The Swedish Theory of Love

Patrik Engellau

Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det:

Då blev det dags att ta ännu ett steg framåt och frigöra oss från gammaldags, omoderna familjestrukturer som styrde hur vi levde tillsammans och gjorde oss beroende av varandra. Idén var djupt rotad i den mest svenska av alla värderingar: oberoende. Vintern 1972 lanserade några politiker en revolutionerande vision för framtiden. En idé, som om det genomfördes, skulle göra livet bättre för oss alla. Det var dags att frigöra kvinnan från mannen. Frigöra de äldre från sina barn, frigöra tonåringarna från sina föräldrar.

”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som bihang till en försörjare”, förkunnar Olof Palme i filmen. ”Det gäller att skapa sociala och ekonomiska villkor som gör en oberoende som individ.” Bara sanna och äkta känslor skulle förmå människorna att umgås och leva ihop.

Filmen handlar om hur det faktiskt blev så här ett halvsekel senare. Utvärdering, typ. Nästan hälften av alla hushåll är ensamhushåll. Det är inte ovanligt att kvinnor köper sig spermadoser och får barn på egen hand. Folk kan ligga döda i hemmet i åratal eftersom ingen saknar dem (inte ens hyresvärden märker något eftersom hyran betalas automatiskt per autogiro; en detalj som portugisiskalärarinnan ansåg nästan ironisk). För att ha något att göra organiserar sig svenskarna i skallgångsgrupper till veckändan och ger sig ut att söka efter försvunna människor. En svensk läkare hade flyttat till Etiopien för att undslippa ”den andliga nöden”.

Sammanfattningsvis har det blivit fasansfullt och ensamt. Sverige sökte oberoende och fick ensamhet. Är det så? undrade portugisiskalärarinnan.

Spontant sa jag ja, för bilden är förenlig med mina grundföreställningar och kanske fördomar om välfärdssystemet, men vi behövde inte tala om filmen särskilt länge, lärarinnan och jag, innan vi fick myror i huvudet, två stycken, närmare bestämt.

Den första myran i huvudet var att oberoende och ensamhet ju inte alls behöver hänga ihop. Att staten bjuder på utbildning så att folk kan lämna sina begränsade omständigheter och göra klassresa betyder väl inte att de behöver bli ensamma? Nej, det är klart, men om staten bjuder på försörjningen så att folk inte behöver gå ut annat än för att köpa mat (som det sägs i filmen), då har väl staten skapat ensamhet?

Lärarinnan var inte övertygad. Att staten mer eller mindre lättvindigt hanterar folks försörjningsbörda är förstås tvivelaktigt men inte för att det skulle leda till ensamhet. Tvärtom, den ekonomiska friheten ger ju större möjligheter att träffa andra människor än om man måste lufsa iväg till ett kanske monotont och trist arbete varenda dag.

Jag har massor med invändningar mot välfärdsstaten, men jag insåg att på den här punkten måste välfärdsstaten frikännas. Den skapar inte ensamhet.

Därmed hamnade vi i sällskap av myra nummer två. Om ensamheten trots allt faktiskt existerar och inte kan skyllas på staten, vad beror den då på?

Vi kom fram till att det kan finnas två alternativa eller kanske varandra kompletterande förklaringar. Den första ensamhetsteorin är att det finns en defekt i människans natur. Ensamhetsgenen är långt starkare än gemenskapsgenen. Att alla andra folk än nutidens svenskar ändå umgås så flitigt beror på att de är tvingade därtill för sin försörjning och överlevnad, typ att kvinnan är dömd till svält om hon inte har en manlig försörjare. Utan ekonomiska och andra beroenden således försvagad gemenskap.

Den andra ensamhetsteorin är mycket djärv. Den utgår från hypotesen att det eventuellt är fel att betrakta ensamhet som ett olyckligt tillstånd. Folk kanske helt enkelt vill vara ifred. De mår bra av ensamheten och söker den aktivt. Lärarinnan sa att så var det i alla fall med henne själv. Hon tycker de flesta människor är tråkiga och har inget emot att inom rimliga gränser vara själv.

Märkte du mitt ordval: ”själv”? Min uppfattning är att ”själv” i betydelsen ”ensam” är en rätt sen språklig nyordning. ”Själv” är en eufemism för ”ensam” som börjat användas i takt med att folk är – kanske väljer att vara – mer ensamma. Att vara ”ensam” är socialt stigmatiserande. Att vara ”ensam” är att vara solo och lite ledsen för det. Att vara ”själv” är att vara solo och nöjd.

37 thoughts on “The Swedish Theory of Love

  1. Kuckeliku skriver:

    Svensken mår inte särskilt bra. Vi behöver ett bättre värderingstänkande än det vi har. Annars kommer vi fortsätta bli alltmer alienerade från varandra. Lögner om ”allas lika värde” gör en bara ännu mer benägen att söka sig för sig själv, eftersom man inte står ut med förljugenheten. Om alla är lika mycket värda så måste knarkare och galningar mm också få vara med på picnicen eller i sängen, när de så önskar.

