BITTE ASSARMO: En sommar för längesen

Så här års blir jag lätt lite sentimental och nostalgisk. Jag tror det beror på alla finklädda ungar på väg till skolan för att ha avslutning. Jag ser dem från mitt fönster när jag sitter och jobbar och det får mig att minnas mina egna för många år sen. Den jag minns allra tydligast är den första – och inte bara själva avslutningen utan också det allra första och mycket njutbara sommarlovet.

Det var en dag i juni 1970 och min mamma hade sytt min finklänning. Den var lindblomsgrön och hade klockärm och jag tyckte den var så vacker att jag knappt vågade använda den. Vita knästrumpor och lackskor till det, och så en bukett blommor till fröken. Det var så vi kallade henne, fast egentligen hette hon Inger, det minns jag tydligt.

Både mamma och pappa var med i klassrummet, där fröken Inger hade ritat blommor och girlander på svarta tavlan. Alla ungarna satt som ljus i bänkarna, flickorna i finklänningar och pojkarna med skjorta och slips. Det var välkammat, högtidligt och stämningsfullt och när vi gick hem kände jag mig alldeles osedvanligt lycklig eftersom jag nu inte bara hade fått uppleva min första skolavslutning utan dessutom skulle få njuta av mitt första sommarlov.

Det tillbringades hos morfar och moster Britta, eftersom det var där vi tillbringade större delen av somrarna. I alla fall mamma och jag. Mamma var fortfarande hemmafru på den tiden – eller fri som hon själv brukade säga. Det var den tiden hon brukade längta tillbaka till efter att sambeskattningen upphörde och det blev omöjligt att leva på en lön såvida man inte var en riktig höginkomsttagare.

Det är sällan man hör människor säga det. Att det kan vara förknippat med frihet att kunna leva på en lön. Idag är det snarast en sanning att sambeskattningen var en kvinnofälla och att det är frihet att behöva två heltidslöner för att kunna leva drägligt. Men det finns alltså andra uppfattningar än den som vi förväntas ha.

Jag var förstås också fri. Fri som fågeln. Jag älskade att vara hos morfar och moster Britta, jag tyckte att allt var som ett enda stort äventyr. Den grönskande trädgården tycktes oändligt stor, där fanns allt. Vinbär och krusbär, jordgubbar och hallon, en drivbänk med små knubbiga morötter och andra primörer, tomater på spaljéer runt hela huset.

Om det regnade fanns ju alltid vinden att undersöka. Och det gjorde jag. Jag tillbringade nog lika mycket tid där som utomhus och det spelade ingen roll att jag undersökte varenda vrå, jag hittade alltid något nytt och spännande. Mormors brudklänning och morfars frack. En gammal dockservis som mamma ärvt efter en äldre kusin. Böcker, tidningar och ransoneringskuponger från både första och andra världskriget. Den gamla sängen som mormor och morfar skaffat när de gifte sig och i vilken mormor låg med feberyra och svävade mellan liv och död när hon drabbats av spanska sjukan.

Pappa fick vackert rätta sig efter industrisemestern och den började först i juli. Men då kom även han. Och visst blev det en hel del semester även för honom, men som den bondson han var tyckte pappa också om att arbeta med sånt som hör ett litet hemman till, som att klippa gräs, slå med lie och hugga ved inför vintern.

Det jag ändå minns mest av allt är nog ändå samtalen. Långa, ljusa sommarkvällar då vi samlades i trädgården, drack kaffe och saft (och konjak) och pratade om allt mellan himmel och jord – politik, kultur, sport, musik och minnen från förr. Morfar berättade om sin uppväxt i soldattorpet och sin ungdomstid som murarlärling, moster om sina år på mentalsjukhuset, mamma och pappa om sitt vardagsliv och jag om mitt första skolår. Det fanns plats för uppsluppna skratt såväl som för allvar och omkring oss doftade det av pioner och nyklippt gräs.

Idag är ingen av dem längre i livet men närhelst jag sluter ögonen kan jag höra dem. Och kanske hör jag dem allra tydligast just en sån här dag i början av sommaren.

Foto: Artikelförfattaren med sin pappa och morfar i barndomens paradis

Bitte Assarmo