Jag tror mig ha förstått att läsekretsen på den här bloggen är rätt splittrad när det gäller klimatfrågan, som ju egentligen inte är en enda fråga, utan en massa frågor, till exempel om klimatet påverkas av människan, om denna påverkan i så fall är av ondo eller tvärtom gynnsam, om man har en aning om huruvida statliga åtgärder bör vidtas och i så fall vilka åtgärder och vilka effekter dessa sannolikt skulle få och så vidare.
Boken Exodus (Oxford University Press 2011) av Paul Collier har blivit, om inte förtigen, ändå föga uppmärksammad. Det är synd, därför att den innehåller resultat och insikter av särskild vikt för den svenska samhällsdebatten.
I den allt mer bisarra retorik som kommit att dominera det offentliga samtalet i Sverige finns inget som på långa när kan mäta sig med föreställningen om en förment gemensam ”värdegrund”. I likhet med så många andra politiskt korrekta floskler finns här ett bedrägligt positivt budskap. Ingen kan väl vara emot ”alla människors lika värde”?
För hundra år sedan utbröt hungerkravaller på flera orter i Sverige. Värst drabbat var förmodligen ön Seskarö i Bottenviken, där en galning i hierarkin försökte sätta in militär mot hungriga arbetare.
En bidragande orsak till livsmedelsproblemen var den avspärrning som ententen under första världskriget upprättade mot centralmakterna. Men det var inte den enda orsaken. Politiken bidrog.
På anslagstavlan fanns en lapp signerad ”Nietzsche” med texten ”Gud är död”. Därunder satt en lapp signerad ”Gud” med texten ”Nietzsche är död”.
Jag har alltid undrat vad Nietzsche menade med att Gud är död. Hade Gud hastigt insjuknat och avlidit och hur hade detta i så fall gått till?
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Då har det alltså hänt. Serien av jihadattacker i Europa har lett till en motattack. Natten den 19 juni körde en brittisk man rakt in i samling muslimer utanför en moské i London.
Moskén i Finsbury Park är salafistiskt, det vill säga den står för en fundamentalistisk typ av islam som håller sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Moskén ska numera vara lugn, men var tidigare tillhåll för imamen Abu Hamza al-Masri som var anhängare till Al-Qaida och hyllade Usama bin Ladin. Han sitter inlåst för terror i USA.
Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det:
Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.
Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.
Fernissan krackelerar nu.
För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren.
I Ann Heberleins utmärkta bok Den banala godheten finns ett tokroligt stycke som redovisar en granskning gjord av Försvarshögskolan om hur 300 svenska IS-krigare försörjt sig under sin jihad:
… nästan alla [har] uppburit någon form av statligt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Vanligast är olika typer av bidrag som kommer från Försäkringskassan som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. Många av dem som ska resa iväg för att delta i terrorhandlingar ansöker också om studielån för utlandsstudier. Polismyndigheten uppskattar att en betydande del av terrorresenärerna har lånat pengar av CSN för att bekosta sin verksamhet.
Spekulationerna om vem som tar vem pågår för fullt trots att det är mer än ett år till valet. Moderatledaren Anna Kindberg Batra vill bjuda in de gamla regeringskollegorna från Alliansen och prata om framtiden kring familjen Batras köksbord.
Sveriges nu näst största parti får som vanligt stanna ute i kylan, allt enligt klassisk mobbningsagenda à la ”du får inte leka på våran gård”. Detta medan övriga partier hämningslöst stjäl förslag och idéer från detta mobbade och utfrusna parti. Hycklarna fanns inte bara på Bibelns tid utan tycks breda ut sig alltmer i dagens förvirrade samhälle.
Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital.
Per Gudmundsons huvudledare i Svenska Dagbladet den 19 juni tog ett strupgrepp på mig på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Tonläget är lugnt och lågt och slutsatserna är försiktigt formulerade. Men det känns som om han på sitt torra sätt bekräftar en misstanke man länge gått och burit: nu är hoppet ute för att Sverige ska kunna hantera migrationssituationen i de ordnade former vi hoppats på.
Gudmundson startar med en presskonferens med polishöjdare förmiddagen den 7 april, en dag då polisen plötsligt fick annat att göra i och med eftermiddagens terrorattack på Drottninggatan. Men Gudmundsons skildring av presskonferensen ger en känsla att vad polisen redan då lågmält men definitivt ville säga var att ”vi klarar inte det här”.
Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.
Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde.
Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.
Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.”
De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.
Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)
Mumien har uppstått från det döda! Ännu en gång… Trots att den evigt unge stjärnan Tom Cruise spelar huvudrollen i den nya mumiefilmen The Mummy har den fått usel kritik. De flesta recensenter tycks föredra originalet från 1932 med Boris Karloff som tragisk mumie. Han var skrämmande, men väckte samtidigt medkänsla.
Mellan Karloff och Cruise har det kommit tre andra filmer på ungefär samma tema: Mumien (1999), Mumien – återkomsten (2001) och Mumien: Drakkejsarens grav (2008).
Jag har sagt det här förut, men likaväl som Fader vår behöver upprepas i kyrkan i århundrade efter århundrade så kan detta budskap inte nog ofta inhamras i församlingens medvetande.
Politikerväldet och dess intellektuella stormtrupper i media har under de senaste månaderna fått upptäcka att deras normala skrämsel- och brunmenartaktik gentemot medborgare som vill diskutera migrationsfrågan på allvar inte längre fungerar. Folk bryr sig allt mindre om ifall de blir kallade rasister och brunråttor.
I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Det finns ett antal formella orsaker till att jag inte skulle kunna komma ifråga som amerikansk president, bland annat att jag inte är född i USA. Men det finns andra och djupare orsaker till att jag vore oduglig till posten.
