Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
I tidskriften Kvartal den 8 april skriver domaren Krister Thelin ett ur juridisk vinkel i och för sig korrekt inlägg om hur återvändande IS-terrorister bör behandlas. Han tar upp huruvida de skall dömas i Internationella domstolen, Krigsförbrytartribunalen eller efter någon av EU:s nationella lagar, helst, enligt Thelin, i Belgien enligt belgisk rätt. Han nämner även att retroaktiv lagstiftning inte är möjlig och att svenskt medborgarskap inte kan återkallas enligt svensk grundlag.
På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.
Alla kulturer bör inte ha samma status i Sverige. En kultur bör vara privilegierad, den kultur som definierar landet och ger det dess identitet. I Sverige bör det vara den svenska kulturen, på samma sätt som det svenska språket har en särställning som huvudspråk här och alltså är överordnat minoritetsspråk och invandrarspråk. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch – ett av minoritetsspråken. Är det diskriminering? Ja, det är det.
Den svenska staten bör inte ta något ansvar alls för invandrarnas kulturer. Julen är en röd dag, men inte den islamiska högtiden eid.
De ondskefulla judarna har slagit till igen. Först korsfäste de Jesus, sen lär de genom diverse manipulationer ha legat bakom digerdöden, marxismen, de bägge världskrigen, massinvandringen, finanskrisen och nu senast terrordåden på Nya Zeeland. I varje fall om man får tro Ahmed Bhamji som är ordförande i Nya Zeelands största moské.
Som ytterligare ett i raden av judarnas illdåd kan man räkna 2018 års seger i Melodifestivalen. Jag är medveten om att jag gör mig skyldig till viss generalisering när jag förknippar judarna med Israel, men hade inte Israel varit en judisk stat tror jag inte 171 svenska artister hade gått samman och krävt en bojkott av Eurovision Song Contest.
Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).
Den här bloggen har funnits sedan början av år 2015. Sedan starten har det bara gått bättre och bättre. Fler läsare, fler skribenter, fler kommentarer. Den 12 mars i år skrev chefredaktören Patrik Engellau en lägesrapport:
”Det har gått över förväntan. Vi har nått en stor och engagerad läsekrets som längtar efter ett i bästa fall begåvat och respektfullt tilltal utan inslag av PK-ism. Antalet sidvisningar – vilket betyder antalet gånger som alla artiklar blivit lästa – nådde förra året sju miljoner.”
Professor Tommy Möller har i en artikel i Kvartal i veckan fäst uppmärksamheten på begreppet “tuschstrecket” vilket fortfarande används av landets statsvetare men knappast längre av media eller folk i allmänhet. Tuschstrecket var ett sätt att markera gränsen mellan svensk vänster- och högerpolitik samt att samtidigt undvika använda mer handfasta begrepp och därmed indikera att tuschstrecket skulle kunna flyttas ett streck åt vänster eller höger utan allt för mycken upphetsning.
Efter alliansen sammanbrott, som förnekas lika starkt som skilsmässan från ett omöjligt äktenskap, väntar nu svenska folket med spänning var det framtida tuschstrecket kommer att hamna.
Moderaternas ungdomsförbund föreslog nyligen att anslaget till den statliga mediesektorn (de medier som ofta benämns ”public service”) borde halveras.
En större diskussion om statens engagemang i mediesektorn bör förhoppningsvis ingå i moderaternas idépolitiska programarbete. Efter förra årets haveri med beslutet att bevilja den dysfunktionella statliga mediekoncernen 54 miljarder skattekronor under sex år märks tydliga ångervibrationer i de konservativa leden. Nu öppnas faktiskt ett fönster för att i grunden reformera statsmediesystemet.
Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.
Nyligen var det två år sedan en terrorist från Uzbekistan mördade fem personer på Drottninggatan i ett terrordåd. Terroristen, som hade ett utvisningsbeslut, hade aldrig blivit avvisad från Sverige utan fortsatte leva i vårt samhälle som en fri man. Och medan han planerade för terrordådet arbetade han svart hos bland annat en känd underhållare.
På årsdagen av terrordådet skrev jag ett inlägg på min Facebooksida. Jag skrev:
Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.
Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.
Svenska män måste sluta misshandla sina kvinnor. Det ingår verkligen inte i någon mansnorm att begå våld mot kvinnor eller barn. Mansnormen behöver inte förändras men snarare återupptäckas och preciseras. En man ska använda sin kaotiska styrka till att beskydda sin kvinna och försvara sitt land.
Diskussionen om mäns våld mot kvinnor i nära relationer har blossat upp igen. Därmed har den ständigt pågående diskussionen om mansnormer åter aktualiserats.
För en vecka sedan städade jag bokhyllorna. Då trillade ”Okänt Stockholm” av Per Anders Fogelström fram (Bonniers 1967). I denna bok är det inte Fogelströms röst utan ett antal röster från adertonhundratalet och tidigt nittonhundratal som läsaren får lyssna till.
