PATRIK ENGELLAU: Startups

För tjugofem år sedan startade jag en börs för små, unga företag, sådana som sedermera har fått beteckningen ”startups” på svenska. Börsen hette AktieTorget och lever, sedan jag sålde verksamheten, vidare under annat namn på engelska eftersom svenska ord anses töntiga i finansbranschen och för övrigt i nästan hela näringslivet, fråga vilken CHRO (personalchef) som helst så får du höra.

Skälet bakom initiativet var mycket enkelt. Sverige behöver företag. Företag uppkommer inte av sig själva utan startas av någon som kan kallas företagare (eller entrepreneur för fransktalande). Företagare behöver ofta pengar, så kallat riskkapital, för att komma igång. Problemet var att det saknades ett väletablerat flöde av pengar från dem som hade pengar, ofta välbeställda människor, till företagarna vilket till stor del berodde på, menade jag, att riskkapitalet troligen skulle sitta inlåst i företaget i flera år vilket gjorde hela projektet mindre intressant för riskkapitalisten. Om det emellertid fanns en handelsplats, en börs, för nyemitterade aktier borde potentiella investerare bli mindre återhållsamma med riskkapitalet till startups.

Det fungerade faktiskt. Det har sedermera uppstått ett hyggligt antal konkurrerande börser för handel i småbolagsaktier. Men i och med att det nu blivit en industri av vad som en gång var ett hantverk som drevs mer av personliga känslor – till exempel om riskkapitalisten kände förtroende för den företagare som ville använda hans pengar; att tillfälligt adoptera bort sina pengar kändes för många som att hyra ut sitt barn – än av juridiskt fulländade placeringsreglementen.

Sedan sekelskiftet har branschen utvecklats med väldig kraft, inte bara i Sverige utan framför allt i USA varifrån allt nytt brukar komma. (Jag har fortfarande inte begripit varför ett AktieTorg inte startades där. Det kan bero på specifikt svenska relationer och förhållanden. Den dåmera självständiga Stockholmsbörsen, vars handelssystem AktieTorget fick utnyttja, gillade tanken att någon på egen risk experimenterade med en ny marknad, alltså börshandel med små företag. Om det misslyckades drabbade det inte Stockholmsbörsen men om det lyckades kunde börsen få en rik, ny intäktskälla. Det statliga regelverket var mer företagarvänligt; idag hade det knappast gått att få Finansinspektionens tillstånd. Dessutom skadade det inte att AktieTorgets styrelseordförande var en före detta verkställande direktör på Stockholmsbörsen.)

Med tiden började flödet av kapital till startups som sagt bli en industri. Klondike gick på löpande band. För tjugofem år sedan jagade startupföretagare motvilliga potentiella investerare för att få deras pengar. Till helt nyligen verkar det ha blivit tvärtom. Rika människor och riskkapitalfonder löper ikapp med varandra för att få köpa aktier i attraktiva startups (som enligt min uppfattning alltför ofta drivs av arroganta tjugotreåringar som geniförklarats i pressen för någon innovation som jag tror aldrig kan fungera). Min poäng är att den finansiella infrastrukturen blivit alltmer avancerad och att detta – i tillägg till att det rent allmänt finns mer pengar i världen som söker lönsam placering vilket inte minst beror på att stater i alla länder tryckt pengar för att bekämpa verkningarna av pandeminedstängningarna – gör att de tjugotreåriga entreprenörerna badar i pengar och att nästan vilka snurriga projekt som helst får finansiering.

I dessa dagar håller det sedermera alltmer välutvecklade systemet för riskkapitalförsörjning för mindre tillväxtbolag på att skakas i sina grundvalar. Penningflödet till startups tycks vara på väg att sina. Tidigare gick nästan alla aktier, oavsett hur omogna och ogenomförbara affärsidéer som än låg bakom, upp i värde nästan hela tiden. Mot slutet av pandemin nådde riskkapitalinvesteringarna fantasivärden. Men nu, när investerarna inte längre tror på fortsatta värdestegringar kommer det grus i maskineriet med risk för tvärnitar och konkurser.

Jag har i flera år känt obehag inför en utveckling där startupföretagarnas huvuduppgift förefaller ha ändrats från att utveckla och förfina sina innovationer till att ”bygga internationell struktur” för att sälja produkter som ännu knappt existerar och till att jaga pengar för att finansiera förluster medan de förklarar för aktieägarna att de väntar på att bli uppköpta av Google för tiotals miljarder dollar.

Medan jag tänker på detta kommer bekräftelser i media. ”Krisen bland techbolagen har spridit sig till svenska startupbolag som helt plötsligt har svårt att hitta investerare”, skriver Svenska Dagbladet och citerar en så kallad affärsängel: ”Allt har tvärnitat över en natt”.

Det stod skrivet i stjärnorna.

Patrik Engellau