    Gilla

  2. Lars Strömberg skriver:

    Hej!

    Till att börja med, så vill jag erinra om att man nog bör säga ”att vara för sig själv”, snarare än ”att vara själv”.

    Jag vill gärna vara för mig själv.
    Det är jag helst ensam.

    Jag har inga problem med att umgås rent beteendemässigt, men det brukar – hyfsat ofta – inte ge mig speciellt mycket.
    Dock tror jag att det ger andra en hel del att umgås med mig. Jag har lessnat på en del människor som blivit väldigt efterhängsna.
    Jag kan lätt bli uttråkad och otålig i sammanhang där själva ”umgåsandet” är det centrala.
    Är det intressanta diskussioner i ”gåsandet” så piggnar jag till, men är det bara kallprat och redogörelser för vad som hänt, vem som sa vad och vad den eller den sa då… så kroknar jag lätt.

    En mer samhällelig aspekt – eller variant – på umgåsandet är samarbete.
    Jag blir lätt lite otålig på möten. De brukar vara rätt sega, onödigt utdragna och ”vattentrampande” till sin karaktär.
    Jag håller själv i en mängd möten, och då försöker jag att undvika allt det som jag störs av på möten. Det går väl ganska bra för det mesta.

    Samarbete där flera skall peta i samma sak kan vara väldigt ineffektivt. Det braiga med samarbetsformen är dock att man faktiskt kan dela upp uppgifterna. Jag skriver en agenda; Hasse gör en kalkyl; Nisse en tidplan; Tosse en kontaktlista; Stisse fixar leveranser; Fnisse ordnar skissen och så vidare. Alltså ett principupplägg, som kan behöva anpassas förvisso.
    Om det däremot är flera som skall ansvara för exempelvis tidplanen, så brukar det vara förspillan av mantimmar.
    Det går åt fler mantimmar, tar längre tid att få klart och blir sämre. 🙂
    Ansvaret sprids – späds ut på fler – pressen (den positiva drivkraften) minskar och därmed koncentrationen och därmed kvaliteten.
    Många verkar dock gilla grupparbete just för att ansvaret sprids och man kan ta det lite piano.
    Jag kan ha fel här ovan, men det är en teori jag har, en teori som det kanske inte är alldeles enkelt att få ett riktigt svar på.

    ”Vem gör vad?” Är viktigt.
    ”När skall det vara klart?” Är viktigt.

    ”Så snart som möjligt” existerar inte som begrepp. Sätt en tid! Den kan förvisso behöva revideras, vilket då skall överenskommas med ledaren, men finns ingen tid angiven så finns ju inget att mäta emot.
    Vi kanske har helt olika uppfattning i gruppen om vad ”Så snart som möjligt” innebär!
    Vad betyder ”bråttom”?
    En timma? En dag? På fredag?
    Jag kanske inte ens har en klar uppfattning själv, om vad så snart som möjligt innebär…
    Det har jag såklart inte, eftersom jag väljer att säga så istället för att ange en tid.

    En helt idiotisk företeelse är följande:
    ”Har alla förstått?”
    ”Jepp! Solklart!”
    ”Bra, då kör vi!”

    Det replikskiftet existerar inte det heller, när jag samarbetar.
    Det blir ju jättejobbigt om vi – alltför sent – upptäcker att alla har förstått olika saker…

    Jag gillar att fundera. Fnula och komma på små vardagslösningar, i hemmet och för jobbets räkning.
    Det är nästan omöjligt att göra det om jag inte är för mig själv.

    När det sociala ”fikalivet”, medhållandet och umgåsandet tar alltmer plats så tenderar det egna nytänkandet att ta allt mindre utrymme.
    Vi blir som ett fiskstim snarare än individer.

    Liked by 1 person

  3. Bo Svensson skriver:

    Begrundar man alla de andra djuren, handlar hannens förmåga att attrahera honan mest om hans bedömda kompetens som försörjare, där honan har möjlighet att välja. – Sedan tillkommer sexuell attraktion utan något annat samband med överlevnad än att vara just detta som en prålig fjäderdräkt, skicklighet i sång och dans m m.

    Om försörjningen redan skall bedömas som säkrad, blir det bara resten kvar och räcker det?

    Och försörjningen är aldrig säkrad om den är skattefinansierad: Skattebetalarna kanske tröttnar på att försörja kvinnor som satsar på medfödd solbränna istället för på kompetens som försörjare.