En lärarinna berättar hur hon förvånas över att en tidigare duktig elev plötsligt kunde sitta frånvarande, nästan sovande på lektionerna och utan att ha gjort läxan. När hon försökte ta reda på varför stötte hon på en situation som kom att upprepas alltmer: Eleven hade fått hemförhållandena försämrade.
I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:
En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.
Sfinxen var en ganska omtyckt figur i det gamla Egypten. Med ett lejons kropp och en mans huvud förenade den tre goda egenskaper: styrka, mod och visdom (androsfinx). Det gjorde sfinxen särskilt lämpad att hålla vakt framför ingången till gravar, tempel eller andra platser fyllda med skatter.
I Grekland något årtusende senare genomgick den ett märkligt könsbyte och blev en ”gynosfinx”. Den utvecklade kvinnobröst, rovdjursvingar och dess karaktär förändrades från att ha varit stark, modig och vis, till att bli nyckfull, obarmhärtig och grym.
Jag har just sett en ny film på Netflix, The Highwaymen med Kevin Costner och Woody Harrelson i huvudrollerna. Filmen handlar om de två före detta Texas Rangers som till sist lyckades ta fast den ökända mördarduon Bonnie och Clyde. Och till skillnad från i stort sett alla andra filmer som gjorts om mördarduon fokuserade denna enbart på jakten. Bonnie och Clyde själva var välsignat anonyma under de dryga två timmar som filmen varade.
Själv har jag ett drygt halvsekellångt politiskt intresse bakom mig. Jag började följa de politiska debatterna i elva-, tolvårsåldern när familjen skaffade TV året 1957. Jag minns debatten mellan Högerns Jarl Hjalmarsson och Kommunisternas Hilding Hagberg. Och Bertil Ohlins intellektuellt skarpa attacker på Tage Erlander. Efter de första formativa åren har jag fortsatt följa rikspolitiken och dess ”utveckling” och förändring. Jag har på senare år alltmer funderat över vad bildning är och hur det är beställt med våra makthavares (rikspolitiker, myndighetschefer och storföretagsledare) kunskaper och bildning. Jag tycker mig också ha sett en förändring av de personligheter som blir politiker och som tilldelas de högsta posterna inom rikspolitiken.
Dagens barn och ungdomar mår allt sämre. Folkhälsomyndigheten konstaterar att unga med psykosomatiska problem, som söker vård, och som får diverse därtill relaterad medicinering fördubblats sedan 80-talet. Varför är det så?
Statliga experter har lagt pannan i djupa veck och presenterade nyligen en rad tänkbara orsaker. Dessa inkluderar osäkerhet inför framtidens arbetsmarknad, ökade socioekonomiska skillnader, och försämrad skola (där friskolereformen och skolpengssystemet lite luddigt dyker upp under rubriken ”Skolan fungerar sämre”).
Jaså, du har kommit ut ur garderoben nu?
Så sa en god vän till mig när jag berättade att jag börjat skriva i Det Goda Samhället. Det var sagt i all välvilja, eftersom det här är en person som sympatiserar med många av mina konservativa värderingar, och som dessutom är orädd och vågar sticka ut hakan när det behövs. Det var, gissar jag, också en anspelning på vad många mindre orädda och ”hakutstickande” skribenter och debattörer mycket väl skulle kunna tänkas säga om den katolska chefredaktören som bytte plattform. ”Bitte Assarmo har kommit ut ur garderoben och erkänner numera öppet att hon är…” Ja, vadå?
Jag vacklar mellan två motsatta uppfattningar i en viktig fråga nämligen vad som är felet med Sverige. Ibland presenterar sig det rätta svaret för mig i blixtbelysning, men av detta blir jag bara nedslagen. Blir du nyfiken på hur det kan hänga ihop?
Som vanligt är det ofta en artikel i Dagens Nyheter som leder mig fram till fördjupade insikter om var den svenska skon klämmer – inte för att tidningen skulle kännetecknas av någon djupare diagnostisk förmåga, snarare tvärtom, ty läsarna presenteras ofta uppfattningar som är så uppenbart aviga att till och med vanetänkandet, som brukar tåla all PK-ism, kan sätta i halsen.
”Jag har så svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga, med heder – bara som en falsk och usel ursäkt. Därför, kamrater, förväntar jag mig det av er: I varje landsting. I varje kommun. I varje skola. I varje läge. Se det. Hata det.”
Statsministerns egna ord vid S-kongressen häromveckan. Löfven har tydligen börjat hålla med oss ”islamofober” och ”rasister” och helt utan egenartade förbehåll av typ socio-ekonomiska orsaker eller vitt patriarkalt förtryck. Löven lägger inte skulden på vår sekulära och jämställda kultur eller på män i allmänhet.
Eurovisionsschlagerfinalen närmar sig och lika säkert som amen i kyrkan kommer nu protesterna från ett stort antal mer eller mindre kända svenskar. Finalen äger nämligen rum i Israel, och vad kan väl vara värre? Israel – den enda demokratin i hela Mellanöstern och det enda landet i världen vars blotta existens ifrågasätts när utrikespolitiken inte faller omvärlden på läppen. Det räcker med att Israel försvarar sig mot raketattacker från Hamas och Hizbollah för att svenska medier, politiker och kändisar ska ställa sig på barrikaderna.
