För hundra år sedan utbröt hungerkravaller på flera orter i Sverige. Värst drabbat var förmodligen ön Seskarö i Bottenviken, där en galning i hierarkin försökte sätta in militär mot hungriga arbetare.

En bidragande orsak till livsmedelsproblemen var den avspärrning som ententen under första världskriget upprättade mot centralmakterna. Men det var inte den enda orsaken. Politiken bidrog.

Stapelvaran för låginkomsttagare – det vill säga huvuddelen av befolkningen – var potatis. Men de engelska fartygen hejdade inte potatisskörden i Sverige.

Politikerna ville garantera konsumenterna potatis till ett lågt pris. Så de införde prisreglering på potatis. Motiven var två: potatisen skulle vara billig för konsumenterna; bönerna skulle inte få tjäna extra pengar på en stigande efterfrågan.

Följden blev att bönderna inte kunde tjäna pengar på att odla mer potatis. Men kålrötter, som de odlade som mat för grisarna, var inte prisreglerade. Alltså gav bönderna potatisen till grisarna, och for till marknaden med kålrötterna för att sälja dem till de hungriga stadsborna.

Uppgifterna har jag från min gamle vän och lärare Sven Rydenfelt; de finns i hans bok ”Staten och makten. En studie i svensk regleringsekonomi” (Natur och Kultur Stockholm 1955).

Så fungerar prisregleringar. De har varit ett huvudinstrument i svensk ekonomisk politik i hundra år.