    Gilla

  4. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Får vi inte lära oss med Peer Gynt hur man skall vara sig själv, men inte sig själv nokk?
    Man kan nog leva ensam och ändå inte vara alltings mått, ändå inte tro att tillvaron kretsar enbart runt en själv eller ens önska detta i sann icke-empatisk anda.
    Denna välståndets sociala praktik kanske börjar med hur vi får ett eget rum redan som små, ja de av oss som inte växer upp i 10-barnsfamiljer i utsatta områden förstås.
    Då kanhända man blir stam- och klanmedlem i stället som vuxen?
    D.v.s. vi är oss själva nokk! Ay, that’s the rubb.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Ernst Jospehsson ger i The New Totalitarians från 1975 just Peer Gynt och över huvud taget Ibsen som exempel på sådan teater som över huvud taget inte kan komma i fråga för att sättas upp på Kungl. Dramatiska teatern. Så det är nog ytterst få svenskar som har någon aning om vad som står i Peer Gynt, Vildanden o.s.v.

      Gilla

      • Anne-Hedvig skriver:

        Da får man LESE teaterstykkene i stedet! Bøkene er jo å få kjøpt 😉

        ”Tar De livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar De lykken fra ham med det samme.”
        (Doktor Relling i ‘Vildanden’)

        ”Luftslott, – de er så nemme å ty inn i, de. Og nemme å bygge også – aller helst for de byggmestrene som har en – en svimmel samvittighet.
        (Hilde i ‘Byggmester Solness).

        [Er ikke fantasien om ‘den gode multikulti’ et fantastisk luftslott?! ]

        ”Sannhetens og frihetens farligste fiender iblant oss, det er den kompakte majoritet.”
        (Doktor Stockmann i ‘En folkefiende’).

        [Dette stykket tror jeg mange vil finne svært aktuelt for tiden.]

        Gilla

      • Anne-Hedvig skriver:

        La meg ta med denne!

        ”En normalt bygget sannhet lever – la meg si – i regelen en 17-18, høyst 20 år; sjelden lenger.”
        (Doktor Stockmann i’En folkefiende’).

        Gilla

      • Anne-Hedvig skriver:

        ”Partiprogrammene vrir halsen om på alle unge levedyktige sannheter, hensiktsmessighetshensynene vender opp og ned på moral og rettferdighet, så at det blir rent gruelig å leve her til slutt.”
        (Doktor Stockmann i ‘En folkefiende’)

        Gilla

      • Anne-Hedvig skriver:

        Ble litt mange innlegg her…

        Vil bare si til svensker som skal innom Oslo en eller annen gang: det henger et suverent maleri av Strindberg i Ibsenmuseet, Arbiens gate. Malt av Christian Krogh, og det er mye bedre enn bildet fra Edvard Munchs hånd. Ibsen ønsket å ha det på sitt arbeidsværelse som en sjelelig utfordring. Strindberg ble avbildet av Krogh i sin Inferno-periode, og det er et bilde med trøkk!

        Gilla

  5. Moab skriver:

    Där tror jag du gick fel. Jag är en av de som hellre än andra är ensam, och jag har mött nån enstaka ännu mer lagd åt detta håll, men då är man nära en kuf. Det är istället så att det naturliga tillståndet är att vara i grupp, människor kan inte ge mening till livet utan gruppen och andra människor, det är därför fängelse är ett straff.

    Jag tror du också tänkte fel om välfärdsstaten, vårt beroende av andra i vår närhet är det naturliga tillståndet, och det som skapar vår mentala balans. När välfärdsstaten skapar andra strukturer så bryts dessa naturliga band och skapar ensamhet, just för att vi inte vet vad som är bäst för oss. Välfärdsstaten har förstört på två sätt, dels genom att göra det ekonomiskt möjligt att vara själv och dels genom att förstöra vår kultur, religionen hade kunnat lära oss att det inte fungerar att vara själv, annars hade ju Adam kunnat behålla sitt revben.

    Liked by 3 people

    • Verdandi skriver:

      Jag är helt bombsäker på att det där med revbenet är en felöversättning eller missförstånd på vägen.

      Jämnt när man berättar för barn om evolutionsläran, är det lätt att avfärda bokstavstroende med att dra den om revbenet! Tycker du att det låter som en rimlig förklaring? Större barn tycker därefter att Bibeln verkar vara heltokig och inte värd att ta på allvar.
      Lite som Ekeroth och ‘järnrören’, blir effekten.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Du menar lite som ”de universella mänskliga rättigheterna” inom liberalismen eller ”klasskamp och makt över produktionsmedelen” inom marxismen? Så uppenbart löjligt att man som utanstående bara kan skratta åt eländet?

        Gilla

      • Moab skriver:

        Jag rekommederar Jordan Peterson för amatörer på religion (som jag själv). Det stora missförståndet är att bibelns huvudsyfte är att förklara fysiska lagar, istället är syftet att hjälpa människan att förhålla sig till tillvaron.

