PATRIK ENGELLAU: Liknelsen om bonden och fiskaren

Inom de mjuka vetenskaperna dit nationalekonomin får räknas (om den över huvud taget ska räknas som vetenskap) vet man aldrig något säkert eftersom det som verkade säkert igår kan vara tvivelaktigt idag. För ett år sedan förklarade världens ledande nationalekonomer att de inflationstendenser som kunde iakttas var övergående medan prishöjningarna numera knappt anses ha börjat. Du skulle aldrig kliva på ett flygplan som säkerhetstestats av nationalekonomer.

En fråga som nationalekonomin enligt min mening slarvar med är den kanske viktigaste av alla, nämligen hur ekonomisk tillväxt går till, alltså vilka mekanismer och krafter som gör att en del samhällen plötsligt utvecklar ett imponerande välstånd. För att förstå detta och förklara för mig själv skrev jag för tjugofem år sedan följande berättelse som ingen etablerad nationalekonom mig veterligen har tagit på allvar.

På en i övrigt öde ö bodde två personer, en bonde och en fiskare. Bonden bakade två bröd om dagen och fiskaren fiskade två fiskar. Bonden själv åt det ena brödet och sålde det andra till fiskaren. Fiskaren åt själv den ena fisken och sålde den andra till bonden. Ett bröd byttes mot en fisk. Fisken kostade ett bröd och brödet kostade en fisk. Så hade det varit i alla tider.

En dag fick fiskaren en knäpp. Kanske hade han spräckt ett blodkärl i hjärnan, kanske hade han andats in giftiga ångor från kärret, man vet inte, men han började fantisera. Han funderade och resonerade med sig själv om alternativ. Olyckan hade gjort honom till något av en uppfinnare.

Många fiskar hoppade av hans krokar, det tyckte han nu, för första gången var ett problem. Kunde man inte hitta på ett sätt att få dem att sitta fastare? frågade han sig själv. Efter en veckas grubblerier skrek han plötsligt ”eureka” och konstruerade en krok med en hulling.

Den fina innovationen ökade hans produktivitet med 50 procent. I stället för två fiskar om dagen fick han nu upp tre fiskar. En fisk åt han själv som vanligt, de två andra erbjöd han bonden.

Döm om fiskarens förvåning när han inte längre fick ett bröd per fisk. Marknadskrafterna grep in och sänkte fiskpriset till ett halvt bröd, för den trygge bonden hade inte fått någon produktivitetshöjande knäpp, utan torgförde bara sitt traditionella enda brödstycke.

Vafan, sa fiskaren, här är det jag som plågat mig själv med att tänka, jag som har ansträngt mig att tillverka nya prylar, jag som har ökat produktionen och jag som har burit dubbelt så mycket last till handelsplatsen – och sedan är det han som tar hela vinsten! Fiskaren var upprörd över det orättvisa i samhället.

Det fanns helt enkelt ingen marknad för den utökade produktionen, konstaterade fiskaren misslynt. Jag får väl jobba lite mindre så det bara blir två fiskar. Då återgår priset till det normala.

Men knäppen satt kvar och en dag fick fiskaren en idé. Han slog bonden i skallen med en träklubba i hopp om att bonden också skulle få en knäpp. Och se! Det fungerade. Bonden till att analysera och fundera och snart hade han funnit metoder att öka produktionen till tre bröd om dagen.

Nu fanns marknad för fiskarens extraproduktion. Nu kunde en väldig tillväxt ta sin början så länge bondens och fiskarens nya mentala tillstånd höll i.

Slutsatsen är att tillväxten är ett mentalt tillstånd. Men det räcker inte om tillväxtmentaliteten sitter i ett fåtal människors huvuden. Tillväxtkulturen måste vara en vitt spridd företeelse, något av en folkrörelse, för att tillväxten ska få hygglig fart. Annars kommer den inte igång av brist på marknader.

De marknader som behövs kan inte heller skapas med hjälp av pengar som staten tryckt, det inser man lätt om man inför pengar i liknelsen. Antag att brödet och fisken kostar en krona vardera i utgångsläget. Nu kommer fiskaren en dag med två fiskar och vill ha två kronor betalt. Bonden har själv en krona och staten ger honom ett bidrag på en krona för att skapa efterfrågan. Till en början blir fiskaren glad, men han inser snart att han förlorat i alla fall, för det finns bara ett bröd om dagen att köpa trots att han nu har dubbelt så mycket pengar att handla för. Det slutar med inflation, således att priset på bröd fördubblas. När staten trycker pengar för att stötta efterfrågan så blir det inflation. Detta är för övriga en av världshistoriens säkraste slutsatser som dock brukar glömmas bort av nationalekonomerna, nu senast efter covidpandemin.

I verkligheten utvecklas ett något annorlunda mönster än i liknelsen. I verkligheten finns inte bara två människor på en öde ö, utan massor. Om en bonde är trög så finns det andra som inte är det. Verklighetens innovative fiskare hade hittat någon klipsk bonde och utvecklats tillsammans med denne. Sedan hade dessa båda entreprenörer skapat motsvarande utvecklingssamband med en bra byggare och därefter hade utvecklingen rullat igång med biltillverkare, kylskåpsfabrikanter, biografinnehavare etc.

Och vad hade det blivit av den första bonden som inte ville eller kunde vara med i utvecklingen? Det finns två möjligheter. En möjlighet är att han och framför allt hans barn, som visar sig mer intresserade av att sälja knark än att gå i skolan, så småningom blir marginaliserade objekt för sociala insatser från myndigheterna. Snart hade de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna i samhället ökat och troligen, eftersom situationen permanentas genom de sociala myndigheternas insatser, blivit obetvingliga. Kanske är det dit vårt land är på väg.

Den andra möjligheten är den som Sverige faktiskt fick uppleva under en lång och framgångsrik tid. Bondens barn var dugligt folk fastän de saknade läshuvud och entreprenörsanda. De var lojala och pålitliga och ville ta ansvar och kunde därför beredas jobb i de kylskåpsfabriker och bilindustrier som andra startat.

Den viktigaste slutsatsen av detta är att ett samhälles grad av framgång beror på den mentalitet och de värderingar som sitter i befolkningens skallar. Om man kunde få universitetsutbildat folk att begripa detta skulle mycket vara vunnet.

Patrik Engellau