PATRIK ENGELLAU: Håll dig inuti lådan

Jag blir alltmer tagen av Sokrates enkla formel, som jag åtskilliga gånger har presenterat (exempelvis här och här), nämligen att demokratin är det finaste av alla statsskick eftersom den sätter friheten högre än allt annat och att den så småningom, tråkigt nog, går under av frihetsberusning.

När man tänkt på detta under några år kanske man, som jag, kommer fram till att demokratin, om den ska överleva, måste lägga band på sin frihetslängtan. Det är för övrigt sannolikt denna insikt som inspirerade filosofen Thomas Thorild att författa den kända devisen på universitetshuset i Uppsala: ”Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Det är typiskt för vårt frihetsträngtande demokratiska samhälle att jag, när jag som ung student först läste inskriptionen, trodde att byggnadsarbetarna av misstag bytt plats på orden fritt och rätt, ty för mitt demokratiivrande sinne måste ju fritt vara större än rätt.

En vanlig demokratiskt frihetsmaximerande paroll är ”tänk utanför boxen”. Boxen innehåller det konventionella, nedärvda, beprövade tänkandet medan resonemang utanför lådan är fria och ohämmade och därför, fortfarande enligt demokratins frihetslängtande synsätt, noblare och mer progressiva. Om du går på vilken modern kurs som helst som lovar att förbättra ditt liv eller ledaregenskaper eller kärlek till universum eller hur du blir en bättre golfare eller något annat självhjälpsbetonat så kan jag lova att du blir tillsagd att tänka utanför boxen.

Jag tror, och det skulle nog även Sokrates tro om han fick besöka vårt land, att demokratin och friheten nu utvecklats så långt hos oss att ytterligare tankeverksamhet utanför lådan ställer till mer skada än nytta, inte minst inom det välfärdsindustriella komplexet där det ständigt avhålls progressivt framåtblickande seminarier och kurser om hur man ska lära sig att strunta i sådant som fungerade för femtio år sedan och i stället jobba vidare med nya årsmodeller av de lösningar som vid det här laget misslyckats i ett halvsekel.

För snart tjugo år sedan skrev jag och journalisten Olle Rossander, numera bortgången, en bok om Försäkringskassan som hette Jobbet är att mata Puman och handlade om hur det gick när myndigheten skulle tänka utanför lådan. I lådan låg det Administrativt ansvar, Byråkratisk noggrannhet, Kontroll, Misstänksamhet mot bidragsfusk, Ansvar för skattebetalarnas pengar. Utanför lådan låg progressiva saker som hänsynsfull respekt för klientens integritet och en djärv människosyn av innebörd att folk, även kassans klienter, verkligen vill göra rätt för sig och att det är odemokratiskt att ens antyda motsatsen varför kontroller inte behövs. På bokens baksida står det: ”I alla försäkringar måste det finnas skadereglering och försäkringsmässiga kontroller. Det gör det inte i sjukförsäkringen.”

Puma betydde Periodisk Utbetalning Med Automatik och var en administrativ ordning som gjorde det möjligt för kassapersonalen att betala ut folks bidrag varje månad utan att varje gång behöva kontrollera om de fortfarande var bidragsberättigade. Olle och jag kom fram till att det säkert sparades en del byråkrattimmar men att bristen på kontroll kostade skattebetalarna ohyggliga pengar i onödan.

Den nionde juni skriver Nils Öberg, generaldirektör på Försäkringskassan, en debattartikel med titeln ”Kriminella måste tvingas ut ur assistansbranschen” i Dagens Nyheter. Enligt min tolkning visar artikeln att myndigheten, trots att tjugo år passerat, fortfarande tänker utanför lådan. Problemet är ungefär – med mina ord, inte generaldirektörens – att det kommer hit en invandrare som startar assistansbolag och därefter anhörigimporterar en eller flera handikappade som anlitar invandrarens assistansbolag varefter de kan dela på assistansersättningen. Assistansmarknaden präglas ”i stor utsträckning av allvarliga oegentligheter och mycket grov brottslighet”.

En gammaldags statlig tjänsteman som tänkte innanför boxen skulle i ett sådant läge utnyttja den statliga övermakten till att med alla statens maktmedel sätta stopp för oskicket. Men här har staten tänkt utanför lådan vilket lett till att 24 miljarder kronor om året utbetalas med ”begränsade kontrollmöjligheter, låg upptäcktsrisk, svårigheter att få fram fällande domar samt avsaknad av kännbara påföljder”.

Problemet är enligt generaldirektören inte i första hand att skattebetalarnas pengar blir förskingrade. Det ”allvarliga är framför allt att utsatta människor inte får den hjälp de har behov av och rätt till samt att de inte vet om de anordnare de har att välja mellan lever upp till de krav som gäller”. Man anar återigen Sokrates frihetsresonemang. Den demokratiska staten i form av Försäkringskassan tycker det är viktigare att brukarna får frihet – i det här fallet valfrihet – än att skattebetalarnas intressen värnas. Varför är den valfriheten så viktig när den anses förkastlig på andra områden, till exempel inom skolan?

Här ligger en hund begraven. En stor del av assistenterna fuskar, troligen med skatten, och Försäkringskassan oroar sig å brukarnas vägnar, inte å skattebetalarnas. Men om brukarna är missnöjda med servicen kan de ju byta assistansbolag vilket de tydligen sällan gör. Kan det bero på att brukare och assistenter ingått en sammansvärjning mot skattebetalarna som möjliggörs av Försäkringskassans oförmåga att tänka inuti boxen och kontrollera verksamheten?

Det är så Sokrates menade att demokratin föröder sig själv.

Patrik Engellau