra institutioner.”  

Detta är – utan att Stina Oscarsson är medveten om det – ren nationalism. ”Våra institutioner” är inte gudagivna, inte heller av FN påbjudna. De har skapats av svenskar i Sverige utifrån den historia svenskarna genomlevt under århundraden, de erfarenheter de så har samlat och de långvariga överläggningar och förhandlingar som gett uttryck i lagar och myndigheter.     

I början av sin artikel skrev hon däremot: ”Jag kan heltenkelt inte se nationens gräns som annat än en praktisk konstruktion. Ett påhitt. Och jag kan inte förstå på vilka grunder vi kan ta oss rätten att förhindra människor att röra sig fritt i jakten på ett bättre liv. Det är en parentes men viktig för att föra tillbaka frågan till dess ursprung.” 

Hon förstår alltså inte att nationens gränser skapats av samma historia som gett den dess institutioner. Funnes inte gränserna funnes inte heller institutionerna. Den enkla, men ofrånkomliga definitionen på nation är den gemensamhet som skapas genom att andra än dess medlemmar hålls utanför. Det är på den mycket enkla men ofrånkomliga grunden som vi svenskar – och andra nationaliteter på sina håll – måste hålla andra än de egna medborgarna utanför. 

När jag var barn träffades människor som Tamas och Oscarsson – trots alla sina olikheter – av ett gemensamt omdöme. De kallades för förlästa. De såg inte verkligheten utanför böckernas pärmar. 

Anders Leion