Eslövs centrum har blivit en plats dit ingen vill gå. Varför? För att sexåringar hänger i stan och förstör. Ja, du läste rätt. Sexåringar har tagit över det offentliga rummet. Plötsligt har vi alltså inte bara unga vuxna kriminella och tonåriga gangsters att bekymra oss över – utan även sexåringar som tillåts löpa amok.

Detta står att läsa i ett reportage i Expressen (premiuminnehåll), som inleds på följande sätt:

”Barn så unga som sex år hänger i stan och förstör. Kriminella gäng står bakom våldsamma uppgörelser om knark. Störiga tonåringar skrämmer bort kafékunder – och riskerar att rekryteras av gängen, fruktar polisen. Det här är ett reportage om småstaden där sömnigheten byttes till otrygghet.”

Redan ingressen får mig att fundera på vad det egentligen är skribenten vill förmedla. Sömnigheten? Som om trygghet, trivsel och harmoni gör människor sömniga och menlösa – och som om otryggheten gör Eslöv om inte bättre, så åtminstone lite mer spännande.

Nej, jag tror egentligen inte att det var journalistens mening att få det att framstå på det sättet, men det här ofta upprepade epitetet ”sömnig” om små trygga städer är faktiskt en del av problemet i hur medierna närmar sig de växande samhällsproblemen. För självklart handlar reportaget mer om hur samhället ska kunna hjälpa barnen som stökar än om föräldrarnas ansvar.

Det var en av mina väninnor som först tipsade mig om det här reportaget. Hon bor i en småstad inte helt olik Eslöv och är ensamstående mamma till en son på sju. Det är ingen överdrift att påstå att hon var heligt förbannad:

”Dagens ilskebomb. Hur kunde vi låta det gå så här långt? Det måste ges en signal om att om du inte tänker arbeta och sköta dig, så kom inte hit! Sverige är inte landet med fri utdelning och gratis pengar längre. Men vi sitter fortfarande med vad de senaste decenniernas vansinne har skapat.”

De senaste decenniernas vansinne är förstås invandringspolitiken som så länge präglats av en sjuklig och närmast självutplånande kravlöshet. I Sverige kan man bo i decennier utan att behöva lära sig språket, det är bara att kräva gratis tolk på skattebetalarnas bekostnad. Och ungarna kan man strunta fullkomligt i för det är ändå samhällets fel om de börjar missköta sig.

Det här gäller förstås inte alla invandrare. Inte ens en majoritet. Det här handlar om en bråkdel av alla människor som kommit till vårt land de senaste decennierna. Men de är tillräckligt många för att vara ett av de största samhällsproblemen vi har.

”Det är något så fundamentalt fel på de här ”föräldrarna” att jag är alldeles mållös. Vem låter sin sexåring springa på stan? Jag kan acceptera att det, för vissa föräldrar, kan vara svårt rent fysiskt att hindra en 15-åring från att ge sig ut om han bestämt sig för det och totalt saknar respekt, men en sexåring? Jag fattar inte”, säger min väninna.

Jag kan bara instämma. Bara tanken på att hennes sjuåring skulle ränna på stan och förstöra livet för allmänheten är absurd. Och i min värld är de föräldrar som tillåter sånt dåliga och olämpliga föräldrar, punkt.

Men det är det få som vill säga rakt ut. Istället menar man att de här föräldrarna mår så dåligt att de liksom inte orkar, ofta för att de känner sig diskriminerade av majoritetssamhället, och så ger man dem extra mycket stöd (”hela batterier av socialpedagoger och andra hjälpare”, säger väninnan). Att döma av hur samhället ser ut medför det bara att de här föräldrarna kan fortsätta strunta i sina barn, trygga i förvissningen att någon annan tar ansvaret för dem och att de själva alltid kan skylla på majoritetssamhället när det går åt helsike med allting.

Det finns, om man är realistisk, bara en lösning och jag upprepar min väninnas ord: ”Det måste ges en signal om att om du inte tänker arbeta och sköta dig, så kom inte hit!” Svårare än så är det faktiskt inte.