Jag har nämligen inget omdöme. Ta det här med Trumplägrets eventuella samröre med ryssarna under valkampanjen i höstas. Trumplägret förnekar att kontakter ska ha tagits och motståndarna kräver att saken utreds i botten. Den bakomliggande föreställningen är att sådana internationella kontakter vore förkastliga. Inte ens Trump själv tycks se något förlåtande i närmanden av den typen (om de nu förekommit).
Oavsett vad man tycker om Donald Trump – en patologisk sexiststolle med ostkroksfärgad bisarr frisyr eller äntligen någon som sätter ned foten mot islamistisk terror – så torde alla som läser svensk dagspress kunna vara överens om två saker: 1) det går inte en dag utan att någon Trumprelaterad artikel finns på förstasidan; 2) dessa artiklar är alltid starkt kritiska, för att inte säga svartmålande. Det finns ingen ände på hur bufflig, psykiskt störd, okunnig, världsfredshotande och allmänt katastrofal presidenten är. Det utrymme Trump ges i svenska dagstidningar – framför allt DN och SvD – får en nästan att tro att Sverige är en amerikansk delstat.
Den 27 maj, tolv dagar före valet i Storbritannien, läste jag en artikel i Dagens Nyheter som förklarade att Theresa May hade segern som i en liten ask. ”Därför kan ingen rubba Theresa May”, var rubriken. Det förklarades att ”Theresa May [drar] fram över landet och krossar både främlingsfientliga Ukip och det krisande Labourpartiet i ett enda slag”.
Förklaringen till denna oerhörda och säkra framgång låg i att ”de brittiska konservativa gillar helt enkelt att vinna. Och vinner är något Theresa May gör”. För att understryka Mays förkrossande överlägsenhet drar skribenten till med en talande liknelse: ”Det här är ett presidentval med bara en kandidat”.
För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.
Jag åt lunch med en god vän, tillika vetenskapsperson och forskare inom ämnet nationalekonomi. Hon påpekade att svenskt näringsliv, representerat av organisationen med samma namn, under de senaste kanske två årtiondena blivit alltmer välvilligt inställt till invandringen. Det är väl rätt naturligt, sa hon, ty med mer folk som söker arbete sjunker lönerna och när lönerna sänks så går vinsterna upp. Det konstiga är, sa hon, att LO inte orkar stå emot med mer kraft. Om LO representerade sina medlemmars intressen mer än någon sorts politisk korrekthet så skulle organisationen kräva stopp för en invandring som hotar sänka lönerna.
Helt logiskt, sa jag. Men jag har en annan, kanske kompletterande förklaring till svenskt näringslivs invandringsvänliga inställning. Den utgår från teorin om det välfärdsindustriella komplexet och den är inte så nationalekonomisk, utan kanske mer statsvetenskaplig.
I ett blogginlägg den 9 juni granskar Rebecca Weidmo Uvell det islamiska studieförbundet Ibn Rushds ekonomi. Det har formligen regnat skattepengar över förbundet. För pengarna har man köpt ett hotell, Granhedsgården AB. Det är mycket som inte verkar stämma.
Skumraskaffärerna åsido, vilken typ av islam står Ibn Rushd för? År 2009 gav förbundet ett hederspris till sajten Islamguiden. Så här motiverades valet:
Ibn Rushd Studieförbund delade den 28 mars 2009 ut sitt årliga Hederspris. I år gick priset till Islamguiden och Aso Asinger. Det var tredje gången Ibn Rushd Hederspris delades ut och den högtidliga prisutdelningen skedde under studieförbundets årliga konferens, som denna gång hölls i Göteborg och hade temat ”Islam och fred”.
Bruket av rasism i dagens mediala språk har inget med rasism att göra utan har blivit ett skällsord som använts för att trycka till någon vars uppfattning man ogillar. Ann Heberlein har just skrivit ett läsvärt bidrag om det moderna bruket av rasistordet. När min hustru för ett antal år vid ett besök i Sverige med viss bestörtning reagerade då en bekant ville ha in så där 25 miljoner invandrare i landet fick hon med kraft över sig rasistordet som vi då för första gången hörde i sin moderna tappning.
För de mer historiskt intresserade kan det kanske därför vara av intresse att ta del av den påverkan som skolbarnen fick för 100 år sedan i Sverige. Här är ett sådant exempel nämligen den allmänna läroboken i geografi för folkskolan (Mindre Geografi och Kartbok för Folkskolan av Fridtjuv Berg, folkskollärare, fil. Dr.). Försättsbladet anger att det var andra utgåvan med författarens förord från augusti 1914.
Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.
Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande.
Det slog mig att jag inte sett så mycket om stök på bibliotek på senare tid. För två år sedan uppmärksammade Paulina Neuding företeelsen genom artiklar i Svenska Dagbladet, men sedan har det liksom blivit tyst. Antagligen har väl någon löst problemet, tänkte jag.
För säkerhets skull frågade jag herr Google om hans uppfattning.
Låt mig här passa på att kommentera herr Googles existens. Jag kan knappt komma på någon som gjort mer för friheten och demokratin än herr Google. Det skulle i så fall vara herr Gutenberg, han med boktryckerikonsten. Herr Gutenberg gjorde det möjligt för vanliga människor, såframt de var läskunniga och hade en liten peng, att själva utan mellanhand, exempelvis i form av en präst med egna avsikter, ta del av andras tankar och då inte bara författarnas av evangelierna och Pauli brev, utan även sekulära och rentav revolutionära skrifter. Man kan inte nog lovprisa herr Gutenberg för de mänskliga framsteg hans konstruktion möjliggjorde.
DET GODA SAMHÄLLET 