PATRIK ENGELLAU: Sokrates på nya äventyr

Ett märkvärdigt fenomen som uppstått under de senaste tio åren är att man får påminnelser om man reserverat tid eller plats på en restaurang, en vårdcentral, hos en frisör eller snart sagt vad som helst. Jag tycker illa om det eftersom undertexten till mig som gjort beställningen är att ”vi utgår från att du är en slarver som inte kan hålla ordning på din almanacka och därför skickar vi denna påstötning”. Jag känner mig behandlad som ett dagisbarn och blir därför förolämpad. I förra veckan gjorde jag en lunchbeställning på en restaurang och fick tre sms-påminnelser samt två email med anmodanden om att trycka på en knapp för att bekräfta mottagandet av anmodandena.

Jag kan komma på två olika förklaringar till det här oskicket. En tolkning är att det tidigare inte fanns tekniska möjligheter att göra enkla påminnelser. Televerkets väggfasta telefoner kunde inte messa. Men det är också tänkbart, som serviceställena själva brukar anföra när jag klagar på deras dagisfrökenfasoner, är att folk numera blivit slarviga och inte anser sig behöva stå för sina beställningar om de inte gitter när tillfället kommer.

Jag tror mest på den senare förklaringen, inte minst sedan jag fått en kallelse till landstingsregionen där det står att ”uteblivet besök debiteras 400 kr”. I egenskap av monopolmyndighet kan regionen till skillnad från en frisör bestraffa slarviga människor med böter.

Därmed har jag kommit till dagens ärende som är Sokrates teori om att demokratin vill maximera människornas frihet – vilket den gör genom att montera ned alla auktoriteter, till exempel föräldraauktoriteten, lärarauktoriteten och polisauktoriteten – samt att demokratin går under när den lyckats i sitt uppsåt eftersom inget samhälle kan överleva utan auktoriteter. Till de auktoriteter som frihetslängtan vill avsätta hör inte minst sådana plikter som samvetet vill intala oss att vi har gentemot frisören som vi struntar i att besöka den utsatta tiden.

Jo, jag inser att jag kanske tär på ditt tålamod eftersom jag så många gånger framhållit denna trossats hos den store grekiske filosofen (exempelvis här och här) men jag blir hela tiden själv så tagen av den överväldigande förklaringskraften hos den sokratiska dogmen om demokratins självförstörelse genom framgångsrik måluppfyllelse att jag inte kan låta bli att dela med mig av min entusiasm. Jag är väl som en frikyrkopredikant som jublande frustar inför församlingen om Herren Jesu oändliga godhet medan församlingen uttråkat petar sig i näsan eftersom de redan hört det där om den oändliga godheten så det räckt och blivit över.

Men är det inte just denna sokratiska sanning vi ser omkring oss varje dag och som får oss att misströsta om Sveriges framtid, till exempel i Skolinspektionens dogmer om att katederledd utbildning av en krävande lärare ger sämre utbildningsresultat än om barnen själva får leta efter relevant kunskap på sin läs- och skrivplatta? Vi vet ju av mångtusenårig mänsklig erfarenhet att motsatsen är sann: det finns ingen effektivare pedagogik än den som bedrivs genom att entusiasmerande och kunniga lärare med lock och, där det behövs, pock använder sin auktoritet till att förmå eleverna att anstränga sig mer än de kanske hade tänkt.

Sokrates tes förklarar precis varför sådan beprövad erfarenhet inte hyllas och används. Skolinspektionen har med de bästa avsikter förvandlat sig till ett instrument för demokratins självmord genom att sätta barnens frihet framför lärarens auktoritet. Konsekvensen blir att alltför många barn bara lär sig en sak för framtiden: att de inte behöver fästa någon avsikt vid människor som besitter överlägsen kompetens – kom ihåg den av Skolinspektionen kolporterade värdegrunden om allas lika värde! – och att man klarar sig bra även utan ansträngning (man kan alltid bli lärare eftersom lärarhögskolorna tar in alla sökande).

När den demokratiska frihetslängtan så småningom tagit kål på all sådan auktoritet som ger samhället ryggrad och stadga – när, som Sokrates själv exemplifierar, lärarna börjar fjäska för skolbarnen i stället för att styra undervisningen – då kan demokratin inte överleva. Sokrates menade därför att demokratin, när det gått så långt att alla människor var helt fria och inte behövde åtlyda någon, efterträds av tyranniet som inte lägger fingrarna emellan när det gäller att strypa friheten och bygga starka och oberäkneliga auktoriteter som helt saknar respekt för demokratiska fri- och rättigheter.

Patrik Engellau