När utanförskapets unga skjuter ihjäl varandra i en allt snabbare takt, går landets justitieminister Morgan Johansson ut och grötmyndigt förklarar att detta beror på att kommunerna inte gör sitt jobb och att skolan behöver mera resurser.

Att dessa skolor redan idag får betydligt högre ersättning per elev än resten av landets skolor, nämner han inte. Inte heller verkar han inse att hans utfall mot kommunerna torde kunna tolkas till borgerligt styrda kommuners fördel.

Men skam den som ger sig. Nu stundar lagändringar och det fria skolvalet pekas ut som en bov i dramat. Eleverna ska hädanefter bussas runt mellan kommundelar, om inte för att uppnå ökad jämlikhet, så i alla fall en jämkad ömklighet. Nu ska alla få det lika dåligt.

Skolplikten handlar om att man ska gå i skolan, men den säger ingenting om vilka skolor man får gå i. Kanske är det i den detaljen man kan finna en lösning? Den lösningen är i så fall närmare och enklare än vi tror och den kostar inget att testa.

Låt oss leka med tanken att en kommunal skola i utanförskapet töms på elever och lärare och startas om på nytt. En rektor rekryteras som får full frihet att välja personal, pedagogik, ordningsregler och undervisningsformer. Vi kan säga att skolan blir en frizon inom gängse regelverk för den kommunala skolan. På den här skolan är det rektorn som bestämmer.

Erbjudandet till eleverna i upptagningsområdet lyder: ”Vi kommer att göra allt i vår makt för att du som elev ska få en solid grundutbildning som kommer att öppna dörrarna för dig att gå vidare till högre utbildning och välbetalda jobb. Vi ger dig verktyget att ta makten över din framtid, för att du själv ska kunna forma ditt liv så som du önskar. Men vårt erbjudande är inte villkorslöst. Vi kräver av dig att du underkastar dig skolans regelverk och medverkar till att alla får samma fina förutsättningar som du själv – om inte, så åker du ut.”

Är det möjligen själva den psykologiska poängen med en skola där man fått sin plats på nåder och faktiskt kan förlora den om man inte gör det man ska? Att den lilla men påtagliga förskjutningen i maktbalansen mellan lärare och elever skapar just det utrymme av lugn som är förutsättningen för en framgångsrik utbildning?

Faktum är att det inte ens skulle behöva startas några nya skolor alls, experimentet kan genomföras i liten skala i befintliga skolor, i enstaka klasser. Med tanke på att Tyst kupé är ett valbart och attraktivt alternativ på SJ, är det sannolikt att det skulle bli ett efterfrågat alternativ även i skolan.

Lugn och ro i klassrummen kan inte köpas för pengar, det kan bara skapas av dem som befinner sig där själva. Allt talar därför emot att det här är ett problem som kan lösas med socialdemokraternas patentmedicin, ökade resurser. Tvärtom – det skulle frigöra resurser.

Jag är fullt medveten om att man inte löser alla problem med den här modellen. Hur hanterar vi till exempel de elever som faktiskt inte vill lägga två strån i kors överhuvudtaget? Vi måste inse att många skulle må bättre i en annan typ av skola med mindre teori, men med större andel av praktiska inslag i undervisningen. Helt oavsett ska de aldrig få förstöra skoltiden för andra elever. Idag kan vi se hur generation efter generation offras.

Att eleverna erbjuds lugn och ro och strukturerad undervisning är självklarheter i en väl fungerande skola. Men ibland fungerar det bäst om erbjudandet är villkorat. Kanske ska vi sluta curla den lilla andel som är destruktiva och istället skapa lugn och ro och goda förutsättningar för den majoritet som kan, vill och ska bygga Sverige i framtiden.

För i utanförskapsområdena, precis som i resten av landet, har vi hundratusentals unga med synnerligen goda förutsättningar att utbilda sig och ta kontrollen över sina liv – om de bara får chansen.

Camilla Grepe är samhällsdebattör och sedan några år utflyttad till Portugal