Jag har fått kritik av vissa invandrare för att jag i mina texter säger att folk från MENA-länderna väljer att flytta till Sverige, istället för att de flyr hit. Därför ska jag här ge en förklaring till varför jag uttrycker mig som jag gör.
Jag förnekar inte att människor tvingas fly från krig och förföljelse runt om i världen. Detta är ett obestridligt faktum. Men här kommer vissa aspekter som till exempel närhetsprincipen in som en viktig faktor i problemformuleringen.
Återkommande ställer sig den som tar del av den dagliga brottsrapporteringen frågan varför? Varför ger sig inte brottsoffret av från den farliga miljön och de svekfulla ”vänner” som misshandlar och bedrar. Dessa tankar gör sig särskilt påminda när det avslöjas att den misshandlade hustrun funnit sig i, eller i alla fall stått ut med åratal av plågor – utan att ge sig av.
Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.
Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik uttalar sig i Dagens Nyheter (31/7) om verkets kostnader för flyktingar från Ukraina, vilka förväntas stiga med 7,5 miljarder under 2023. Detta är alltså inte vad ukrainarna hittills har kostat, utan hur mycket kostnaderna kommer att öka under 2023.
Personkult må vara ett starkt ord, som lätt leder tankarna till jättelika bronsstatyer av Kim Il Sung på torget i Pyongyang, eller helgonlika idolporträtt av Mao Zedong. Men faktum är att ingen politisk rörelse klarar sig med enbart ett partiprogram, det må vara aldrig så genialt. Man behöver också en ledare, som i kraft av sin personlighet kan ge politiken ett ansikte. Men ibland händer det att ansiktet blir viktigare än politiken. Som till exempel när Magdalena Andersson ena veckan säger att NATO är dåligt och andra veckan säger att NATO är bra. Det kan verka motsägelsefullt, men eftersom det är Magdalena som säger det finns ingen anledning att tvivla.
En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen (där jag tror att han hävdar att analyserna alltid pekar fel eftersom de bygger på gårdagens premisser som inte längre gäller eftersom allt ändrar sig).
För fyra år sedan varnade president Donald Trump Tyskland för att bli beroende av rysk gas. I ett klipp från FN-skrapan ser man hur Tysklands dåvarande utrikesminister Heiko Maas (SPD) fnissar och skakar på huvudet över uttalandet. ”Tyskland är inte beroende av Ryssland, särskilt inte när det kommer till energifrågor. Vi kommer inte sluta bemöta påståenden med fakta”, sade Maas.
Koranen är en oerhört intressant bok som, förutom rester av gammal arabisk religion, innehåller tankar och inslag från judendom, kristendom och persisk zoroastrism.
I Koranen finns till exempel fragment av en känd legend om Alexander den stores ”resa till världens ändar”. Där hittar man också uppfattningen av Jesus inte blev korsfäst. Nej, det ”såg bara ut så”. Detta är en tanke hämtad från gnostisk, kättersk kristendom.
När tiden är mogen för någon viss innovation uppstår den ungefär samtidigt i många av varandra oberoende skallar. Begreppet geopolitik är ett exempel. Det uppstod kring förra sekelskiftet när politiken tog språnget bortom de nationella gränserna och började intressera sig för andra geografiska regioner, exempelvis i syfte att kolonisera dem. Den främste begreppsmyntaren ska ha varit den svenske geografen och filosofen Rudolf Kjellén (bilden) som anses ha varit någon sorts nationalsocialist. I Sverige är han mest känd som upphovet till konceptet folkhem som socialdemokratin sedermera gjorde ett stort nummer av.
Italien är kanske världens bästa land. Italien är bra på mat, kläder, religion, romantik, arkitektur, natur, bilar, musik, konst, familjer och väder. Men Italien har problem. Stereotypen är att om du är italienare så har du nio syskon och 100 kusiner. Så har det alltid varit i det katolska Italien. Italien har två tredjedelar av Sveriges yta och sex gånger så stor befolkning. 68-revolutionen har sargat Italien. 68-revolutionen gick ut på att krossa kristendomen och traditionella värden. När en civilisation tappar tron på religion och Gud dör den civilisationen ut och försvinner från jordens yta (enligt journalisten Jurij Bezmenov som flydde från Sovjetunionen). I dagens Italien får folk ett barn per familj. Landets befolkning blir äldre och minskar.
