Gästskribent Marian Radetzki: Vinstbegränsning i välfärdssektorn – ett samhällsekonomiskt slöseri

Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital.

Framförd kritik mot Reepalus förslag har varit intensiv men har präglats av en inåtvänd attityd riktad mot inhemska förhållanden. Eftersom svenska erfarenheter av reglerade vinstnivåer är begränsade och oklara, har kritiken fått en hypotetisk, lätt världsfrånvänd, karaktär. Detta är överraskande mot bakgrund av omfattande praktiska erfarenheter i vår omvärld av vinstbegränsningars samhällsekonomiska tillkortakommanden.

Den utan tvivel mest omfattande erfarenheten kommer från privatägd produktion av elektricitet i USA. Landets myndigheter applicerade under flera årtionden stränga vinstbegränsningsregler för att hindra företagen från att utnyttja sina områdesmonopol och att genom höga priser skörta upp konsumenterna. Företagens kostnader beräknades regelbundet och tillåtna priser begränsades till nivåer som möjliggjorde blott måttliga vinster.

Bristerna var av två slag. Den första var att förta företagens incitament att satsa på kostnadsreducerande teknisk utveckling. För företagsledningarna var det bekvämare att slippa ansträngningen och risken med teknik nydaning. För ägarna fanns ingen anledning att minska kostnaderna om det inte gav utslag på vinstnivån och resultatet bara blev att det tillåtna priset trycktes ned. Den andra bristen blev en uppenbar överkapitalisering av verksamheten. Så länge den tillåtna kapitalavkastningen översteg kostnaden för kapitalanskaffning, fick företagen ett starkt incitament att öka den kapitalstock vars avkastning utgjorde vinsten. Överkapitaliseringen fick många former, till exempel preferens för onödigt kapitalintensiva produktionsmetoder eller överdrivna insatser för att säkra leveranserna. Den senare ledde till ständigt underutnyttjad produktionskapacitet.

Dessa brister, oviljan att anamma kostnadsreducerande tekniska framsteg och slöseriet med kapital som kunde ha gjort betydligt större nytta på andra håll, drog med sig betydande samhällsekonomiska kostnader. Regleringen av vinsterna i produktionen av elektricitet i USA upphörde mot slutet av 1900-talet när dessa kostnader blev uppenbara.

Jag menar att de negativa erfarenheterna från USA har full bäring på de åtgärder som nu planeras för den svenska välfärdssektorn. Kostnadsreducerande teknisk utveckling har en stor potentiell roll för skola, sjukvård och omhändertagande av gamla. Sådan utveckling, driven av de privatägda företagen blir särskilt viktig eftersom den sannolikt kommer att påverka också den offentligägda verksamheten. Snarlika resonemang gäller också det slöseri med kapital som alldeles säkert kommer att följa när företagen söker slingra sig ur den föreslagna regleringens begränsningar.

De privata välfärdsföretagens vinster är ett uttryck för deras samhällsekonomiska effektivitet, givet en gedigen kontroll av kvaliteten i det de producerar. Låt då inte snedvridande regleringar förta denna effektivitet! Förstärk i stället möjligheterna till konkurrens mellan dessa företag och de som är offentligt ägda. Sådan konkurrens ger utsikt för ytterligare kostnadsreduktioner i produktion av välfärdstjänster med given kvalitet. Så får vi råd till fortsatt expansion av välfärdssektorn.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans specialitet är internationella råvarumarknader, ett tema där han publicerat multum. Radetzki är sedan decennier också energisk samhällsdebattör i media. Dessa aktiviteter har dock krympt med tilltagande ålder.

24 thoughts on “Gästskribent Marian Radetzki: Vinstbegränsning i välfärdssektorn – ett samhällsekonomiskt slöseri

  1. Thomas Ek skriver:

    Det finns ingen konflikt i god lönsamhet och ett tryggt och högt utvecklat sjukvårdssystem. Tvärtom så fordrar ett väl utvecklat, effektivt och tryggt sjukvårdssystem god lönsamhet. Sjukvården i USA vilken i vart fall före Obamacare var ”ljusår” mycket bättre än vad västvärldens sjukvård någonsin varit visar på detta. God lönsamhet och hög kvalitet påfordrar personligt ansvar, engagemang och målmedvetenhet – faktorer som ett PK-ism sinnat system rakt igenom saknar.

    Den bästa arbetskraften finns alltid i den privata sektorn. Den privata sektorn kan alltid göra arbetet bättre och billigare. Den privata sektorn har alltid gjort bättre ifrån sig än den statliga, alltid gjort samma arbete till en lägre kostnad och arbetet har i den privata sektorn också alltid utförts mer effektivt. Skälet till att sjukvården i Sverige under privat regi i ett antal medialt uppmärksammade ärenden misslyckats så kapitalt beror på att beställaren lämnat en bristfällig kravspecifikation som i förekommande fall märk väl, utformats av den offentliga sektorns stab. Dessa kunskaper och åsikter får inte något utrymme i vårt Public Service. Situationen i våra skolor är av allt att döma densamma.

