BIRGITTA SPARF: Våra statliga medier närmar sig forna DDR

Man ska alltid läsa det finstilta i ett avtal först, innan man undertecknar. För att vara på den säkra sidan. Avtal är till för att hållas. Eller Pacta sunt servanda, vilket alla skriver som alltid vill briljera med sin högtstående latinska bildning.

Vår statsradio har ett avtal med staten, vilket i förlängningen är ett avtal med oss lyssnare och finansiärer, antar jag. I det står det att läsa:

”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

För säkerhets skull lägger statsradion alltid in den skrivningen från sitt sändningstillstånd när de publicerar sina vinklade och starkt partiska politiska inslag på nätet.

Lite som en besvärjelse, eller ett mantra. Eller bara som en ren lögn, eftersom de gång på gång just genom sina inslag bryter mot avtalet.

Det är nästan lite rörande att de förväntar sig att vi ska tro på deras uppenbara lögner.

I det senaste avsnittet av den politiska såpan ”Vem tar vem i Riksdagen?” har vi kommit fram till pensionsfrågan.

Frågan står mellan dem som tycker att de som aldrig jobbat eller jobbat väldigt lite ska få högre pension och dem som anser att de som har arbetat under ett helt yrkesliv ska ha mer.

För att bringa klarhet i frågan fick den numera riksbekante Martin Ådahl, centerns ekonomiska talesperson, på bästa sändningstid i Studio Ett 220613 klockan 16:30 under 14 minuter reda ut saken. Han kunde därmed helt ensam, så gott som oemotsagd och med stor upprördhet, ta all heder och ära av oppositionen.

En opposition som helt lagligt stoppat centerns eminenta uppgörelse med S och de så sent som i förrgår förhatliga och förkastliga ytterkantspartierna V och MP.

Det svänger fort i hockey, sägs det. Lika fort svänger det inte på statsradion. För syns skull lägger Studio Ett mer än en timme senare, alltså klockan 17:37, ut en liten motvikt på 10 minuter med två politiska kommentatorer från Expressen och TV4 som skrattande, tramsande och flamsande ska försöka förklara vad som nu egentligen händer med pensionsuppgörelsen.

Detta sker enbart för att statsradion ska ha ryggen fri och kunna påtala sin opartiskhet. Och därmed komma undan eventuell kritik.

Att den så kallade motvikten till Ådahls ensamma 14-minutersorerande om oppositionen kommer mer än en timme senare och inte i samma inslag, utan först när folk hämtat på dagis och står med skrikande barn i hall och kök, spelar ingen som helst roll.

Inte heller spelar det någon roll att motvikten inte består av någon representant från den politiska oppositionen. Tyckare från Expressen och TV4 får duga. Och det gör det troligen, om dessa båda inslag mot förmodan skulle prövas i Granskningsnämnden.

Att påstå att våra statliga medier i dag är som de i det forna DDR är måhända överdrivet. Men jag vågar ändå påstå att vi med stormsteg är på väg åt det hållet.

Birgitta Sparf