Jag har sällan sett så många oroade och bekymrade miner som i Aktuellts sändning den 25 juli. Dessa föranleddes av ett mer än 13 minuter långt inslag om ”klimatkrisen”, vilken sägs förorsaka mängder av ”klimatflyktingar”.
Varför brinner det så mycket nuförtiden? Om vi för ett ögonblick bortser från det oroande faktum att allt fler bostadshus, bilar och skolor fattar eld och koncentrerar oss på naturen – och om vi dessutom bortser från anlagda skogsbränder och bränder som beror på människors oförsiktighet – återstår ändå en del som tycks bero på något annat.
I en privat mailslinga gör Lennart Bengtsson en betydelsefull observation som många av oss säkert haft på känn men åtminstone jag inte besvärat mig med att utveckla från en tärande, obehaglig känsla till ett begripligt resonemang. (Ja, det är så, har jag upptäckt, tankeverksamhet egentligen går till. Det börjar med någon sorts upplevelse i kroppen som visserligen kan bestå av hunger eller en annalkande förkylning men även av det dunkla obehaget av obekanta sensationer, i det här fallet att någon börjar använda begrepp som man inte fattar men som känns klart hotfulla, exempelvis konceptet försiktighetsprincipen.) Så här skriver Lennart:
Det finns många saker som är uttröttande med att arbeta med socialbidrag inom socialtjänsten. Det som nästan tröttade ut mig allra mest var att ständigt och jämt tvingas höra, och se i skrift, hur det svenska språket rådbråkas och misshandlas å det grövsta av alla de som fått tillåtelse att flytta hit.
I början av juli knuffades en äldre man ner på spåret på Hökarängens tunnelbanestation, av en psykiskt sjuk kvinna med allvarliga missbruksproblem. På övervakningsfilmer syns tydligt hur kvinnan störtar upp från bänken där hon sitter, rusar fram till mannen och knuffar honom så hårt hon kan. Endast tack vare de rådiga människorna på perrongen, som lyckades stoppa tåget, kunde mannen räddas från allvarligare skador. Samma rådiga människor höll också fast kvinnan till dess polisen är på plats.
Den här kvinnan har i i åratal gått in och ut på rättspsyk som om där vore svängdörrar. Hur är det möjligt att hon överhuvudtaget är ute i det fria, när hon har begått mängder med brott (och dömdes så sent som förra året) och det bara är en ren slump att ingen redan har dött till följd av hennes framfart?
En kanariefågel väger mellan åtta och 24 gram. Jag frågade en zoolog hur mycket fågelns hjärna väger, men hon kunde inte på rak arm ge mig ett exakt svar. Ett eller ett par gram är kanske en realistisk gissning. Om det finns ett samband mellan hjärnans vikt och den kognitiva förmågan kan man alltså anta att kanariefåglar inte tillhör de mera intelligenta djuren. Ändå har kanariefåglar räddat åtskilliga människoliv.
Hur skärpta saker man än upptäcker och offentliggör så kan man vara säker på någon annan sagt ungefär samma sak, och troligen bättre, för länge sedan. I mitt fall kan det vara Sokrates men också Ulf Nilson, den förre stjärnreportern på Expressen.
I något sammanhang skriver Gustaf von Platen att en radikal hållning bara är äkta om radikalen har arbetarklassbakgrund. Många andra har menat detsamma.
I någon mening är det förstås så. Det stämde väl på Stig Ahlgren (bilden). Han och von Platen träffades i lumpen. Vid övningarna var tältet på kvällen fullt av andra, med arbetarbakgrund. Dem kunde Ahlgren inte umgås med. Han vände sig till akademikern von Platen. I början på sin karriär, på Aftontidningen, ägnade sig Ahlgren åt häftiga, giftiga angrepp på arbetarklassens motståndare.
För snart fyrtio år sedan skrev jag en historiebok som förklarade västerlandets, särskilt Sveriges, historia från 1200-talet till ungefär nu. (När jag ändå fått upp farten på publiceringsdagen kunde jag lika gärna skriva de kommande årtiondenas ännu inte timade historia.) En av mina teser var att västvärlden är på väg in en lika omvälvande epok som renässansen och upplysningstiden då allt ställdes på huvudet, inga gamla sanningar längre gällde, oro och ångest grep omkring sig men verkligheten efteråt, när dimman lättat och folk såg klarare, i båda fallen visade sig ha blivit en hel del bättre.