        Liked by 1 person

  6. oppti skriver:

    Varför är ensamheten så svår att uthärda på Midsommar och Jul och så lätt annars?
    Är det för att vi jämför oss med de bilder som ges av gemenskap under dessa högtider?
    Ett leende på stan räcker långt för att uthärda dagens ensamhet-inbillar jag mig.

    Liked by 1 person

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    Min egen erfarenhet och kontakter med släktingar och vänner som lever ”solo” är att det på det hela är en positiv upplevelse. Ingen i dag behöver vara ensam utan kan söka det sällskap som önskas och föredras. Härtill har alla stimulerande och självvalda Internet kontakter tillkommit på senare tid.
    Att ständigt umgås med individer som man har litet eller inget gemensamt med vore en ren fasa. Få ting är värre än att utsättas för grupptryck eller att drabbas av en dominerande person vars uppfattningar man inte delar. I detta avseende anser jag att det svenska systemet med dess starka stöd för individualism har varit mest framgångsrikt. När jag själv någon gång känner mig ensam tänker jag på ett liv i en slags jättefamilj som helt domineras av PK-ister eller något annat hemskt trosförbund. En sådan tanke botar snabbt och effektivt utan ”lyckopiller” alla slag av ensamhetskänslor.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Var i det svenska systemet menar du att det finns ett stöd för individualism? Världens konformaste och konformistiskaste system? Ett för den originella personligheten kvävande och vidrigt system?

      Gilla

      • Anne-Hedvig skriver:

        Ibsen i et brev fra 1882:
        ”Norge er et fritt land befolket av ufrie mennesker” –
        og
        ”Norge er et vanskelig land å ha til fedreland”.

        Gjelder kanskje også om man setter inn ‘Sverige’ i stedet?

        Gilla

  8. Strix skriver:

    Tänk om staten (socialisterna) ändå kunde lämna oss i fred. Då tänker jag speciellt på spillran av en befolkning som lever på landsbygden. Den håller socialisterna i ett järngrepp som de aldrig mer kommer att släppa, hellre svälter vi alla gemensamt ihjäl, är deras idé.

    Gilla

  9. Fredrik Östman skriver:

    Det slår mig att en princip att leva samman i kärlek ledde till att folk levde ensamma. Så mycket kärlek fanns det alltså. Det borde var och en som var äldre än femton vårar veta. Så mycket var den svenska kärleksteorin värd. Intet. Platt intet.

    Kan vi ta lärdom av detta debakel och gå vidare?

    På ett av Sveriges allra viktigaste exportföretag deltog jag en gång i ett enormt teknikutvecklingsprojekt. All kunskap, alla resurser, alla principer och all klokskap skulle sättas in, ty svensken tror sig vara ett mycket rationellt och målmedvetet djur. En av de principer som tidigt slogs fast var att allting som kunde automatiseras också skulle automatiseras, utföras med dator. Så skulle den mänskliga hjärnan frigöras för kreativt och skapande arbete. Resultatet av denna princip blev att alla som hade tillräckligt hög social status i firman vägrade befatta sig med datorer. De arbetade med penna och papper. De blev avkopplade från det som faktiskt hände. Ingen visste vad de gjorde och de visste inte vad de andra gjorde. Varför betedde sig dessa onekligen mycket intelligenta och kvalificerade personer på detta idiotiska sätt? Jo, för om repetetivt och omänskligt arbete per princip utförs av datorer, så innebär det att den som använder en dator utför repetetivt och omänskligt arbete. Det ville de inte för sitt liv anklagas för. De ville höja och markera sin status. Projektet lades så småningom ned efter enorma kostnader och missade möjligheter. Teknologier från USA tog över alla Det stora exportföretagets affärer utom en liten nisch. Dessa usoniska teknologier dominerar idag hela världsekonomin. Det är lätt att spänna sig och göra bort sig när så mycket ligger i potten.

    Båda de här anförda principerna är exempel på den felaktiga metoden att resonera i dissocierade abstraktioner. Edwards Deming sade: ”Alla modeller är fel, men en del är användbara.” Dissocierade abstraktioner är oanvändbara modeller, ty de beskriver och representerar ingen faktisk del av sinnevärlden. De beskriver hjärnspöken och påhitt. De är epistomologiska misslyckanden, uppenbarligen, enligt en bok jag just läser, i Immanuel Kants efterföljd. Men den vetenskapliga metoden, den sokratiska metoden, lyckas hitta användbara modeller, associerade abstraktioner, som duger för att beskriva, manipulera och förutsäga händelser och fenomen i sinnevärlden trots insikten att alla modeller är felaktiga, att ingen absolut positiv kunskap kan erhållas. Låt oss hålla oss till den! Låt oss fortsätta att söka sanningen!

    Sanningen är den allt överordnade principen.