    Om ett vanligt företag hade genomfört det här osannolika Obamacareprojektet så som Obamaregimen uträttat skulle de naturligtvis ha blivit åtalade och dömda för bedrägeri. Flertalet av dem skulle hamna i fängelse. Men här tycks det handla det om politik, och rädsla. Vår tids avgrundsdjupa och skenande polarisering tycks ha minskat det verkliga erforderliga utrymmet för att någon rättslig prövning skall kunna komma till stånd på den här nivån.

    Liked by 2 people

    • Staffan skriver:

      Ja tyvärr är det så att många offentliga upphandlare saknar köparkompetens. Det förekommer de inte känner till aktuell lagstiftning avseende offentlig upphandling.

      Gilla

  2. Sven Wiberg skriver:

    Det bästa som skrivits om vinstbegränsningars samhällsskadliga effekt. Förslaget från Reepalu kan inte uppfattas som annat än låg populism. Med en reglerad marknad och fria konkurrerande aktörer får vi en nödvändig dynamisk utveckling av offentligt finansierad verksamhet. Utan drivkrafter att producera effektivt i offentlig sektor kommer finansieringskraven bara att öka och skatterna slå i taket. Staten behöver däremot göra stora institutionella investeringar i att definiera, mäta och delge kvalitet, som inte liktydigt med insatta resurser utan handlar om hur brukarna upplever och påverkas av verksamheten.

    Liked by 1 person

  3. Moab skriver:

    Jag kan inte med att vi kallar dessa bolag privata. Strikt så kan det vara korrekt, ett privat bolag är privatägt, och har inte delat ut aktier, men något saknas.

    För mig så är ett privat bolag ett som inte är finansierat via staten, ett bolag som folk väljer att betala för med skattade pengar. Istället så är alla dessa bolag skattefinansierade, dvs de är statliga, men med större möjlighet för Stockholms-centrerad vänskapskorruption. Hur många fler miljonärer finns det i Stockholm pga dessa sk privata bolag?

    Köerna är ändå enormt långa för det finns ingen reell valfrihet, jag dog nästan pga dessa köer, för vinstmaximering betyder att man måste passa in i affärsmodellen, och likt tåg till Norrland så gör sällan allvarliga sjukdomar det. Skall sjukvården vara privat så låt den vara privat, skär skatten med 25% och låt oss försäkra oss själva, kalla det inte privat!

    Det är en oligarki som behåller politikerna vid makten. Privatägd men statsfinansierad. Korruption, och jag väntade ändå över 3 mån för en halvtimme med en specialist och blev sedan hemskickad, tre månader senare dog jag nästan, då till sist gick staten in, jag såg inte till några privata bolag? Måste vara fint att kunna sitta i Stockholm och plocka russinen ur kakan, samtidigt som jag skall slava för att betala skatt till dessa ”privata” bolag, och nästan dö när det gäller. Varför betala skatt till en karusell man bara vill kliva av?

    Liked by 4 people

    • Göran skriver:

      Helt rätt. Det är fel att kalla sjukvård som bygger på att man kör en tjänst åt en kommun eller liknande för privat. Ska sjukvården vara privat då är det patienten som köper tjänsten och inte kommunen.

      Gör om som i Estland. Folket betalar in pengar till en stiftelse. En patient väljer själv vem som ska utföra sjukvårdstjänsten åt denne. Stiftelsen betalar. Stiftelsen är helt självständig. Ingen kontroll eller inblandning från myndigheter eller staten. Runt 90 % av patienterna väljer privata alternativ och de andra offentliga sjukvård.

      Jämför privat mot offentlig sjukvård. Tar vi operationer mot närsynthet. Den blir bättre, säkrare och billigare. Privat behandling mot cancer är effektivare än offentlig. Helt privat sjukvård i USA har prislapp på varje åtgärd och långt mycket billigare än obamcare. Till och med mediciner via privata läkare i USA kan ligga på 10 % av kostnaden för medicin via offentlig sjukvård.

      I stort sett alla läkare i Sverige är vänstermänniskor. Det är fult att jobb inom privat sjukvård. Det är fult att tjäna pengar på sjuka människor, samtidigt som de glömmer bort att de får lön tack vare sjuka människor.

      Värst med offentlig sjukvård är att den inte har något större intresse av att människor har god hälsa och är friska. Tvärtom motarbetar de privata initiativ att få människor att leva hälsosamt, vara friska och må bra.

