PATRIK ENGELLAU: Skolan, demokratin och Sokrates

Senare denna månad ska riksdagen ta ställning till propositionen om ”ett mer likvärdigt skolval” där det i stort sett står att skolor ska skapa en ”allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Den kommer troligen inte att gå igenom eftersom frågan är så kontroversiell. Kontroversen står mellan dem som vill ha mer frihet för folket och dem som vill ha mer frihet för folket.

Den ena sortens frihet som vissa anser att det finns för litet av är valfrihet, till exempel just rätten att välja skola. Därunder kan man i särskilda fall ana en lust hos några att tillåta ännu större frihet så att skolan har rätt att välja elever. Den andra sortens frihet grundas i dogmen om allas lika värde. Den kräver att även barn som av olika skäl, till exempel bristande begåvning eller språkkunskaper, inte kan tillgodogöra sig undervisningen i de bästa skolorna trots det ska vara fria att gå där. (Ursäkta om jag uttrycker mig brutalt men jag förstår bättre själv om jag får undvika politiskt korrekta omskrivningar.)

Den märkvärdiga poängen här, som strax ska sättas i ett mångtusenårigt perspektiv, är att en viktig politisk konflikt i vårt land står mellan två intressen som båda motiverar sina motsatta ställningstaganden med att de vill maximera friheten för folk.

Det finns dock en punkt där de två intressena (åtminstone låtsas att de) har samma uppfattning och det gäller segregation. Bådas officiellt djupt erkända, och med darr på stämman ofta uttalade uppfattning, är att de, med outtalad referens till principen om allas lika värde, å det strängaste tar avstånd från segregation.

Detta är värt en historisk observation som inte är ett spår politiskt korrekt men i stället, tror jag, sann. Det är numera, tycks det mig, en allmän uppfattning att den svenska skolan var bättre för ett halvsekel sedan än idag. Åtminstone var det den gamla skolan som tillsammans med ett antal utvecklingsfrämjande historiskt nedärvda värderingar hos folket som möjliggjorde det svenska ekonomiska undret. Min uppfattning och personliga erfarenhet är att den skolan var starkt och målmedvetet segregerad enligt samma princip som man fortfarande idag har sångklasser för särskilt musikaliska barn. De begåvade barnen skulle gå för sig och de mindre begåvade för sig. Segregeringen gjorde, tror jag teorin var, att alla sorter kunde göra bättre ifrån sig.

Det märkvärdiga var inte att denna ordning inte bara fungerade i teorin utan även i praktiken. Det konstiga var att den segregationsidé som genomsyrade utbildningsväsendet knappt märktes och i varje fall inte utsattes för den sortens hetsiga avståndstagande som bara ordet segregering idag framkallar. Begåvningsskiktningen uppfattades, såväl av lärarna som administrerade den som av elever och föräldrar som utsattes för den, som en del av naturens ordning. Lärarkåren hade en auktoritet som inte ifrågasattes och som härleddes just ur uppfattningen att de bejakade självklarheter.

Hur ska man förklara den revolution i tänkesätten som inträffat i skolans och alla andra inrikes världar sedan 1970-talet? Enligt min mening har ingen förklarat detta bättre än filosofen Sokrates (bilden) som dog ungefär fyrahundra år före Kristus. Jag försöker inte göra mig lustig utan menar vad jag säger (åtminstone tills någon övertygat mig om en bättre sanning). Sokrates hävdar att denna utveckling ligger i demokratins väsen.

Sokrates och de andra antika grekerna hade en skarpare blick för statsskicken och deras växlingar än vi. Vi har haft demokrati i hundra år och tror att systemet är evigt bara man lyckas installera det. Sokrates hade ett större erfarenhetsmaterial. När han levde hade Greklands hundratals stadsstater flera hundra års växlingar mellan olika statsskick bakom sig: aristokratin gav upphov till timokratin som övergick i oligarki som förvandlades till demokrati som blev till tyranni och så vidare. Varje statsskick har sitt högsta ideal, sa Sokrates. Demokratins högsta ideal är friheten och därför strävar de demokratiska skedena mot allt större frihet för medborgarna. Det slutar med att medborgarna anser sig ha alla tänkbara friheter och rättigheter och framför allt att de inte behöver bry sig om några som helst auktoriteter.

Sålunda förklarar Sokrates att när demokratin når sin slutpunkt så lyder barnen inte sina föräldrar. I stället för att uppfostra barnen beundrar de vuxna de unga och vill härma dem och deras friare livsstil. Samma sak med lärarna. Dessas auktoritet försvinner och de vill göra sig till kompisar med eleverna. Till slut faller den samhälleliga ordningen ihop eftersom de nya generationerna inte får lära sig vad det betyder att vara vuxen och ta ansvar. Då kommer en tyrann som med ofta hårda metoder återinför ett slags ordning.

Jag tror att jag har fått uppleva en period av Sveriges historia – inte bara Sveriges, förresten, utan hela det demokratiska västerlandets även om tendensen varit starkare i Sverige än annorstädes – då det demokratiska systemet, det statsskick som Sokrates ansåg var det mest tilltalande av alla, genomgick den oundvikliga och kanske slutgiltiga sokratiska vändningen och förkastade all ordning och auktoritet (liksom vi i politiskt korrekt iver förkastat respekten för sanningen; studera Skolinspektionens tänkande om du inte tror mig).

I frågan om ”ett mer likvärdigt skolval” tror jag inte det spelar så stor roll vad riksdagen kommer fram till. Våra problem är inte av den arten att det gör någon skillnad om riksdagen bestämmer att det ska bussas förortsbarn till välordnade medelklasskolor. En samhällelig utveckling av sokratiska proportioner låter sig inte vändas med så små och missriktade insatser.

Patrik Engellau