    Liked by 1 person

  10. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Det här är nog ett känsligt ämne. Även om väldigt många lever ett gott liv i Sverige så finns det faktiskt de som av olika anledningar lever ett liv med färre sociala kontakter än de skulle vilja, tror jag.

    Varför det är så beror givetvis på många olika saker, såsom:

    • Folkomflyttningarna under de senaste 75 åren som gjort att många inte rotat sig på sina nya hemorter och att de som blivit kvar avskärmats från släkt och vänner.
    • Den sociala oron med ett stort antal skilsmässor

    Liked by 1 person

  11. uppstigersolen skriver:

    Lagom doser av solo och samvaro med vänner passar mig utmärkt. Man kan bli rätt trött i huvudet av att umgås med andra flera dagar i sträck. Då är det skönt att komma hem, stänga dörren och läsa en bok eller lösa ett korsord. Hustrun gör sammaledes så tillsammans är vi solo.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Det du här beskriver är variationen på personlighetsdraget ”introvert/extrovert”. Det har litet att göra med den av den socialistiska staten påbjudna förstörelsen av etablerade, spontana, frivilliga och långvariga personliga relationer mellan människor, t.ex. äktenskapet, familjen, grannskapet, lokalsamhället, staden, landskapet, nationen, regionen och världsdelen. Observera att angreppet sker parallellt på samtliga dessa nivåer!

      Vi måste skilja på ensamhet som tillfällig sysselsättning och ensamhet som avsaknad av aktiva mellanmänskliga relationer och samlevnad, kort sagt mänskligt liv. Ensamhet som död. Det är det det handlar om, att inte göra något annat än att vänta på döden, därför att livet är meningslöst. Den tekniska termen är ”nihilism” och/eller ”socialism”. Eller, om man så vill, ”nirvana”.

      Gilla

  12. lasse4u skriver:

    Trots detta elände ligger vi i topp på ”World Happiness Report 2017”
    http://worldhappiness.report/ed/2017/
    Det superhurtiga norrbaggarna ligger förstås på en 1:a plats och vi ”bara” på en 10:e plats, men bara 2/10 skiljer. Hurtigfolket slog oss på målfoto.
    Norrmännen har blivit 0.12 poäng lyckligare sen förra mätningen 2005-07 medan svensken har blivit 0.03 poäng olyckligare.
    Vad gör regeringen åt detta? Det kanske inte ser mycket ut, men trenden är olycksbådande, var ska detta sluta?
    Olyckligast är man i Tanzania, Burundi och Centralafrikanska rep. T.o.m olyckligare än i Syrien som annars torde ha adekvata skäl att knipa bottenplaceringen.

    Gilla

  13. Kennet skriver:

    Svenskheten är inte länge lika påtaglig som förr. Den individuella friheten till trots innehåller svensk politik ännu ett stort mått av sociala band. Vi bedriver exempelvis en mycket aktiv socialpolitik. Den upphöjda individuella friheten är inte större än att vi med stor emfas även genomdriver en mycket aktiv anhöriginvandring. En politik som innebär att ensamma människor måste kunna återupprätta familjeband. De sociala relationerna och familjebanden måste bibehållas. Just de familjeband Olof Palme kritiserade så hårt och kallade för ofria.

    Idag kan du även leva hemma, som förälder, och samtidigt ha barnen dagis. Det som började som en nödvändighet för ett friare arbetsliv, med två förvärvsarbetade i familjen, har omvandlats till en slags danighetsfabrik, för små själar. De måste programmeras i noga certifierad genuspedagogik. Och då får mer aktivt och påtagligt föräldraskap stå tillbaka. Du själv är hemma, och barnet på dagis.

    Vi för en politik för den moderna svensken. Och en annan för den stackars ensamme MENA-migranten, som fortsatt ingår i stora klanstrukturer.

    Och i klansamhällen utgörs inte familjen av en liten intim enhet. Det är svensken som tänker litet, klanen tänker större, långt bortom kärnfamiljen. Klanen bottnar i det mer djupa släktskapet, som räknas i hundratals, om inte tusentals människor.

    De sociala banden i klanen är även strängare och mer formaliserade, än de svenska familjebanden, baserade på individuell frihet. För klanen verkar inom hårt kontrollerande sociala regler, delvis bestående av heder, och uppburet av släktskapets obetvingliga band, inom ett patriarkat. Och då får kvinnor finna sig i att leva inuti sociala burar. Och i det ingår att skyla sig från främmande mäns blickar, via slöjor över mer naken hud. Där hjälper inga av polisen sanktionerade armband. De är enbart avsedda för mer fria unga svenska kvinnor, med mycket blottad hud och djupt utringad barm på festivaler.