      Gilla

  4. Johan skriver:

    Hela debatten om vinster i välfärden är skev, oprofesionellt förd från politikerhåll och irrelevant. Diskussionen måste börja utifrån kvalitetsaspekten: vilka kvalitetskrav ska vi ha på välfärden? Hur mäter vi kvaliteten? Det finns etablerade kvalitetssystem för detta.? Det bör därigenom bli en självsanering så att den som antingen tillsätter för få, eller fel resurser eller använder dem fel, inte klarar kvalitetsrevisionerna och därmed mister sin certifiering. Den som siktar på övervinster genom att strypa resurser får lämna marknaden medan den som driver verksamheten på ett kompetent sätt gärna för min del får generera ett visst överskott.

    Gilla

    • Göran skriver:

      Attityden från politiker och byråkrater är att patienten inte vet vad denna vill. Stoppar man in ett lager mellan patienten och läkaren kan det bara bli fel. Sjukvården kommer aldrig bli bra i Sverige så länge man ska ha detta lager mellan patient och läkare.

      Gilla

  5. Lars Åhlin skriver:

    Intressant huvudartikel, men inte helt relevant för vår vinstdebatt. För el är lätt att mäta och kvalitetsbedöma, vård och undervisning svår.

    Som andra skrivit är det mycket svårt att undvika fel incitament i ersättningssystem, och i principal-agent-relationen har utföraren alltid ett informationsövertag.

    Privata utförare av välfärdstjänster är nödvändiga och sannolikt oftast effektivare än offentliga. Dock måste beställarens kontroll av verksamheten vara omfattande och vägas in vid jämförelsen. Jag föreslår.
    1. Lättanvända ”Klagomurar” som brukare och anhöriga kan använda (och för anmälningar utreds snabbt, kompetent och respektfullt).
    2. Extern bedömning av resultat (i nationella prov, förtroendeläkare med rätt att bedöma vårdresultatet för i princip varje patient/brukare)
    3. En systematisering av avtalsuppföljningen hos kommunen/landstinget, kanske en nämnd för varje avtal.

    Gilla

    • Göran skriver:

      Av vilken anledning ska du göra det komplicerat när det inte behöver vara det. Om jag vill ha kvalité så frågar jag t.ex. någon bekant, arbetskamrat eller likande vilken läkare de kan rekommendera för en viss åkomma. Känner de någon duktig läkare?

      Alla dessa byråkrater som ska mäta kvalité och likanande kan dra åt skogen rent ut sagt. De kommer aldrig att lyckas med det. Centralstyrning fungerar aldrig. Det finns hur mycket exempel som helst på det. Ändå ska det centralstyras. Kokat är man när man upprepar samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat varje gång. När ska det bli en sanning vad gäller centralstyrning?

      Dessutom är kvalité en subjektiv sak. Den är olika för varje individ. Det jag kanske anser vara en bra läkare, kanske du anser vara en dålig läkare. Det din föreslagna förtroendeläkare anser vara bra, kanske jag anser vara dåligt.

      Inom svenska offentlig sjukvård kan en läkare i princip vara hur oduglig som helst, men de får ändå jobba kvar. Jag tror inte det skulle fungera speciellt bra inom privat vård.

      Dina tre punkter leder till exempel till att alla barn ska tvångsvaccineras, trots att ovaccinerade barn är friska än vaccinerade barn. Vilket värde har då en förtroendeläkare som naturligtvis bara kommer att följa centralplanerade riktlinjer även om denna vet att de är totalt felaktiga?

      Gilla

      • Lars Åhlin skriver:

        Tyvärr är kvalité inte någon subjektiv sak, som du skriver. Dåligt arbete kommer i retur som ett slag i nacken.

        Kanske är du en fena på bilar, men om inte så kanske du själv upplevt osäkerheten i att bedöma om verkstaden har gjort ett bra jobb med din bil. Av ett försäkringsbolag, eller stat/kommun när de levererar välfärdstjänster, önskar man en sakkunskap så att åtgärden på bilen, frugan eller dig själv är sakkunnigt och effektivt utförd. Därav behovet av uppföljning av kvalitet i välfärdstjänster – även om de utförs i offentlig regi, men ännu viktigare när de utförs av självständiga utförare med alla incitament att fuska om kontroller saknas.

        Gilla

  6. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Mycket bra argument, frågan är om rationella argument biter på denna fråga eftersom ursprunget kommer från kommunisterna och de rödgröna som har socialisering som övergripande mål.

    Den värsta galenskapen när det gäller offentliga inköp är den bristande kompetensen alternativt förekomsten av korruption inom området. Praktexempel finns inom Nya Karolinska.

