Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Min poäng med denna observation är att den nya regeringen och vi som intresserat studerar den politiska utvecklingen i landet inte ska inbilla oss att något är vunnet bara för att det allmänna valet är avklarat. Valet var bara en förpostfäktning. Nu börjar allvaret.

Låt mig ge ett exempel på hur det inte ska gå till om den nya regeringen ska ha en chans att föra landet i en ny riktning eller åtminstone vrida lite försiktigt på rodret. Den ska inte med buller och bång lansera en handlingsplan som det så kallade Tidöavtalet och sedan, så fort något välbefäst, härsklystet och statsfinansierat intresse morrar fram sitt förväntade motstånd, vika ner sig och ta tillbaka beslut som unisont tagits av en tillträdande regering.

Det var just detta sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson nyligen gjorde i en struntfråga, nämligen invandrares rätt att hur länge som helst erhålla gratis tolkhjälp för att underlätta kommunikationen med det svenska välfärdskomplexet (jag antar att tolkarna inte infinner sig till tjänst bara för att en somalisk kvinna vill ut och shoppa). Den tillträdande regeringen inklusive Acko Ankarberg Johansson hade alltså bestämt sig för att begränsa den kostnadsfria tolkhjälpen och publicerat beslutet tillsammans med flera hundra andra reformer men därefter, sedan de förväntade protesterna presenterats av sådana som Sveriges läkarförbund och den liberala toppolitikern Anna Starbrink, ångrat sig och, som det verkar, skämts för sitt tilltag att skära ned på den fria tilldelningen av tolkar. Acko Ankarberg Johansson själv gick så långt som att börja polemisera mot sin egen regerings förslag: ”Det skulle strida mot flera skarpa lagar om patientsäkerhet och en jämlik vård. Patientsäkerheten är en grundbult i vården och utifrån befintliga lagar kan knappast utredningen komma med ett sådant förslag”. 

Kanske har jag missförstått hela historien men om jag inte gjort det står vi här inför ett obegripligt och kanske förödande självmål och skott i foten för regeringen. Det värsta är inte om tolkhjälpen får vara kvar enligt ett oförändrat regelverk. Det värsta är att hela världen, inklusive de systembevarande politiskt korrekta krafter som lurar i landets samtliga  vassar, får svart på vitt på att den här regeringen inte tänker slåss för någonting och att man kan lura bort den från dess utfästelser lika lätt som man trollar iväg näsan för en treåring.

Att leda ett land är inte bara, eller ens i huvudsak, att känna till alla lagar och regler och följa dem till punkt och pricka. Att leda är att vid behov utstaka ny väg och att förmå ett tillräckligt antal människor att stödja och engagera sig för förnyelsen. Troligen kan ingenting göra mer skada än om ledaren sviker genom att förklara att han tänkt helt fel och därför tar tillbaka allt han lovat.

Jag funderar på vad jag skulle göra i detta läge om jag vore statsminister Kristersson. Helst skulle jag inför de övriga ministrarna ge sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson en utskällning för feg reträtt där hon borde ha eldat sina trupper till anfall. Sedan skulle jag genast entlediga henne. De övriga ministrarna skulle då i bästa fall förstå att man inte kan vinna ett krig om man ger sig få fort man stöter på fienden.

Samtidigt skulle jag täras av dåligt samvete inför den så hastigt avsatta Anko Ankarberg Johansson eftersom jag liksom alla andra vet att Tidöavtalet är en snabbt hoprafsad idéskiss snarare än ett politiskt program och att det kan vara ännu dummare att insistera på att genomföra otillräckligt planerade projekt än att så fort som möjligt strypa dem när man inser att de är feltänkta.

Han kan inte ha det lätt, Kristersson. Partierna borde ha förberett sig inför risken att de skulle hamna i regeringsställning. Det hela påminner om den ryska armén som skickar oförberedda och dåligt utrustade soldater till kriget i Ukraina.