För några årtionden sedan lärde jag känna en tysk-svensk judinna, pappan tysk och mamman svensk – båda judar. 

Dottern föddes i Hamburg där familjen levde. I hennes skola, som var en progressiv skola för både pojkar och flickor, gick Helmut Schmidt i en parallellklass. Han blev senare socialdemokratisk förbundskansler. (Schmidts far föddes i en hemlig förbindelse mellan en judisk bankir och en kristen servitris). 

En dag tillsattes en nazistisk rektor för skolan och därefter fick dessa båda, och alla andra, göra Hitlerhälsning på morgonsamlingarna. 

Det blev allt svårare för den svensk-tyska familjen att leva i Tyskland. Mamman ville tidigt att de skulle flytta till Sverige, men både flickan och fadern ansåg sig ha rätt att bo kvar och leva i Tyskland. 

Det var sannolikt lättare för Helmut Schmidt. Han var medlem av Hitlerjugend, uteslöts för vidlyftigt tal (flotte Rede) men ansågs senare i armén vara ideologiskt sund. Han dolde länge sin judiska bakgrund. 

Efter en tid fick den svenska mamman sin vilja igenom i så måtto att hon och dottern flyttade till Sverige. Fadern vägrade länge. Han gick istället under jorden men tvangs till slut, också han, att flytta till Sverige. Han trivdes aldrig, längtade hela tiden tillbaka till Tyskland. Efter en tid begick han självmord. 

Willy Brandt tvangs till följd av sitt politiska engagemang för socialdemokratin att lämna Tyskland för en exil i Norge och sedan i Sverige. 

Dessa tre personer illustrerar hur man väljer att eller tvingas att ta ställning när en diktatur etablerar sig. Liknande öden har förstås utspelat sig och utspelar sig också idag i Ryssland. 

Den judiska familjen träffades hårt även om de undgick nazisternas dödspatruller och koncentrationsläger. 

Willy Brandt tvangs i exil men kunde återkomma till hemlandet och göra politisk karriär. Hans exil användes återkommande emot honom. Den ansågs av kritikerna som en opatriotisk handling.    

Lättast gick det för Helmut Schmidt. Efter att som ledande politiker i Hamburg effektivt ha ingripit, också med ett olagligt användande av armén, mot följderna av en stor översvämning 1962 tog hans politiska karriär fart och han blev förbundskansler 1974, i en tid då han hade att bekämpa inhemsk terrorism, vilket han gjorde med framgång, utan någon eftergift till terroristerna. Han uttalade stor förståelse för Rysslands ockupation och införlivande av Krim i riket. 

Vad kan man dra för slutsatser av denna mycket korta genomgång av tyska öden under en diktatur? 

Det är tydligen effektivast, lönar sig bäst att inte bara underordna sig utan också helhjärtat inrätta sig efter diktaturens önskningar. Man slipper betala motståndets pris och mycket få, om någon, vänder det emot en när diktaturen fallit och en annan ordning etablerar sig. 

Många som nu flytt den ryska armén och sökt skydd utomlands kommer, om de vänder tillbaka sedan Putins regim störtats, att få betala det dyrt. De som stannat och varit medgörliga kommer däremot att berömma sig av att inte ha flytt landet utan stått emot, eller i alla fall lugnt ha inväntat bättre tider – fastän de kanske aktivt har bistått regimen som angivare och annat. 

Efter denna genomgång – hur skulle du själv välja att genomlida en period av diktatur? 

Nej visst. Det händer ju inte här.