Johan Westerholms kunniga och insiktsfulla artiklar (numera lagda bakom betalvägg) på ledarsidorna.se om hur en del radikala muslimer infiltrerat eller välkomnats in i det socialdemokratiska partiet ger mig ingen ro. Den åtminstone partiella sammansmältningen mellan en del av den svenska arbetarrörelsen och en del av den muslimska diasporan tycks ha gått längre än vad jag hade fattat. I så fall kan det förklara varför socialdemokraterna, trots att statsministern påstår sig göra det hela tiden, har så svårt att komma med tillräckligt övertygande uttalanden mot hederskultur och hedersvåld.
Ända sen slaget vid Poitiers (mellan kristna och muslimer i Frankrike) år 732 har folken i det som kom att kallas Europa, gjort flera försök att ena sig till ett rike, till exempel genom Karl den store, Napoleon, Hitler och, efter andra världskriget, Europeiska Unionen (EU). Målet för vissa medlemsstater i EU är en ”ever closer union” och i slutändan en europeisk federation, medan vissa andra förespråkar en lösligare union med en så kallad subsidiärprincip, det vill säga att beslut tas på lägsta möjliga nivå.
Nyligen skrev jag en text om att det inte är globalisterna – Rockefeller, Soros, de multinationella företagen, EU, kanske FN och så vidare – som är mina huvudfiender utan i stället det svenska politikerväldet. Där fick jag en hel del mothugg av läsare för vilka det internationella kapitalet et consortes är den makt som verkligen styr världen. För dem saknar det svenska politikerväldet självständig betydelse och bara är globalisternas nickedockor.
Det är svårt att bevisa att det inte ligger till på det sätt som globalistteoretikerna menar men det är lätt att förklara varför man, jag i det här fallet, inte gillar globalistteorierna.
Idag läser jag om en man som vill sterilisera sig för klimatets skull. Han är redan vegan, har slutat flyga och bor i en husbil och nu har han alltså deklarerat att han också tänker sterilisera sig. Allt för klimatet.
– Låt inte mig hindra, skrev en person i ett kommentarsfält på Facebook, och jag och min man skrattade högt när vi såg den torra, sarkastiska kommentaren. Vi kom överens om att folkhumorn är i princip omöjlig att ta död på, och att det inte är lika lätt att kuva människor som politikerna och de stora mediehusen tror. Inte ens den nya klimatsekterismen har kunnat ta död på människors förmåga att tänka själva.
Jag kommer att tillsammans med min fru tillbringa någon månad i det Rom, i vilket hon bott och arbetat men jag bara besökt några gånger som turist. Jag har i flera år läst latin och ännu längre intresserat mig för antiken. Hon, min fru, vet oftast vad som kommer att dyka upp bakom nästa gathörn och vilken stämning och vilket folkliv som karaktäriserar olika kvarter. Det gör inte jag. Jag tror att jag, lite lätt överdrivet, vet mer om Rom under republikens sista årtionden än om dagens stad.
Det är något nästan rörande över svenska mediers ständiga försök att släta över den ökande brottsligheten. Nu senast hade Expressen TV full sjå att försöka få de upprepade knivattackerna som ägt rum i London senaste tiden, och som vi skrev om i det Goda Samhället den 28 mars, att framstå som något bagatellartat. Att Londonpolisens talesman pratat om en epidemi nonchalerades i inslaget – istället tog man rikskriminolog Jerzy Sarnecki till hjälp och lät honom berätta den ”sanning” som vi ju alltid får oss till livs av våra svenska medier.
Advokaten och den före detta socialdemokratiske justititieministern Thomas Bodström skrev nyligen en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Artikeln var inte intressant på så vis att han framförde några nya, övertygande eller i övrigt trovärdiga uppfattningar utan i så måtto att den oavsiktligt avslöjade den fundamentala idétorkan i debatten om hur vi ska lösa samhälleliga problem, i det här fallet gängvåldet.
Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar och låta påskina att jag minsann har lösningen ty det har jag inte. Detta bekymrar mig faktiskt mer än att Bodström inte har den. Att politiker inte vet hur landet ska styras är inget att förundra sig över, men om en vanlig nettoskattebetalande medelklassare står rådlös är situationen desto mer oroväckande.
Nya data från SCB visar hur den pågående förändringen av demografin fortsätter med en dramatisk ökning av personer med utländsk bakgrund varje år. I slutet av 2018 var de nästan tre miljoner människor eller närmare 29 procent av befolkningen. Ser vi till folkbokföringen så har personer med utrikes bakgrund sedan millennieskiftet ökat med nästan 1,4 miljoner medan de med svensk bakgrund har minskat med upp mot 24 000 personer.
Detta om man räknar på det sätt som jag tycker är mest rättvist: delar dem som har en inrikes- och en utrikes född förälder 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund.
DET GODA SAMHÄLLET 