    Vår egen individuella självständighetssyn utmanas dagligen när vi möter migrationens människor komna från mer avlägsna kulturer och förhållanden. Svensken betraktar kärnfamiljen som en social grundsten, med lite glesa och svaga släktskapsband svävande lätt omkring.

    Men helt nyligen såg det annorlunda ut även i Sverige.
    Det handlade länge om slit och släp på magra tegar, och en helt nödvändig arbetsgemenskap, där även släkten utgjorde en nödvändig hjälp.

    Det var det senare mer fria arbetslivet som möjliggjorde individuell personlig frihet. Som gjorde att band kunde klippas. Plötsligt vart det i moderniteten möjligt att skilja på mänskligt beroende och mer lustfylld social frihet. Vi kan välja vänner och arbetskamrater, som vi väljer kläder och mer piffiga maträtter. En del valde aktivt även ensamheten. Andra bara hamnar i den. De blev liksom över, ungefär som de barn som aldrig blev valda i lagidrotter under gymnastiklektioner. De som hela tiden återfanns på avbytarbänken.

    Men fortsatt väljer vi inte föräldrar och egna biologiska barn. Gener och frihet gick inte helt att särskilja. Geners vandringar mellan generationer består, och i dess följe uppstår kärnfamiljen, gång på gång. Kärnfamiljen tillhör en av de mer sega strukturerna i samhället, fast numera i mer modern form. Egna barn blandas upp med andras, ofta i flera successioner. Så ser den mer progressiva familjekonstellation ut. Egna och andras blir alla mina egna.

    Familjen som normalitet överlever. Länge bort från mänskligt oberoendet har den individuella friheten inte nått.

    Kärlek och sex föll även de isär, när det mer moderna samhället blev ett faktum. Plötsligt kunde ensamkommande barn/ungdomar, fylla ensamma medelålders kvinnors behov av närhet och ömhet. Och faktiskt även behovet av mer penetrerande verkanseld, och då avgiven från rytmiska små höfter. Ensamma själar möttes frenetiskt under täcken på olika familjehem. Och mötena bekostades av du och jag.

    Under tiden röjde polisen upp i prostitutionens träskmarker, allt medan söta pojkar, uppväxta i klankulturer, med beslöjade mödrar, vilade ut i medelålders svenska kvinnor varma famnar. Kulturella möten av mer modernt slag utspelar sig dagligen som ett följd av en kärleksfull migrationspolitik. Så visst kan människor bli utsatta, även i vår svenska gemenskap. Fast på sätt vi kanske inte tänkt oss.

    Liked by 2 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Fichte är socialdemokratins främste filosof. Folkskolan som gjutform för framtida generationer. Friedrich Ebert sade 1919 i samband med riksdagens öppnande i Weimar: ”På detta sätt skall vi gå till verket, med vårt stora mål framför oss: att upprätthålla den tyska nationens rätt, att lägga grunden i Tyskland för en stark demokrati och att leda den till prestationer i den sanna sociala andan och på det socialistiska sättet. Sålunda skall vi förverkliga det uppdrag som Fichte har givit den tyska nationen.”

      Gilla

  14. Bo Svensson skriver:

    Erotiken är ju nu ett fritidsnöje frigjort från samband med fortplantningen och i utvecklingens riktning ser man androider som erotikpartner som förser en med starkare upplevelser än vad en mänsklig partner kan prestera. – Och spermabankerna kan ju bjuda på det bästa som går att uppbringa av genetiskt arv värt att spara på.

    Bra eller dåligt? – Jag skulle gärna se att traditionell samvaro med könsroller och ömsesidigt beroende gynnades istället för motarbetades.

    Liked by 1 person

  15. Hovs-svartaste-hallar skriver:

    Mänskliga relationer består vanligen av ett intrikat nätverk som har både emotionella och rent praktiska komponenter.
    Man kan säga att de emotionella komponenterna är mest aktiva i ungdomen, medan det med stigande ålder tenderar att bli en allt tydligare dominans av de rent praktiska.

    Om då samhället organiseras så att stora delar av de rent praktiskt motiverade relationerna blir överflödiga kommer följden för många människor, speciellt de äldre, att så småningom bli ensamhet.

    Det kan vara bra för somliga men förödande för andra. Vissa människor verkar finna sig väl tillrätta med att vara för sig själva, medan andra lider svårt av detta.

    Att döma av den stora populariteten hos träff-sajter på internet, så finns det en enorm efterfrågan på känslobaserade nära relationer – även hos äldre folk.

    För övrigt, så kom jag att tänka på Hasse Alfredssons odödliga monolog ”Gammal man”, kanske det bästa han gjort någonsin. Lägg märke till att här finns inslag av både oönskad kontakt och en känsla av ensamhet.

