LENNART BENGTSSON: Den omöjliga utmaningen  

Parisöverenskommelsen från 2015 avser begränsning av klimatuppvärmningen på jorden till mindre än 2°C och helst till 1,5°C. Överenskommelsen är legalt bindande från 2016.  Som följd antog Sverige 2017 ett klimatpolitiskt ramverk som består av en klimatlag, klimatmål och ett klimatpolitiskt råd. Det långsiktiga målet är att Sverige inte skall ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären från år 2045 för att därefter uppnå negativa utsläpp. (SFS nr: 2017:720). 

Överenskommelsen inom EU är motsvarande men med 0-utsläpp  från 2050.  

Emellertid har endast 61 av 191 undertecknade staterna i Parisöverenskommelsen gjort förbindliga utsläppsgränser. Länder som Kina och Indien bygger i stället hundratals kolkraftverk genom att de senarelagt sina utsläppsreduktioner. De globala utsläppen av koldioxid och andra antropogena växthusgaser har fortsatt att öka bortsett från en mindre minskning under coronapandemin.  

På grund av naturliga processer i klimatsystemet är det dock inte möjligt att urskilja någon minskning under coronapandemin av de atmosfäriska växthusgaserna. Se till exempel här i Fig 2. Den totala effekten av antropogena utsläpp på värmestrålningen uppgår till 3,2 Watt/m2 varav 2/3 från koldioxiden räknat från industrialismens början (Ibid). Som jämförelse uppgår atmosfärens naturliga värmestrålning från främst vattenånga till cirka 165 Watt/m2 i globalt medelvärde.  

Det krävs inte någon djupare analys för att konstatera att Parisöverenskommelsen är utopisk. 2/3 av växthusgasutsläppen kommer nu från länderna utanför OECD. Kina ensamt släpper ut mer växthusgaser än alla OECD-länder tillsammans. Reducerar OECD-länderna sina utsläpp så ökar de motsvarande i övriga länder eftersom alla utvunnen fossil energi kommer till användning. Om en minskning skall ske till måste den ske allmänt genom en total och global minskning, något som faktiskt hände under coronapandemin.  

Något som förvärrar uppgiften att klara Parisöverenskommelsen är den enorma satsningen på elenergi från förnybara energikällor på grund av en snabb övergång till elfordon och till nya typer av industriell produktion som kräver mer elenergi. Att producera el från sol och vind begränsas av att tillgången är högst ojämn med stora variationen i tid och rum.  Lagringsmöjligheterna av elenergi, till följd av den väderberoende produktionen, är otillräckliga i den skala som krävs. Det är till exempel helt otänkbart att lagra de enorma mängder el som krävs i form av batterier. Tysklands totala lagringsbehov av el som sker i särskilda pumpanläggningar uppgår till högst åtta timmar medan behovet av lagring är av storleksordningen veckor till månader för en produktion av el som enbart kommer från sol och vind.  

De svenska ambitionerna att använda vätgas i stället för kol vid järnframställningen i den skala som föreslagits är knappast tekniskt möjliga och därtill med all sannolikhet en ekonomisk omöjlighet. Det eventuella överskott av elenergi som finns i övre Norrland behövs i södra och mellersta Sverige där bristen på el blir alltmer kritisk på grund av kärnkraftnedläggningen.  

Ambitionerna att ersätta svensk planerbar el från vattenkraft, kärnkraft och biomassa med energi från sol och vind är en praktisk omöjlighet i den skala som föreslås. Det som kanske är mest oroväckande är att ansvariga statsråd och myndigheter inte tycks förstå detta.  

Det är dessvärre inte bara Sverige som slagit in på en felaktig väg. Ännu mer utsatt är Tyskland med sitt olycksaliga Energiewende som hotar slå ut inte minst den tyska bilproduktionen.  För att få en vidare insikt i denna ödesdigra politik hänvisar jag till följande upplysande föredrag av professor em. Hans-Werner Sinn. Det är på tyska men bör vara begripligt för de flesta av bloggens läsare.  

  

Lennart Bengtsson