PATRIK ENGELLAU: Varför Marx fick fel

Sedan Platon och Aristoteles har alla stora filosofer haft teorier om samhället (underligt vore det väl annars med tanke på att samhället är mänsklighetens existensform; människan är ett samhälleligt djur, sa Aristoteles). Fantasifullt lagda tänkare som Sokrates, Marx och Toynbee (och jag) har också utvecklat mer eller mindre trovärdiga teorier om systematiska och därför också begripliga och förutsägbara historiska utvecklingsmönster. Marx idéer om historien som klassernas slagfält och om den benhårda och förutbestämda kampen mellan kapitalister och proletärer är nog den mest kända. (Om du inte minns gick hans tids klasskamp ut på att proletariatet skulle övervinna kapitalistklassen och därefter inrätta ett jordiskt paradis som kallades kommunismen.)

Vid det här laget kan man nog slutgiltigt fastställa att det inte gick som Marx förutsåg. Hans form av kommunism är historiskt död. Men hur gick det i stället?

Ett begrepp som man har svårt att klara sig utan vid sociologiska studier är ”ekonomiskt överskott”. Överskottet är den delen av bruttonationalprodukten som överstiger det minimum som behövs för att samhället ska överleva, folk få mat och maskinerna hållas i hyggligt trim. I ett rikt land som vårt utgör nog detta överskott betydligt mer än hälften av den totala produktionen. Den ständiga fråga som ligger bakom politiken i alla tider och alla länder är vem – vilka klasser, vilka grupper, vilka intressen – som ska sno åt sig överskottet. I det antika Egypten var det prästerskapet som använde resurserna till att av någon anledning bygga egendomliga och sedermera aldrig kopierade byggnadsverk i öknen.

Marx hävdade att det var kapitalistklassen som tog överskottet men att den ordningen strax skulle kastas över ända i och med att proletariatet gjorde revolution och tog över makten.

Marx hade tänkt sig att hela det ekonomiska överskottet plötsligt skulle överföras från kapitalisterna till arbetarklassen men det blev inte så annat än under den ryska revolutionen. Det vinnande konceptet blev i stället att olika intressegrupper började organisera sig för att lite i taget började knapra på det överskott som produktionsapparaten årligen avkastade.

Den första intressegrupp som i modern tid, det vill säga från det sena 1700-talet, började ana och gradvis med allt större genomslag utveckla och exploatera idén att flytta fram sin samhälleliga position och, kort sagt, födas som betydelsefull spelare på den sociala arenan, var kvinnorna. Det intellektuella genombrottet kom när kvinnorna insåg att de borde utse männen snarare än kapitalisterna till sina huvudmotståndare. På den grunden byggde de snart en imponerande ideologi enligt vilken huvudmotsättningen i samhället inte gick mellan arbetare och företagsägare utan i stället, som det kraftfulla resonemanget om könsmaktsordningen sedermera visade, mellan kvinnor och män.

Marx hade trott att revolutionen skulle kunna genomföras på några månader; kvinnokampen visade att den skulle ta nästan tvåhundra år från de tidiga suffragetterna, via den faktiskt uppnådda jämlikheten mellan könen vid pass 1970, och sedermera till det slutgiltiga kvinnliga maktövertagandet symboliserat av männens totala nederlag under metoo-kampanjen, ett slags Waterloo för den manlighet som förblivit stående så långt.

Två viktiga observationer kan göras kring denna långa process. Den första är att rörelsen inte nöjde sig med att uppnå sina egna parollers budskap, således jämlikhet mellan könen. Den jämlikheten hade som sagt redan vunnits på sjuttiotalet. Men de segrande arméerna gick inte att stoppa. Kampen fortsatte så länge det fanns ytterligare framgångar att skörda i form av privilegier, till exempel kvoterade platser i börsföretagens styrelser och mångmiljonbelopp i skadestånd för påstådda tafsanden som inträffat åratal tidigare. Så länge den kröns med nya segrar kommer kampen att fortsätta.

Den andra observationen är att rörelsen med tiden fått ett nytt slags ledarskap. I stället för självrekryterade, oavlönade suffragetter som Mary Wollstonecraft (bilden) hamnade statsanställda feminister i ledningen. Wollstonecraft hade troligen slutat kämpa när målet var nått, men för proffsfeministerna, som får sin lön och sociala ställning av kampen går det inte att sluta bara för att målen är uppnådda. När proffs tar över en rörelse kommer dessas egenintressen att omöjliggöra en avveckling av onödiga kampanjer, särskilt om de lyckas infiltrera staten med rätt att gräva i de statliga kassakistorna.

Kvinnorörelsens framgångar blev stilbildande för andra rörelser som uppstod för att begåvade representanter för olika nyskapade intressegrupper utvecklade teorier om varför de, lika mycket som kvinnorna, var förtryckta av kapitalismen eller den vite mannen men oftast båda. Här finns hur många nya – eller gamla men nyladdade – identiteter som helst: svarta, ursprungsfolk, sexuella minoriteter, miljövänner, handikappade, rödhåriga, incels och så vidare. Endast fantasin sätter gränserna.

Kvinnorörelsens otvetydiga succé har blivit ett slags instruktionsbok för dessa senare tillkomna minoriteters aktivister. Det handlar alltid om samma uppgifter: att göra sig ett namn, det vill säga bli erkänd som grupp (se bara på hur listan över sexuella minoriteter – hbtqi etc – har vuxit i takt med att tidigare okända minoriteter vunnit erkännande och fått burskap!), att göra kataloger över de förtryck dessa minoriteter utsatts för av den vite mannen (till exempel att han mätt samernas skallar), att utse ett ledarskap av individer som räknar med att ta hand om de ersättningar, positioner och skadestånd etc som ska avlockas staten och slutligen att bedriva olika slags lobbyarbete inklusive, i vissa fall, våldsamma demonstrationer i syfte att verksamheten ska lyfta och de statliga bidragen börja rulla in.

Patrik Engellau