    Liked by 3 people

  16. Eva Danielsson skriver:

    Människan är ett däggdjur, flockdjur, och som till skillnad från många andra däggdjur inte överlever som nyfödd utan både omvårdnad och närhet, socialt samspel. Det hjälplösa människobarnet får genom anknytningsbeteende någon att svara på det och vilja ta hand om barnet. (Oftast föräldrarna) Närhet och beroende finns alltså från början och därefter börjar utvecklingsresan med frigörelse och egen identitet.
    Behovet av både närhet och relationer liksom av självständighet och individuell frihet torde finnas kvar hos alla vuxna, men med olika tippning. Här spelar säkert både individuella faktorer in om hur utåtriktad eller osäker eller tvärtom man är. Och hur kulturen och omgivningen, alla förväntningar och andra yttre faktorer ser ut och påverkar. Och hur man som individ tolkar och agerar på alltihop.

    Människan kan tänka om och prata om vad man upplever, till skillnad mot andra däggdjur (vad vi vet). Balansen mellan att få vara sig själv resp att ha kontakt med andra på olika sätt är säkert sällan helt optimal. Men ett samhälle som tillåter friheten att få pröva sig fram är bra som jag ser det.

    Gilla

  17. Bo Ek skriver:

    Jag har också sett filmen The Swedish Theory of Love. Tyvärr. Men jag blev tvungen.

    Min polska flickvän ringde mig och var mycket upprörd. Hon hade varit på jobbresa och haft ett par timmar över, så hon ville fördriva tiden med att se en film, och det råkade bli denna. I Polen visar de alltså den här filmen på vanliga biografer.

    Hon var nu på väg att göra slut med mig. Hon hade inte tidigare förstått hur hemska svenskarna var. Hon tänkte i alla fall inte besöka Sverige igen.

    Jag sträcker mig till att påstå att detta inte är en dokumentärfilm, det är en propagandafilm med avsikt att smutskasta svenskarna. Helt uppenbart fungerar den som sådan. ”It makes me want to puke!”

    Filmen är gjord av Erik Gandini, invandrare från Italien. Av allt att döma har han tagits emot väl av sitt ny hemland, han förefaller mycket framgångsrik, men det hindrar honom inte från att vara starkt kritisk till sina nya landsmän. Filmen är klart inspirerad av den klassiska ”Svezia, inferno e paradiso” (Sverige, helvete eller himmel), där man lyckas klippa och ljudlägga så att nakna unga kvinnor som solbadar på en svensk skärgårdsö verkar deprimerande.

    Gandini använder sig också av musik, rytm, långa panoreringar över folktomma bostadsområden eller tigande människor på bussar för att få Sverige att verkar deprimerande. Det hjälpte inte att jag försvarade med att de flesta i filmen är inte ens svenskar, läkaren som opererar med cykelekrar och företaget som säljer sperma på postorder är danska. Svenskläraren som lär ut att man måste vara korthuggen på gränsen till avvisande är själv invandrare. Men det hjälpte inte, för en centraleuropé är det inte så lätt att skilja olika slags skandinaver åt.

    Dessutom hade de klippt in någon välkänd polsk sociolog på slutet, som gav auktoritet åt filmen, trots att han bara uttryckte sina åsikter i allmänhet, han var inte inblandad i själva filmen.

    Så det hela mynnar ut i att vi har en invandrare som skattefinansieras för att spela in in antisvensk propagandafilm.

    Liked by 2 people

  18. 77711n skriver:

    Tack för invandringen – att människor inte längre rör sig i offentliga miljöer ss bibliotek, läsaftnar, teatersalonger, konstvisningar, sim- och idrottsanläggninger, inte åka buss hem på kvällen o inte råd med taxi blir alla de som trivs med och valt att bo själva alltmer isolerade för att deras rörelseutrymme begränsats. De som förut trivts med sitt liv blir nu alltmer isolerade. Det är något som hittills totalt nonchalerats. Det gäller också alla dem som bor i egen lägenhet och lider av psykisk störning och som annars har träffpunkter som oftast infaller tidig kväll o slutar kanske vid 19-tiden på kvällen.

    Liked by 2 people

  19. Sixten Johansson skriver:

    På individnivå måste man ha i minnet att vi har väldigt olika personlighetsstrukturer och att behoven under olika livsfaser varierar. Om man ändå försöker bunta ihop många iakttagelser till en samtidsbild och kanske jämför med andra länder, då kan bilden bli högst missvisande därför att vi just inte vet något om relationernas karaktär, alltså kvalitet, djup och vikt. För de flesta betyder relationers kvalitet mer än mängden.

    Vi lever ju med en massa motstridiga krafter inom oss och hittar sätt att balansera dem. De har en biologisk grund, men påverkas av det sociala. Någon kanske upplever sig vilja och kunna leva stolt och fri som en solitär katt, men om hon undertrycker biet eller myran inom sig får det förstås konsekvenser.

