På senare tid har begreppet ”post truth” kommit att uppmärksammas som ett fenomen som för oss vanliga renläriga kan uppfattas som chockerande och stötande men som för dem som bygger sin världsbild på ideologi i stället för traditionell verklighet ter sig betydligt mer attraktivt. Post truth definieras enligt Oxford Dictionary på följande sätt: ”relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiva fakta har mindre inflytande när det gäller att forma den allmänna opinionen än vädjanden till känslor och personlig tro.” 

Detta nya sanningsbegrepp ställer det mesta av vi håller för rätt och riktigt som principer för samlevnad mellan människor på sitt huvud. Sanningen är inte längre något som kan fastställas med objektiva kriterier, som gäller lika för alla, utan i stället som något som kan användas för att gynna vissa intressen.  

En grupp som verkligen förstod att utnyttja detta effektivt var nazisterna med Adolf Hitler och Joseph Goebbels i spetsen. Propaganda blev det vapen som skulle användas för att det tyska folket skulle sluta upp bakom legenderna om judarna som tillsammans med engelsmän och amerikanare ville utrota det tyska folket.  

Josef Stalin och var inte sen att inse vilket effektivt vapen propagandan var. Särskilt om man kunde döpa om den till Pravda (Sanningen) i den ena av de två enda tillåtna publikationerna i Sovjetunionen. I Mao:s Kina tilläts ingen annan sanning än den som kunde läsas på de väggtidningar som det kommunistiska partiet publicerade. 

”Post truth” har också kommit att användas som moteld mot Donald Trumps mantra om ”fake media”. När Trump anklagar medierna för att ljuga kan de svara med att de har sin egen ”post truth”, det vill säga den sanning de tror på och gillar. Detta står klart när medierna nu visar sig vägra att överge sina ”alternativa” sanningar om Trumps samarbete med Putin, hans medverkan vid upploppen den 6 januari 2021, underlaget för riksrättsåtalen m.m. I stället upprepar CNN, MSNBC och andra, så fort tillfälle ges, att Donald Trump blev president med hjälp av Vladimir Putin. 

Hur ska vi översätta begreppet ”post truth” till svenska? Alternativ sanning? Översanning?  

Jag misstänker att de som gynnas av att sanningen får en ny definition hellre skulle vilja kalla det ”verklig sanning”. 

I fortsättningen används i den här artikeln ”alternativ sanning” för att inte förväxla det med riktig (hoppsan!) sanning. (Det blir lite ”Alice i Underlandet-känsla” som sprider sig när man börjar förvirra begreppsapparaten på det här sättet. Det skapar en lätt känsla av svindel.) 

Anledningen till att ”alternativ sanning” har fått alldeles speciell aktualitet just nu är de åtal som väckts av specialåklagaren John Durham och som – när domarna nu har fallit – av den samlade mediakåren i USA skrattas ut som ett totalt misslyckande. Durham var den som tillsattes för att utreda FBI:s roll i den avlyssningsskandal som lett fram till Muellerutredningen efter det att Donald Trump frikänts (medierna och deras nyvunna ”experter” i form av avsatta CIA-och NSA-chefer m.fl.  håller inte alls med om att Trump frikändes).  Durham fick således i uppdrag av Trumps justitieminister Bill Barr att utreda vad som låg bakom det Barr kallade ”spioneriet” på Trump 2016 – 17, det vill säga de av den speciella FIS-domstolen fattade besluten att avlyssna Trump och som uppenbart grundade sig på falska uppgifter. 

Utredningen, som alltså pågått sedan mars 2018, har lett till ett åtal mot en FBI jurist, Kevin Clinesmith, ett mot en av Hillary Clintons advokater samt nu senast mot en FBI-informatör, Igor Danchenko. Alla var åtalade för att på olika sätt ha medverkat till att falska uppgifter las till grund för avlyssningsbeslutet. Den förste fick ett lättare straff medan de två övriga frikändes. Alla åtalen skedde inför jury i Washington DC. 

Durham har haft en delikat uppgift. Han var medveten om att varje jury i Washington DC (som till 98 procent röstar demokratiskt) skulle göra allt för att frikänna varje person som motarbetat Donald Trump. Hade han valt att gå direkt på de verkliga bovarna – Hillary Clinton och FBI-chefen James Comey – skulle han knappast ha en chans. Han valde därför en annan väg: att genom åtalen visa hur de nämnda huvudpersonerna manövrerat för att få till stånd den falska avlyssningen. Såtillvida har den strategin visat sig lyckosam, som att han förmått ett stort antal FBI-agenter att själva under ed beskriva just hur fuskandet inför FIS-domstolen gått till. 

Världen kan nu se klart och tydligt att hela underlaget för avlyssnandet var påhittat, att James Comey kände till det, att Comey samarbetade med Hillary Clinton och att han aktivt medverkat till att motverka utredning om uppgifter som skulle kunna motbevisa de falska uppgifterna. I media redogör man överhuvudtaget inte för detta. Här gäller den ”alternativa sanningen” och då kan dessa omständigheter inte nämnas.  

Vi vet ännu inte om justitieminister James Garland kommer att tillåta att Durham som nästa naturliga steg väcker åtal mot Comey och Clinton. Om republikanerna får majoritet kommer de i så fall att göra allt för att så blir fallet. Vi vet inte ens om Garland kommer att tillåta att Durhams blivande slutrapport får publiceras.  

Mainstream media har nu fördubblat sina ansträngningar för att återvända till utgångspunkten om att Trump fuskade till sig valsegern 2016 med hjälp av Putin. De hoppas att majoriteten av befolkningen har anammat deras syn på verkligheten – deras ”alternativa verklighet”- och ska rösta demokratiskt den 8 november. 

Vinner demokraterna – med eller utan fusk (även i det sammanhanget åberopar demokraterna ”post truth” såsom att alla förändringar i vallagar m.m. inför valet 2020 endast avsåg att stärka demokratin) valet den 8 november 2022, lär nog världen få leva med ett nytt sanningsbegrepp. 

Olle Reimers är en pensionerad bankman, advokat och fristående skatterådgivare som sedan 10 år är bosatt i Bangkok, Thailand.