    Politiskt borde frågan varit död om vi haft en fungerande opposition.

    Liked by 2 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Men en fungerande opposition består inte bara av politiska partier, utan också av väljare som väljer dessa oppositionella partier. I Sverige har det varit dåligt med den varan. Alla har satsat på vinnaren. Ingen har velat stå med skammen att verka ha fel i femtio år bara för att sedan kunna säga: ”vad var det jag sade!” Och det kan man förstå. Och då flyttar man.

      Gilla

  7. Henric Ankarcrona skriver:

    Bra vinkling i krönikan! Dessvärre har kvalificerade resonemang svårt att få uppmärksamhet i slagordens tidevarv. Alla försök välkomnas!

    Gilla

  8. MartinA skriver:

    Det är inte vinstbegränsningen som är problemet, det är finansieringen. Att låtsas som att det går att skapa en effektiv marknad där den ena aktören finansieras av andras arbete snarare än sitt eget är stollerier. Här kan vi snacka om världsfrånvänt och teoretiskt. Borgarnas ”nyliberala” projekt med tvångsfinansierad välfärdsmarknad var bara en form av roffarkommunism.

    Liked by 4 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Detta och innehållet i artikeln står att läsa i elementär ekonomisk litteratur. Alla invändningar är primitivt socialistiska. Och kommandoplaneekonomin borde vara förpassad till historiens kökkemödding sedan senast 1989. Hela den postmoderna socialismen har ju rent av uppstått som reaktion på att kommandoplaneekonomin helt förlorat varje uns av trovärdighet! Vi måste sluta prata strunt om redan fastställda fakta och gå vidare!

      Pratet om ”kapitalism” och ”kommandoplaneekonomi” hör till början och mitten av nittonhundratalet. Tåget har gått. Vi måste sluta idissla dessa frågor, svälja förtreten och gå vidare. Socialismens nya huvud, postmodernismen, angriper vårt samhälle på ett helt annat sätt. Det är där kampen förs.

      Gilla

  9. lasse4u skriver:

    Det är blandad kompott, det är inte alltid så att de privata företagen ger optimal prisvärdhet. Enron och Kaliforniens energikris med artificiellt skapad el-brist med rullande blackouts och skyhöga priser var en dyr historia.

    Gilla

  10. Bo Svensson skriver:

    Tjänster vi menar skall skattefinansieras, kan ändå med fördel produceras i den friska sektorn om pengarna får passera genom klienternas händer.

    Undervisning t ex: Extern betygssättning och pengar till vårdnadshavarna i takt med att barnen/ungdomarna kan dokumentera inhämtat kunnande.

    Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      För sjukvård och åldringsvård hade jag den tanken, att om den andel av arbetsgivarens lönekostnad som nu betalas in som arbetsgivaravgift för att finansiera arbetskraftens försörjning vid ledighet och efter pensionering, istället fyllde på löntagarnas privata trygghetskapital (med uttagsbegränsningar), sparade man in så mycket av administration, kontrollbehov och fusk, att pengarna även räckte till löntagarnas sjukvård och åldringsvård.

      Man må föredra att betala en sjukvårdsförsäkring för pengarna men det är de som betalar direkt över disk när de behöver vård som hindrar vårdkostnaderna att dra iväg och får konkurrensen att fungera.

      Gilla

  11. Bo Cedergren skriver:

    Å andra sidan kan man se den otroliga kostnadsökningar som har blivit sedan eon köpte fjärrvärmeverket av Örebro kommun. Så mycket teknisk utveckling har de inte stått för där.

    Liked by 2 people

    • lasse4u skriver:

      Jag är ingen vän av Reepalu men man kan inte skylla en kommunpolitiker för den invandringspolitik som landets regeringar bestämt att vi ska ha. Han kunde inte förbjuda någon att flytta till Malmö. Men han ville och då blev det ett himla liv på 08-eliten i flera partier. Reepalu och Göran Johansson vill sätta stopp för EBO i början av 2000-talet, de menade att deras situation var omöjlig, t.ex. hux-flux inför skolstart så hade de flera nya skolklasser som bara kom utan förvarning.

      NU har Löfven pratat om att sätta stopp för EBO, om det blir något kan man fråga sig. C och speciellt L (som initierat i särklass många stolliga beslut här i landet) kommer väl att protestera.

      Gilla

  12. Staffan skriver:

    Jag läste sociologi för 15 år sedan. Det anfördes då som en sanning att det inte gick att rationalisera vård. Därför är det ingen lämplig verksamhet att privatisera. Företagen skulle inte kunna göra några vinster.
    Tänk vad fel de hade!. Nu är problemet att vinsten, dvs den samhällsekonomiska nyttan, är för stor!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s