Det svenska språket står inte högt i kurs när SVT Nyheter håller på med sina etniska inkvoteringar och mångfaldssatsningar för att spegla vår nya befolkning.
Då lägger man alla bestämda former, ändelser, ental, flertal, korrekta uttal och betoningar i en hatt och skakar om. Resultatet blir:
Nyligen skrev jag om Yasmine Abdullahi som, i tidningen Arbetaren, gav uttryck för en skev verklighetsbild och fördomar om etniska svenskar. Den som följer Arbetarens Facebook-konto inser att det var ett misstag av redaktionen att publicera texten, eftersom den är en förolämpning mot just de människor Arbetaren säger sig värna. Få vanliga människor äger den sortens sommarnöjen i skärgården dit Abdullahi vill bli inbjuden så det är uppenbart att hon snarare jämför sig med läsare av Connoisseur än Arbetaren. Frågan är därför varför Arbetaren ger plats åt den här typen av fördomar riktade mot etniska svenskar.
Rubriken är Stig Ahlgrens mest berömda sentens. Han har berättat om dess tillkomst: ”Snälltåget hade passerat gränsen mellan Skåne och Småland utan att något mer väsentligt hade upptagit min hjärna än frågan om jag hade råd att äta i restaurangvagnen. Det hade jag inte och blev sittande kvar. Tåget hade stannat, en järnvägsknut tydligen, bibanefolket, en dyster skara, vällde in. Jag tryckte näsan platt mot rutan för att få syn på stationsskylten, tog upp anteckningsboken och skrev:
När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.
Svårt att förstå hur det politiska samtalet kan ha blivit så emotionellt och lättviktigt? I så fall kan psykologi bidra till ökad klarhet. Tänk själv om du under senare decennier varit karriärpolitiker i någon av de traditionella partierna; eller tjänsteman inom statsförvaltningen; eller statsarvoderad akademiker. Hur skulle det då gått om du på något policymöte höjt rösten och sagt följande: ”Jag har kommit fram till att på det ena området efter det andra så har vi typiskt börjat bra men sedan drivit saker och ting alldeles för långt. Inkluderande alla stora politiska frågor som nedrustnings-, migrations-, EU-, identitets-, energi-, genus- och brottsbekämpningsfrågan. Samma sak gällande den monetära lågränte(kokain)politiken. Samt gällande statsförvaltningens kontinuerliga svällande. Överdrift har följt som ett resultat av att våra viktigaste stödtrupper – samt idel budgetäskare - alltid kräver att vi går åtminstone lite längre i samma riktning som förut. Även om varje enskilt steg varit litet har det ackumulerade resultatet utmynnat i radikalism. Förpackad som moderation. Så smygradikalism. Därav dagens intellektuella förvirring.”
Jag hade nyligen ett samtal med en bekant från Tanzania. Han är bosatt i Stockholmsområdet med en svensk fru som hjälpte honom att invandra. Min bekant, låt oss kalla honom Abdullah, är missnöjd med livet i det nya landet.
Sedan han kom hit, förklarade han, har han blivit allt mer desillusionerad. Han har ännu inte fått några barn, men han är orolig över hur ska gå att för eventuella framtida barn.
Sverige är det enda land i EU där snus får tillverkas och säljas. Det är inte förbjudet att köpa eller att använda snus i de andra medlemsländerna, men försäljning får bara ske i Sverige. Tobaksindustrin ser stora möjligheter i en framtida uppluckring av förbudet, men än så länge verkar detta ligga långt fram i tiden.
Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet. Det är farligt. Coca-Cola ska vi inte tala om. Staten har avancerade planer på att lägga restriktioner på sockerförbrukningen, någon sorts förbud, kanske, eller skatter. På så vis kan oskicket kontrolleras.
”Först kommer maten, sedan moralen” skrev som bekant Bertolt Brecht. Moral har i många fall ett pris, och innan vi är villiga att betala detta pris vill vi se till att våra basbehov är tillgodosedda. Det svenska politiska etablissemanget har länge velat utmåla vårt land som en ”moralisk och humanitär stormakt”. Men hur länge är svenska folket beredda att betala priset för den höga moraliska svansföringen?
En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan.
DET GODA SAMHÄLLET 