ANDERS LEION: Mittextremism – i Frankrike 

Många anser, liksom Johan Pehrson (bilden), att Frankrike har en föredömlig kulturpolitik.  Man brukar också anse att politiken lyckas, dvs att kulturen är högtstående. 

Det kanske den också är, men jag tvivlar. Det talas en så förskräcklig massa smörja i landet. 

Christophe Barbier är min favorit. Han talar snabbt, flytande, utan stakningar och hummanden. Han formulerar sig inte bara snabbt, utan oftast också med god kännedom om sakförhållanden. Han är mycket omhuldad i fransk offentlighet; uppträder dagligen i en TV-kanal och gäster ofta andra. Dessutom har han grundat en tidning, Friskytten: Franc-Tireur.  

Vid presentationen av tidningens första nummer avslöjar han hur välinformerad han är om svenska förhållanden. Han måste till exempel vara förtjust i Hasse och Tages skapelser och har uppenbarligen sett Glaset i örat. (Eller också finns det en annan, för mig förborgad förklaring…) Han trängs med Gösta Ekman i politikens mitt (vid 28.00). Han, Barbier, är extremare än Gösta Ekman. Han säger, med eftertryck (vid 2.30): ”Det är en tidning, kan man säga, i den extrema mitten… Det är inte väl avvägt – det handlar inte om att ge 5 minuter åt den ene och sedan 5 minuter åt den andre”. Barbier har, liksom Gösta Ekman, helt enkelt bestämt sig för att vara mittast. 

Den franska debatten – den som tillåts göra sig bred i offentligheten – är så oändligt välfriserad. Barbier säger i inslaget ovan att den franska offentligheten utsätts för olika hot från både höger- och vänsterextremism. Det ligger en del i det. Både Melanchon och Marine Le Pen har gjort bra ifrån sig de senaste valen – Le Pen oväntat bra i valet till parlamentet. Detta har skett trots Barbiers och andras ansträngningar att hålla nere deras meningsyttringar.  

Det verkliga hotet kommer däremot från islam. Muslimerna har blivit så många, och så inflytelserika att varken rättsväsen, massmedia eller politiker törs gå dem emot. Melanchon hade till stor del dem att tacka för sina framgångar. Le Pen törs inte längre angripa dem. Judar förföljs hämningslöst, vilket franska myndigheter i det längsta försöker tysta ned. Endast Éric Zemmour har vågat beröra hotet från islam. 

Den som vill veta hur illa det kan gå i Sverige bör studera Frankrike – helst lite mer ingående än Johan Pehrson. 

Helt annorlunda är situationen i våra nordiska grannar Danmark och Finland. I Finland sitter Vänsterförbundet, tidigare med inslag av kommunister, ofta i regeringen och Sannfinländarna, dagens högerextremister, har också gjort det. Dessa ”extremister” har under hela efterkrigstiden haft röst och säte i parlamentet och ibland också i regeringen. (Under den första efterkrigstiden hade kommunister stort inflytande.) 

I Danmark har under lång tid ett extremt högerparti, under olika namn, haft stor politisk påverkan. Dansk Folkeparti har stött och haft stort inflytande på olika borgerliga regeringar. 

Varken i Danmark eller i Finland har man rykte om sig att ha någon särskilt framstående kultur och inte heller någon särskilt avancerad samhällsdebatt. Däremot för man en saklig, problemlösande politik. 

Tack vare dessa, som extrema betecknade partierna, har sådana frågor, som både i Sverige och framförallt i Frankrike, länge hållits undan öppen debatt, kommit att mer effektivt angripas i våra grannländer. 

Det är inte förvånande, sakligt sett, att dessa två länder som tidigare snarast hånades i den svenska politiska debatten under senare år alltmer kommit att ses som förebilder. Det är däremot förvånande, men glädjande, att den svenska fördomsfullheten inte kunnat hindra denna utveckling. 

Denna korta, jämförande studie tyder alltså på att populistiska partier varit mycket välgörande för våra grannländer, medan det högbrynta förakt som de bemöts med i Frankrike lett till landets allt svårare sociala problem – problem som sällan bemöts, därför att de inte beskrivs och debatteras. 

Och i Sverige har vi, som vanligt, försökt hålla oss till en medelväg, med åtföljande mindre smickrande resultat. 

Anders Leion