    Om det mesta har gått ut på att krossa familjestrukturer, klippa band och bli oberoende, så minskar kanske beroendet av andra individer, men i gengäld ökar beroendet av dirigenter för flockarna. Friheten och individualismen blir bara skenbara, om man driver omkring i ett sammanhangslöst tillstånd, där man liksom måste skapa sig själv och där ens värde beror på vilken attraktionskraft man lyckas alstra. Då stannar man kanske i ett livslångt självbespeglande pubertetstillstånd, pressad att hela tiden omskapa sig och oupphörligt avläsa marknadsvärdet av sin aktuella yta i andras ögon och gillandefrekvens. Hur många ”följare” man än har kan man då vara outhärdligt ensam innerst inne.

    Individualismen är då i själva verket en maskerad kollektivism av mobbkaraktär. Det stora hotet blir ”utanförskap”, att bli utstött, inte vara inkluderad, något som de flesta ändå själva får uppleva. Det är inte bara rimlig empati, utan stor egen rädsla och jag-svaghet, som bidrar till fixeringen vid det extrem-egalitära, vid att ”alla ska med”, ”alla har lika värde”, ”alla kan”, ingen får pekas ut. Därför utlöser även sunt förnuftiga icke-egalitära argument och företeelser ett sådant ursinne och uppdämt hat.

    Gilla

  20. Stig Fölhammar skriver:

    Nja, jag råkar veta att den s k sambeskattningen – att två äkta (gifta) makars inkomst läggs samman och sedan deklarera och beskattas var och en för hälften av den sammanlagda omkomsten – ersattes as särbeskattning i Sverige 1971.
    Sveriges ekonomi hade gått på högvarv i slutet av 60-talet och i landet rådde det svår brist på arbetskraft. Resulttet blev löneglidning och vilda strejker. En otillräcklig arbetskraftsinvandring, främst från dåvarande Jugoslavien löste inte problemen.
    Den socialdemokratiska regeringen fann då på att kvinnorna, som i Sverige precis som i övriga Västeuropeiska länder var hemma och ansvarade för barnen, skulle kunna bli lösningen på arbetskraftsbristen. Om kvinnorna fick en beskattatningsbar inkomst och särbeskattning infördes, skulle skatteintäkterna dessutom öka på två sätt,, dels skulle kvinnornas löner beskattas, dels skulle männens inkomster inte längre halveras utan skulle bli högre genom skatteskalornas progressivitet. Kort sagt, ett genidrag för att finansiera en utbyggnad av den offentliga sektorn!
    För de familjer som inom äktenskapet på traditionellt sätt hade beslutat att mannen skulle vara familjeförsörjare och kvinnan skulle svara för markservicen, blev särbeskattningen ett svårt slag. Med marginalskatter på 65-70% för huvudförsörjaren, mannen, räckte helt enkelt inte en lön till för att försörja den i Sverige normala tvåbarnsfamiljen!
    Samtidigt utgick bidrag från staten till kommunerna för utbyggnad av daghem. Avgifterna på daghemmen var jämfört med nuvarande avgifter mycket låga. Med särbeskattningen blev kvinnorna i stort sett tvingad ut i arbetslivet. I den socialdemokratiska jargongen hette det att kvinnorna blev ”befriad” och Grupp 8 jublade i högan sky!
    Jämställdheten i Sverige mellan män och kvinnor är nästan unik i världen, och det kanske är och har varit bra. Inte många andra länder i Europa har en till närmelsevis lika hög kvinnlig förvärvsfrekvens som Sverige. Det finns andra positiva effekter som vi inte skall förringa, t ex har hustrumisshandeln minskat – en tidigare i Sverige tämligen vanlig företeelse, som ännu är vanlig i länder som har behållit sambeskattningen. I Sverige kunde de ekonomiskt oberoende kvinnorna lättare lämna de våldsutövade männen. Skilsmässofrekvensen sköt i höjden, men statsmakterna har varit generös med ”bidragsförskott” för fäder som varit försummliga med att betala underhållsbidrag för gemensamma barn.
    De långsiktiga och oftast negativa effekternas har emellertid visat sig långt senare, och de kan nog sägas ha blivit omfattande, och effekternas pris har varit högt. En normal familj oftast kallat hushåll, har lägre kostnader för boende och klarar vanligtvis de enklare vardagssysslorna själv. Ensamhet har ett pris, ibland mätbart i form av dåliga matvanor och efterföjande fysiskt eller psykisk sjukdom – ibland icke-mätbart i form av alkohol- och tablettmissbruk samt allmän social missär. Man kan säkert göra en intressant kalkyl över kostnaderna, men det är inte det som är poängen här. Poängen är att just så skapas behov och en marknad. Just så har det Patrik brukar kalla det ”välfärdsindustiella komplexet” gjorts oumbärligt för betydigt fler än vad som var fallet på sambeskattningens tid!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s